När vi kom till Karleby var det barmark. I motsats till förra året hade jag alltså inte gjort helt fel när jag packade ner löparskorna. Det berodde i och för sig inte så mycket på barmarken, som på att vi skulle resa vidare till Sydafrika genast efter julfirandet, och att det skulle vara ganska klumpigt att då ha med sig längdskidor.
Hur som helst, det blev lata dagar, där det mest gymnastiska som hände på julafton och lillajulafton var långpromenader med schnauzern (hur tusan man nu stavar det) Pimu. Vi har ett speciellt förhållande, hon och jag, ända sedan vintern för två år sedan, då jag följde med Camilla och Pimu ut i skogen för ett distanspass. Då jag sprang iväg blev Pimu fruktansvärt upprörd på Camilla, som hon trodde hade lämnat mig i skogen. När jag kom hem från distanspasset hälsade hon mig med helt vansinningt intensiva gläfsningar och skutt, men Camilla vägrade hon prata med i flera dagar efteråt.
På lillajulaftons kväll kom det snö. Inte ett tjockt täcke, men tillräckligt för att det skulle kunna räknas som en vit jul. På juldagens morgon hade allt smält bort igen, men snön låg precis länge nog för att funka som landningsbana för tomtens släde. Av tomten fick jag så en pannlampa och mycket välbehövliga sköna underställ och lager-två-tröjor, samt diverse icke löparrelatrade klappar.
Det enda riktiga löppasset under julen fick jag på juldagen, då julsnön låg kvar, styckvis som ett istäcke och styckvis som slask, på den fina träflisslingan. Inledningen kändes helt bra, men sedan sjönk jag ner i ett bekvämt femminuterslufs. När jag sedan slirade på en isfläck i en högersväng, och slog bakhuvudet i marken, så bestämde jag att nog fick vara nog. Tillbaka till julmaten efter tretton kilometer. Bättre flyt nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar