EM

I snart en månad har fotbolls-EM hållit på, det är onödigt länge (16 lag hade varit mer passande i mina ögon), men det är samtidigt fantastiskt bra TV-underhållning. Fastän jag älskar klubblagsfotboll, så har jag aldrig riktigt fastnat för champions league; det är för mycket yta och glitter, för mycket hockey. Johan Anderberg hade en bra krönika om det där idag, om hur det går till när fotbollen går från idrott till ren underhållning. Så även om jag älskar GAIS mycket mer än jag någonsin älskat svenska landslaget, så håller jag samtidigt VM och EM mycket högre än jag håller Champions League och Europe League - just för att det känns och syns att spelet betyder något mer än ett jobb på en cirkus.

Jag har förtjusats av fotbollsbriljanter som Gareth Bale och Antoine Griezmann, hänförts av den tyska maskinens djupledsspel, och suckat åt Sverige. (Precis som Wales är Sverige ett lag med en världsstjärna och tio medelmåttor - hur spelidén tar tillvara på alla spelares styrka och hur världstjärnan lyfter sina medspelare är skillnaden mellan semifinal och tre skott på mål under 270 minuter). Och framför allt har jag suttit som på nålar under fem fantastiska Islandsmatcher, där nio av tio halvlekar var helt enastående. Det är precis sådana spikraka 4-4-2 med press och understöd, hårda tacklingar, hårda löpningar och aldrig en passning utan en tanke, som man hatar att möta. Men framför allt är det ett lag med en väldigt typisk isländsk inställning som jag älskar. Island ligger någorlunda mitt emellan Skandinavien och Nordamerika, och deras attityd är en underbar crossover mellan ett amerikanskt "Allt är möjligt!" och ett skandinaviskt "Ingenting är möjligt om man inte jobbar för det!" Det här klippet, just efter 2-1-segern mot England, kan jag fortfarande inte se mig mätt på:

Men nu kommer jag nog tappa lite fokus från Fotbolls-EMs tre sista matcher, och flytta över mitt engagemang till Friidrotts-EM. Jag tror tyvärr inte att vi får se en repris på Meraf Bahtas ärevarv från 2014,

och tyvärr står Charlotta Fougberg över 3000m hinder, för att läka ut en skada inför OS. Men det finns ändå nordisk långdistanslöpningatt se fram emot. Framför allt den finsk-svenska duellen mellan Johanna Peiponen och Sarah Lahti på 10000m, Sandra Eriksson på 3000m hinder (väldigt stor medaljchans, inte minst tack vare Fougbergs återbud), och lagtävlingen på halvmarathon (svensk medaljchans om Ekvall, Musse och David Nilsson alla springer på sin allra bästa nivå). Det passar bra en gräsänklingsvecka som denna.