När ålänningen själv får välja

I min löparkarriär som elitmotionär har jag ganska ofta kommit i kontakt med "riktiga" elitlöpare. Har man tur med motståndet på en så kallad brödrosttävling, så kan man till och med få dela prispall med en sådan ibland, även om man blivit slagen med tre-fyra minuter. Det har inte hänt så ofta, och när det har hänt så har jag oftast lyckats behålla mitt lugn. En gång har jag dock varit alldeles starstruck, och det var på Stockholm Marathon 2013. Eftersom jag kom med båten samma morgon så gick jag direkt till omklädningsrummen på Stockholms Stadion, även om det var nästan tre timmar till start. Där var jag alldeles ensam med Janne Holmén, den gamle räven som vann EM-marathon i ösregn (och München) 2002. (Det är ju förresten lite lustigt att man kan vara så hård när man pratar en så sammetslen dialekt som åländska. Ännu lustigare är det när man tänker på tungviktsboxaren Robert Helenius.) Jag satt mest och stirrade framför mig och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Man kan ju inte direkt be om en autograf av någon man just ska till att tävla emot.



Hur som helst, jag fick stryk den gången trots att Holmén avslutat elitkarriären sedan flera år, och hade nog fått det även om jag inte hade brutit loppet med vätskebrist efter 28km. Enligt egen utsago tränade Holmén vid det laget bara tre gånger i veckan, och det är ju ganska provocerande att ändå kunna hålla så bra form. Knepet - förutom talang och grym grundkondition som byggts upp under många år - är enligt honom själv att helt fokusera på det maratonspecifika. Alltså har han inte sprungit några lätta pass annat än som återhämtning, och inga intervallpass över huvud taget. Av denna träningsfilosofi har han byggt upp ett träningsprogram som spridits i finska löparkretsar. Programmet är ett halvt år av maratonförberedelser på tre pass i veckan, och bortsett från några lugna uppstartsveckor är vartenda pass i farter runt maratontempo. Stenhårt.

Jag har sett det där programmet flera gånger, men aldrig kommit mig för att testa. Dels handlar det om att det verkar mentalt väldigt tufft, och dels om att jag faktiskt har tid och lust att träna ganska mycket mer än varannan dag. Men efter den jättesega hälskadan har jag ändå bestämt mig för att ge det en chans. Efter fyra månaders skada så tål jag fortfarande alla sorters spänstträning väldigt illa. Samtidigt tål kroppen löppass ganska bra, men absolut inte två dagar på raken. Den naturliga lösningen blir då att klämma in så många tempopass som jag bara kan, och utnyttja den påtvingade vilan varannan dag till återhämtning. När jag insåg det, så var det ganska självklart att faktiskt utnyttja Holméns befintliga träningsprogram. Jag hoppar in tio veckor innan marathon, med längd och fart anpassat efter en målsättning på 2:45. Jag räknar absolut inte med att kunna klara alla pass enligt plan, det är ett hårt program, men jag gillar att skjuta högt.

5 September - 11 September

Må: Kuperad snabbdistans 8km@4:00, 16km.

Ti: Distans, 11km + Armhävningar 10min.

On: 15min skolning + 5*1600m@3:32-3:49, 14km.

To: Armhävningar 10min.

Fr: Distans, 11km.

Lö: 90 min rocket yoga.

Sö: Distans m 2km@3:59, 24km.


Totalt: 76km (18km tempo) + 2h5min alt.

29 Augusti - 4 September

Må: Crosstrainer, 60min + Gräsklippning, 20min.

Ti: Crosstrainer, 30min + Flow yoga, 75min.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Kuperade trösklar 4*3km@3:54-4:04, 17km.

Lö: Crosstrainer, 45min.

Sö: Vila.


Totalt: 17km (12km tempo) + 3h50min alt.


Försökte fullfölja träningsplanen med korta drag efter trösklarna, men det gick bara inte. Det var inte ens hälen som hindrade den här gången, utan bara orken. Första fyrhundringen gick på 86 sekunder, så det var inte ens nära anständigt. Svårt att springa snabbt när man inte tränat på det ordentligt på fyra månader.

22 Augusti - 28 Augusti

Må: Vila.

Ti: Vila.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Kuperade trösklar 3*4km@3:50-4:04, 400m + 200m, 19km.

Lö: Crosstrainer, 60min.

Sö: FM 10km, pl 54, 38:50, 15km.


Totalt: 34km (23km tempo) + 1h alt.

SM 10km väglöpning: Bra lopp, usel form

Just innan influensan slog till, så frågade Mikko och Ahti om jag ville vara med och komplettera M30-laget till FM på 10 kilometer väglöpning. Formen var gryende, och jag kände mig ganska säker på att kunna leverera en tid på 36-37 minuter, och slippa skämmas över att vara med. Eftersom jag fått ställa in ett gäng planerade lopp under sommaren, så var jag ganska pepp på att åka till Tammerfors och visa vad jag kan. En och en halv träningsfri vecka senare var jag inte lika kaxig, men är det lagtävling så är det. Tävlingen gick på en ganska rolig bana i södra Tammerfors, med först tre helplatta kilometer på en parkeringsplats, och så två varv om tre kilometer vardera genom nån förort, med en lång svag uppförsvacke i början. Farten hölls nästan konstant under båda varven, och utan att ha sett min pulskurva så kan jag nästan lova att den var snygg också. Ansträngningsnivån kändes hög men kontrollerad hela tiden, utom sista kilometern när jag tog ut det sista (och nog blev lite kantig i löpsteget). Loppet var så sett en påminnelse om hur det känns att göra en riktigt bra genomförd tävling. Det närmaste jag kan associera till på landsvägstior är personbästaloppet i Borås 2010, och Lerumsloppen 2011 och 2012. Skillnaden emellertid: runt fyra minuter. Jag tog mig nätt och jämnt i mål under 39 minuter, och höll alltså ungefär det som jag i början av säsongen trodde skulle vara min maratonfart så här års. Frustrerande, men ändå kul att faktiskt kunna tävla. Även om jag valde lite mjukare skor (Sayonara) än jag normalt gör, så tog hälen en del stryk, och jag fick bestämma mig för att ta ett steg tillbaka i träningen igen.

Men vi tog FM-guld för lag, och det var ju himla skoj. Mikko persade på 35 låga, och Ahti sprang som säkerheten själv på 36:30 ungefär. Det börjag verkligen likna något inför Karhuviesti nästa år. Med Tuomas, Toni, Sami och Tuomo Göös i klubben, så är det knappt att jag skulle platsa i laget i dagsläget. Men det är långt tills dess.