Säsongsdebut

Ja, jag säsongsdebuterade ju förra helgen, och då borde man väl skriva en rejsrapport. Jag har inte varit så pepp på att skriva en rapport, för en tjugonde plats på 37:30 är ju inte mycket att hänga i julgranen. Ironiskt nog är det ändå ett lopp som jag är helt ok nöjd med, men vi tar det från början.

Eftersom jag är lite för feg för att tävla på korta distanser, så kör jag aldrig någon riktig inomhussäsong, utan istället blir det träningstävlingar på isgator som får utgöra försäsongstävlingar. I lördags var det isgata delux, så inne på tävlingscentrum på Sottunga skola blev det till att köpa mina första dubbskor på bra många år (som jag inte har betalat än. tack för påminnelsen. jag gör det genast.). Lätta och bekväma har de varit mina vapendragare på distanspassen sedan dess, och mina två första kilometer sprang jag och var alldeles nyförälskad i skorna, så att 3:38 kändes som ett alldeles bekvämt tempo - precis som det borde vara om jag var i form. Men småningom kom smällen, ehuru inte stenhårt. Vid vändpunkten kändes det fortfarande bra, men min tid var 18:30, så för att klara min målsättning på 37 minuter fick jag inte tappa tempo på hemvägen. Det gjorde jag inte heller mellan 5 och 8 kilometer, men när de smygande uppförsbackarna kom så kom också väggen. Vid den här filmsnutten ser man hur illa läget var med 500 meter kvar, när jag kommer in i bild i gult efter 5:30.


Så röven halvvägs ner i marken när jag blir trött, det är ett problem jag har haft förr, och som kan tränas bort med mer allmänstyrka och teknikträning. I övrigt så är det naturligtvis frustrerande att fortfarande vara så långt bakom min egentliga kapacitet efter förra vårens dålighetsliv. Men det är bara att vara tålmodig, tror jag. Sista etappen av Aktia-cupen (på samma bana) är i mitten av mars, och då borde jag väl kunna springa på 36, hoppas jag i alla fall. Sedan får vi se, kanske blir det inte i Åbo i juni som jag slår personbästa, utan i München i oktober. Att hitta löpkapaciteten är inte så där ohyggligt svårt, men att gå ner i vikt utan att förlora i muskelstyrka tar lång tid. Men om man tänker så här: Jag bör lätt kunna gå ner 7-8 kilo utan att tappa muskler, med bara bra träning, bra mat och tålamod. Det är en tiondedel av min kroppsvikt, och då borde jag väl tappa en tiondedel av min tid på milen också. (Det är väl så det funkar? Försöker erinra mig gymnasiefysiken här. "Från luftmotståndet bortses", och så vidare.) I så fall sprunge jag milen på 33:45, vilket jag skulle vara mycket nöjd med på en småkuperad landsvägsmil. Vi låtsas att vi kan räkna så, och tills dess jobbar vi på tålamod och trivsel. Det ska vara kul att träna, och det är det.

Nästa tävling: Aktia-cupen 10km den 7 februari. Men innan dess, iväg till Paris för en vecka. Jag ska gå på en workshop på Henri-Poincaré-institutet, och så ska jag väl köpa ett nummer av Charlie Hebdo.