Aktia Cup, Januari 2017

Fredagen den trettonde januari vaknade jag med ont i halsen. Otur. Nå, planen var ändå vila, så jag vilade, och hoppades bli bättre till lördagens Aktia-cup.

Lördagen den fjortonde vaknade jag med lite snuva, och bestämde att det fick duga. Ville ha en riktig genomkörare, och så länge jag inte verkade ha någon infektion, så jag bestämde mig för att starta och se hur länge det håller. Tog bussen ut till Sotunga skola, hämtade ut nummerlappen, gick ner i omklädningsrummet och andades in den ljuvliga doften av brödrosttävling. Det doftar kaffe, skolkorridor, varmkorv och liniment. Tillsammans med Mansikka, Timo och Sami (alla nya RC-medlemmar, jävlar vilket material vi har till ett Karhuviestilag i år!) joggade vi de första två kilometrarna av banan fram och åter, och det såg riktigt fint ut. Visst var det isfläckar på sina ställen, men överlag fin ren asfalt med ett tunt lager snö ovanpå. Till slut bestämde vi oss dock för att springa med metalldubb, för säkerhets skull. Det var rätt beslut, skulle det visa sig.

När klockan slog ett så blev det som vanligt en makalös tjurrusning ut från parkeringen. Jag ser till att stå långt fram i starten, men ser sedan ingen större idé att ödsla energi på att försöka hålla position. Istället försöker jag hitta en bra flytfart som jag kan springa bekvämt i, och sedan lägga mig i omkörningsfil när vi kommer ut på vägen. Har nog åtminstone trettio löpare före mig efter 500 meter, men det rättar till sig snabbt, och när läget har stabiliserats något runt en kilometer in i loppet, så ligger jag först i en klunga tillsammans med bland andra Sami, och ser Timo längst bak i den första klungan femtio meter framför. Vi fortsätter så tills det börjar gå utför efter två kilometer, då jag sakta drar ifrån min klunga och tar in på den framförvarande. Samtidigt övergår det tunna snötäcket snabbt till ett istäcke som är omväxlande glashalt och stenhårt. För det mesta får man fast fötterna i isen, men absolut inte varje steg.  Jag kommer ikapp Timo efter tre kilometer på 10:45, strax efter att vi sprungit under Ring-trean, precis som i november månads Aktiacup. Den gången höll vi ihop ända till åtta kilometer sprungna, då han drog ifrån mig med något tiotal sekunder, och jag förväntade mig väl att något liknande skulle hända den här gången. Istället släpper han genast, och jag får fortsätta på egen hand, med den forna klungan nu utspridd till ett långt led på 10-15 personer.

Testet på Actiacupens bana kommer precis vid fyra kilometer sprungna. Då kommer en brant uppförsbacke på hundra meter ungefär, och om man klarar den med avslappnad känsla så betyder det antagligen att man har en bra dag och inte kommer att behöva lida så mycket på andra halvan. Den här gången kändes det bra, och jag kunde genast gå om några stumnade löpare uppe på platån. Några hundra meter före vändningen mötte jag Hannu Granberg och en annan löpare, som hade en ganska stor ledning. Mansikka mötte jag först när jag redan såg vändpunkten, vilket betydde att han bara var en minut före mig, och jag funderade på om det betydde att han hade en dålig dag, eller om jag hade en bra. Man är inte sådär supersmart efter fem kilometer på mjölksyratröskeln, så jag insåg inte att en minut vid vändningen  betyder två minuter i mål, alltså ungefär vad skillnaden mellan ocss "borde vara".

På hemvägen springer man på motsatt sida av vägen, och jag har aldrig tänkt på det förr, men det betyder att det blir betydligt skuggigare. Beroende på temperatur och vindriktning kan det betyda bättre eller sämre underlag - den här gången betydde det sämre. I dalgången mellan sex-sju kilometer var det så halt att jag fick växla ner en nivå, för att inte slösa energi på att halka. Sjunde kilometern gick strax under 3:50, vilket var helt ok med tanke på förutsättningarna, men det är alltid lite osäkert hur man lyckas växla upp igen efter ett sådant avbrott. Den här gången funkade det, och jag kunde hålla farten igen, med de två sista barmarkskilometrarna runt 3:40. Efter att bara ha sprungit om löpare från 500-9500 meter, så blev jag än en gång varse min brist på överfart, när jag blev omspurtad just innan mål, och inte hade någonting att sätta emot. Sluttiden blev 37:02, vilket faktiskt är min näst bästa tid någonsin på Aktiacupen, och det hade lätt gått 30-60 sekunder snabbare om det varit barmark. Min bästa tid är dock just under 35, från vintern 2013, så dit är det lång väg att gå. Men helt ok, och en trettonde plats, vilket ger ett (1) poäng på etappen. I mars brukar det bli ett väldigt bra startfält på Aktiacupen, så då lär jag inte få några poäng om jag inte förbättrar mig åtminstone två minuter. I februari däremot, när inomhussäsongen fortfarande är igång, då ska jag förhoppningsvis kunna ro hem en handfull.