Må: Distans m 4km@4:00, 31km.
Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 11km.
On fm: Distans, 13km.
On em: Intervaller 3km + 2km + Backintervaller 5*500m@1:47-1:52, 16km.
To: Kettlebell 45 min.
Fr fm: Distans, 7km.
Fr em: Trösklar 2*5km@3:50 + 2*400m@75s + 2*200m@34s, 16km.
Lö: Distans, 11km.
Sö: Distans, 35km.
Totalt: 149km (23km tempo) + 45 min alt.
Sett till siffrorna så ser veckan nog lite hårdare ut än vad den egentligen var, eftersom måndagspasset "egentligen" var förra veckans långpass som blev senarelagt. Å andra sidan var förra söndagens backintervaller också ganska hårda, så även om man hade bytt plats på de två passen så hade det blivit en tuff vecka.
I slutet av förra året, när jag gjorde en säsongsplanering, så sade jag att januari till mars skulle handla företrädelsevis om volym och styrka, och april till juni om fartutthållighet. Nu blev ju vinterns volymer helt okej, men inte magiska, så vi får se hur det går med fartutthålligheten nu på våren. Jag börjar bra i alla fall, med att lägga in fyra hårda kilometrar i slutet på långpasset, och springa två kombinerade tröskel+snabbhetspass. Det känns helt bra än så länge.
onsdag 13 april 2016
Kvartalsrapport 1
2016:
1146km (151km tempo)
117km skidor (13km utan stavar)
17h55min alt.
2015:
1238km (181km tempo)
20 alt
2013:
1336km (300km tempo)
5 alt
År tvåtusesfjorton utelämnar jag från jämförelsen, eftersom jag den våren inte sprang alls, i någon seriös mening. Eftersom jag har ändrat sätt att räkna alternativpass så blir det inte en helt rättvis jämförelse, men troligen har jag kört ungefär lika stor volym alternativt i år som förra året. 2013 hade jag Simo Wannas som coach, och han är en långdistanslöpare av den gamla skolan, som inte lägger in styrketräning i programmet om han inte är absolut tvungen.
Räknar man in skidåkningen så är även totalvolymen väsentligen samma som ifjol (och då var ändå första kvartalet en dag längre i år). Intressant, jag var nästan säker på att jag hade tränat hårdare i år, kanske hårdare än någonsin förr, men om man jämför med 2013 så är jag hela sträckan Helsingfors-Hangö bakom... Den stora skillnaden är nog att volymerna har varierat mer i år. Jag har betydligt fler veckor över 120km, men också fler veckor under 80km. Snart är det tävlingssäsong, då får vi se om det har lönat sig.
Också anmärkningsvärt hur mycket långa hårda pass jag körde 2013. Det hade jag helt glömt bort. Nå, det gick ju ändå inget vidare den säsongen (34:02 på 10000m bana som höjdpunkt, men totalkollaps på både Sthm maraton, Lidingöloppet och Frankfurt maraton).
1146km (151km tempo)
117km skidor (13km utan stavar)
17h55min alt.
2015:
1238km (181km tempo)
20 alt
2013:
1336km (300km tempo)
5 alt
År tvåtusesfjorton utelämnar jag från jämförelsen, eftersom jag den våren inte sprang alls, i någon seriös mening. Eftersom jag har ändrat sätt att räkna alternativpass så blir det inte en helt rättvis jämförelse, men troligen har jag kört ungefär lika stor volym alternativt i år som förra året. 2013 hade jag Simo Wannas som coach, och han är en långdistanslöpare av den gamla skolan, som inte lägger in styrketräning i programmet om han inte är absolut tvungen.
Räknar man in skidåkningen så är även totalvolymen väsentligen samma som ifjol (och då var ändå första kvartalet en dag längre i år). Intressant, jag var nästan säker på att jag hade tränat hårdare i år, kanske hårdare än någonsin förr, men om man jämför med 2013 så är jag hela sträckan Helsingfors-Hangö bakom... Den stora skillnaden är nog att volymerna har varierat mer i år. Jag har betydligt fler veckor över 120km, men också fler veckor under 80km. Snart är det tävlingssäsong, då får vi se om det har lönat sig.
Också anmärkningsvärt hur mycket långa hårda pass jag körde 2013. Det hade jag helt glömt bort. Nå, det gick ju ändå inget vidare den säsongen (34:02 på 10000m bana som höjdpunkt, men totalkollaps på både Sthm maraton, Lidingöloppet och Frankfurt maraton).
tisdag 12 april 2016
28 Mars - 3 April
Må fm: Distans, 30km.
Må em: Bodypump, 60min.
Ti fm: Distans, 12km.
Ti em: 10min skolning och 13*100m drag, 14km.
On: Distans, 13km.
To: Hiekkakolmonen 3km, pl 5, 10:28, 11km.
Fr: Snabbdistans 15km@4:00->3:45, 19km.
Lö: Bodypump, 60min + Distans, 10km.
Sö: 5*Malmgårdstrapporna + Distans, 18km.
Totalt: 127km (20km tempo) + 2h10min alt.
Tävlingspremiären gick helt ok, inte mer. Hade nog kunnat gå fem-tio sekunder snabbare om jag hade haft rätt spirit och rätt kläder, men det är lätt att säga, svårt att göra. På söndagen erbjöds trappträning med Running Finland, och ett sådant tillfälle vill man ju inte missa, så därför flyttades långpasset framåt en dag.Jag vill verkligen inte springa långa trappor många gånger på en säsong, det sliter ganska hårt, men det ger en bra kombination av styrka, mjölksyra, hållning och stegfrekvens, samtidigt som det känns lite skönt lekfullt, i alla fall i rätt sällskap.
Må em: Bodypump, 60min.
Ti fm: Distans, 12km.
Ti em: 10min skolning och 13*100m drag, 14km.
On: Distans, 13km.
To: Hiekkakolmonen 3km, pl 5, 10:28, 11km.
Fr: Snabbdistans 15km@4:00->3:45, 19km.
Lö: Bodypump, 60min + Distans, 10km.
Sö: 5*Malmgårdstrapporna + Distans, 18km.
Totalt: 127km (20km tempo) + 2h10min alt.
Tävlingspremiären gick helt ok, inte mer. Hade nog kunnat gå fem-tio sekunder snabbare om jag hade haft rätt spirit och rätt kläder, men det är lätt att säga, svårt att göra. På söndagen erbjöds trappträning med Running Finland, och ett sådant tillfälle vill man ju inte missa, så därför flyttades långpasset framåt en dag.Jag vill verkligen inte springa långa trappor många gånger på en säsong, det sliter ganska hårt, men det ger en bra kombination av styrka, mjölksyra, hållning och stegfrekvens, samtidigt som det känns lite skönt lekfullt, i alla fall i rätt sällskap.
Våren närmar sig city
Vårdagjämning och sommartid kom slag i slag, och plötsligt springer jag vartenda jämra träningspass i dagsljus. Ett efter ett tinar motionsspåren upp, först vägarna i Centralparken, sedan gångstigarna, och sedan de före detta skidspåren. Årets sista pass med inslag av snölöpning genomförde jag på annandag påsk i Vik. Fyra varv runt Vikfemman blev det, i fantastiskt väder, och i sällskap av oändligt många tranor, som fotograferades av oändligt många medelålders män i bekväma jackor och dyra objektiv, som flankerades av oändligt många hustrur med käcka kaffetermosar. En kilometer per varv ungefär var isglass, men det funkade förvånansvärt bra att springa. Sedan dess har de sista snöspåren tinat upp, trästybbsslingan i Britas var bland de sista, och på skogsslingan runt Månsasstugan ligger det kanske fortfarande fläckvis, men där springer jag så sällan.
Efter sista snölöpningen tog det bara två dagar till första kortärmade passet. Det var emellertid ett dumt val. Det var tävlingspremiär på grustrean i Britas, 6-7 plusgrader, och spänning i luften. Jag tog en lugn uppjogg med Tuomas, Timo och Tommi, och ett par snabba drag, innan det var dags att bestämma sig för kläder. Att det skulle bli kortbyxor (+ tigerbalsam) var självskrivet, men jag borde nog med facit i hand ha kört ett underställ under tävlingslinnet. Nu sprang jag och blev kall och stel om axlarna, vilket säkert kostade mig ett gäng sekunder på slutet av loppet. Tuomas imponerade, och gled in bara tiotalet sekunder bakom Henri Ansio, som verkar vara i grym form (och sprang nio kilometer i 3:11-fart på Karhuviesti strax efteråt). Timo, Tommi och jag gled in på plats 3-5 strax under 10:30, vilket för min del betyder 15 sekunders förbättring från november. Ok, men inte mer. Men backar och kort distans är ju absolut inte min tekopp. Det kommer nog gå bättre snart.
Och den kommer, den kommer, med piskande man.
Den kommer, den kommer till stan.
Efter sista snölöpningen tog det bara två dagar till första kortärmade passet. Det var emellertid ett dumt val. Det var tävlingspremiär på grustrean i Britas, 6-7 plusgrader, och spänning i luften. Jag tog en lugn uppjogg med Tuomas, Timo och Tommi, och ett par snabba drag, innan det var dags att bestämma sig för kläder. Att det skulle bli kortbyxor (+ tigerbalsam) var självskrivet, men jag borde nog med facit i hand ha kört ett underställ under tävlingslinnet. Nu sprang jag och blev kall och stel om axlarna, vilket säkert kostade mig ett gäng sekunder på slutet av loppet. Tuomas imponerade, och gled in bara tiotalet sekunder bakom Henri Ansio, som verkar vara i grym form (och sprang nio kilometer i 3:11-fart på Karhuviesti strax efteråt). Timo, Tommi och jag gled in på plats 3-5 strax under 10:30, vilket för min del betyder 15 sekunders förbättring från november. Ok, men inte mer. Men backar och kort distans är ju absolut inte min tekopp. Det kommer nog gå bättre snart.
Och den kommer, den kommer, med piskande man.
Den kommer, den kommer till stan.
söndag 10 april 2016
Men hur mår jag egentligen?
Det var ju utlovat att jag skulle skriva ibland här på bloggen om hur jag mådde, om löpning som terapi och så. (Ingen jävla hälsoblogg med blåbärssmoothieselfies emellertid, det har jag varit förbannat tydlig med.) Sen har det kanske inte blivit så, vilket delvis har och göra med att jag inte är en så värst personlig eller extrovert typ. Jag pratar gärna, men mycket hellre om kilometertider, väder, politik, skomodeller och känslan i kroppen än om mående överlag.
Jag är mycket gladare än jag var för två år sedan. Känner mig mycket mindre hopplös i allmänhet, och det har försås en mängd olika orsaker. Jag har ett hus och en kvinna som jag älskar, ett jobb med bra flyt och två katter. Jag äter mina mediciner och tränar bra. Däremot har jag en del andra mentala problem som fortfarande spökar, eller kanske spökar värre än förr. De två största, och de har nog en del med varandra att göra, handlar om prokrastinering och privatekonomi. Jag kan inte minnas att jag innan jag flyttade till Finland någonsin hade försenade räkningar. De senaste åren har det hänt löjligt ofta; i vissa fall för att räkningarna har skickats till fel adress (en stor svensk teleoperatör förklarade per telefon för någon månad sedan att de aldrig accepterar utländska adresser för sina kunder, efter att deras websida upprepade gånger påstått att min adressändring var godkänd), men i många fall för att jag bara inte kommit mig för att betala. Det låter helt vansinnigt, även för mig själv, men ibland kan tröskeln för att göra något jobbigt, ens bara litelite jobbigt, vara allt för hög. Som tur är har jag en fantastisk familj som hjälper mig att hålla mig på föter när sådant händer.
När det gäller prokrastination, har jag egentligen ingenting att tillägga utöver vad de här artiklarna / serierna har att föklara [1] [2], och jag gör mitt bästa för att ta till mig råden från [3]. Jag vet inte hur medicinskt eller psykologiskt ackurata de är, men det var i alla fall med de här seriernas hjälp som jag äntligen fick min (för det mesta fantastiskt kloka och förstående) hustru att ta till sig att vissa av hennes välmenande råd och analyser var hopplöst naiva och kontraproduktiva. Till sådana råd räknar vi "tänk efter hur många timmar du förlorar varje dag på facebook, och gör någonting bättre med dem" och "kanske tycker du bara inte så mycket om ditt jobb, varför skulle du annars slösa bort din tid på annat". Alltså, jag har ett problem med att jag inte får saker gjort, och det beror inte på att jag väljer det roliga före det tråkiga, utan för att jag "väljer" det lätta före det nödvändiga. Jag har, i termerna från de ovan länkade serierna, dålig koll på min inre apa, men jag jobbar på det. Jag måste jobba på det, för jag älskar mitt jobb, och att hålla sig kvar i en akademisk karriär är inte det lättaste om man inte producerar, och i synnerhet inte om man bestämt vill stanna i staden där man bor. Just nu går det bra, tack vare goda idéer, en stöttande omgivning och fantastiska medförfattare. Men varje timme av apatiskt lekande i "the dark playground" - platsen där man uppehåller sig innan man tar sig samman och gör det man ska - ger ångest, och påminner mig om hur mycket bättre jag skulle kunna vara på mitt jobb, egentligen.
Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej.
Vilket för oss tillbaka på löpningen som prestationsidrott igen. Jag är ganska säker på att jag i vinter tränat minst lika hårt som jag gjort ngonsin förut, även om mina träningsdagböcker från olika år är lite svåra att jämföra. Helt klart är jag mer mängdtålig än jag någonsin har varit förut, och minst lika stark rent fysiskt. Det hade alltså varit rimligt att tänka sig att jag skulle springa i klass med vårarna 2011 och 2012, men det är jag tyvärr inte ens nära. (Fast även det är ju strängt talat lite svårt att mäta, då jag inte tävlat på samma distanser och banor. Har dock svårt att tro att jag skulle springa Lerumsloppet med sin mördarbacke på under 36 nu.) Den främsta förklaringen till min sämre löpning är att jag har 4-7 kilo mer att släpa omkring på, och den bästa förklaringen till de kilona är min medicin. (Jag trodde länge att den vikt jag lade på mig våren 2014 berodde på att jag inte tränade, men även efter ett och ett halvt år av helt normal träning så ligger vikten runt 75 kilo, och jag har knappast ätit eller levt mer ohälsosamt i övrigt.) Det vore väldigt skönt för löparjaget att få gå ner några kilo (utan att tappa i muskelstyrka), och jag ska se vad min läkare tror om saken, men det känns läskigt att plocka bort en medicin bara för en sån sak. Om det är som jag misstänker så är det escitalopramen som har orsakat viktökningen, medan det är den andra, min bipolär-medicin som jag har glömt vad den heter, som har gett mest positiv effekt. Men, som sagt, vi ska se vad doktorn tycker. Jag är ingen sådan som ändrar min egen medicinering utan läkaren inrådan; helt dum i huvudet är jag trots allt inte.
Men som sagt, på det stora hela mår jag ganska bra. Tackar som frågar.
Jag är mycket gladare än jag var för två år sedan. Känner mig mycket mindre hopplös i allmänhet, och det har försås en mängd olika orsaker. Jag har ett hus och en kvinna som jag älskar, ett jobb med bra flyt och två katter. Jag äter mina mediciner och tränar bra. Däremot har jag en del andra mentala problem som fortfarande spökar, eller kanske spökar värre än förr. De två största, och de har nog en del med varandra att göra, handlar om prokrastinering och privatekonomi. Jag kan inte minnas att jag innan jag flyttade till Finland någonsin hade försenade räkningar. De senaste åren har det hänt löjligt ofta; i vissa fall för att räkningarna har skickats till fel adress (en stor svensk teleoperatör förklarade per telefon för någon månad sedan att de aldrig accepterar utländska adresser för sina kunder, efter att deras websida upprepade gånger påstått att min adressändring var godkänd), men i många fall för att jag bara inte kommit mig för att betala. Det låter helt vansinnigt, även för mig själv, men ibland kan tröskeln för att göra något jobbigt, ens bara litelite jobbigt, vara allt för hög. Som tur är har jag en fantastisk familj som hjälper mig att hålla mig på föter när sådant händer.
När det gäller prokrastination, har jag egentligen ingenting att tillägga utöver vad de här artiklarna / serierna har att föklara [1] [2], och jag gör mitt bästa för att ta till mig råden från [3]. Jag vet inte hur medicinskt eller psykologiskt ackurata de är, men det var i alla fall med de här seriernas hjälp som jag äntligen fick min (för det mesta fantastiskt kloka och förstående) hustru att ta till sig att vissa av hennes välmenande råd och analyser var hopplöst naiva och kontraproduktiva. Till sådana råd räknar vi "tänk efter hur många timmar du förlorar varje dag på facebook, och gör någonting bättre med dem" och "kanske tycker du bara inte så mycket om ditt jobb, varför skulle du annars slösa bort din tid på annat". Alltså, jag har ett problem med att jag inte får saker gjort, och det beror inte på att jag väljer det roliga före det tråkiga, utan för att jag "väljer" det lätta före det nödvändiga. Jag har, i termerna från de ovan länkade serierna, dålig koll på min inre apa, men jag jobbar på det. Jag måste jobba på det, för jag älskar mitt jobb, och att hålla sig kvar i en akademisk karriär är inte det lättaste om man inte producerar, och i synnerhet inte om man bestämt vill stanna i staden där man bor. Just nu går det bra, tack vare goda idéer, en stöttande omgivning och fantastiska medförfattare. Men varje timme av apatiskt lekande i "the dark playground" - platsen där man uppehåller sig innan man tar sig samman och gör det man ska - ger ångest, och påminner mig om hur mycket bättre jag skulle kunna vara på mitt jobb, egentligen.
Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej.
Vilket för oss tillbaka på löpningen som prestationsidrott igen. Jag är ganska säker på att jag i vinter tränat minst lika hårt som jag gjort ngonsin förut, även om mina träningsdagböcker från olika år är lite svåra att jämföra. Helt klart är jag mer mängdtålig än jag någonsin har varit förut, och minst lika stark rent fysiskt. Det hade alltså varit rimligt att tänka sig att jag skulle springa i klass med vårarna 2011 och 2012, men det är jag tyvärr inte ens nära. (Fast även det är ju strängt talat lite svårt att mäta, då jag inte tävlat på samma distanser och banor. Har dock svårt att tro att jag skulle springa Lerumsloppet med sin mördarbacke på under 36 nu.) Den främsta förklaringen till min sämre löpning är att jag har 4-7 kilo mer att släpa omkring på, och den bästa förklaringen till de kilona är min medicin. (Jag trodde länge att den vikt jag lade på mig våren 2014 berodde på att jag inte tränade, men även efter ett och ett halvt år av helt normal träning så ligger vikten runt 75 kilo, och jag har knappast ätit eller levt mer ohälsosamt i övrigt.) Det vore väldigt skönt för löparjaget att få gå ner några kilo (utan att tappa i muskelstyrka), och jag ska se vad min läkare tror om saken, men det känns läskigt att plocka bort en medicin bara för en sån sak. Om det är som jag misstänker så är det escitalopramen som har orsakat viktökningen, medan det är den andra, min bipolär-medicin som jag har glömt vad den heter, som har gett mest positiv effekt. Men, som sagt, vi ska se vad doktorn tycker. Jag är ingen sådan som ändrar min egen medicinering utan läkaren inrådan; helt dum i huvudet är jag trots allt inte.
Men som sagt, på det stora hela mår jag ganska bra. Tackar som frågar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)