söndag 10 april 2016

Men hur mår jag egentligen?

Det var ju utlovat att jag skulle skriva ibland här på bloggen om hur jag mådde, om löpning som terapi och så. (Ingen jävla hälsoblogg med blåbärssmoothieselfies emellertid, det har jag varit förbannat tydlig med.) Sen har det kanske inte blivit så, vilket delvis har och göra med att jag inte är en så värst personlig eller extrovert typ. Jag pratar gärna, men mycket hellre om kilometertider, väder, politik, skomodeller och känslan i kroppen än om mående överlag.

Jag är mycket gladare än jag var för två år sedan. Känner mig mycket mindre hopplös i allmänhet, och det har försås en mängd olika orsaker. Jag har ett hus och en kvinna som jag älskar, ett jobb med bra flyt och två katter. Jag äter mina mediciner och tränar bra. Däremot har jag en del andra mentala problem som fortfarande spökar, eller kanske spökar värre än förr. De två största, och de har nog en del med varandra att göra, handlar om prokrastinering och privatekonomi. Jag kan inte minnas att jag innan jag flyttade till Finland någonsin hade försenade räkningar. De senaste åren har det hänt löjligt ofta; i vissa fall för att räkningarna har skickats till fel adress (en stor svensk teleoperatör förklarade per telefon för någon månad sedan att de aldrig accepterar utländska adresser för sina kunder, efter att deras websida upprepade gånger påstått att min adressändring var godkänd), men i många fall för att jag bara inte kommit mig för att betala. Det låter helt vansinnigt, även för mig själv, men ibland kan tröskeln för att göra något jobbigt, ens bara litelite jobbigt, vara allt för hög. Som tur är har jag en fantastisk familj som hjälper mig att hålla mig på föter när sådant händer.

När det gäller prokrastination, har jag egentligen ingenting att tillägga utöver vad de här artiklarna / serierna har att föklara [1] [2], och jag gör mitt bästa för att ta till mig råden från [3]. Jag vet inte hur medicinskt eller psykologiskt ackurata de är, men det var i alla fall med de här seriernas hjälp som jag äntligen fick min (för det mesta fantastiskt kloka och förstående) hustru att ta till sig att vissa av hennes välmenande råd och analyser var hopplöst naiva och kontraproduktiva. Till sådana råd räknar vi "tänk efter hur många timmar du förlorar varje dag på facebook, och gör någonting bättre med dem" och "kanske tycker du bara inte så mycket om ditt jobb, varför skulle du annars slösa bort din tid på annat". Alltså, jag har ett problem med att jag inte får saker gjort, och det beror inte på att jag väljer det roliga före det tråkiga, utan för att jag "väljer" det lätta före det nödvändiga. Jag har, i termerna från de ovan länkade serierna, dålig koll på min inre apa, men jag jobbar på det. Jag måste jobba på det, för jag älskar mitt jobb, och att hålla sig kvar i en akademisk karriär är inte det lättaste om man inte producerar, och i synnerhet inte om man bestämt vill stanna i staden där man bor. Just nu går det bra, tack vare goda idéer, en stöttande omgivning och fantastiska medförfattare. Men varje timme av apatiskt lekande i "the dark playground" - platsen där man uppehåller sig innan man tar sig samman och gör det man ska - ger ångest, och påminner mig om hur mycket bättre jag skulle kunna vara på mitt jobb, egentligen.

Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej.

Vilket för oss tillbaka på löpningen som prestationsidrott igen. Jag är ganska säker på att jag i vinter tränat minst lika hårt som jag gjort ngonsin förut, även om mina träningsdagböcker från olika år är lite svåra att jämföra. Helt klart är jag mer mängdtålig än jag någonsin har varit förut, och minst lika stark rent fysiskt. Det hade alltså varit rimligt att tänka sig att jag skulle springa i klass med vårarna 2011 och 2012, men det är jag tyvärr inte ens nära. (Fast även det är ju strängt talat lite svårt att mäta, då jag inte tävlat på samma distanser och banor. Har dock svårt att tro att jag skulle springa Lerumsloppet med sin mördarbacke på under 36 nu.) Den främsta förklaringen till min sämre löpning är att jag har 4-7 kilo mer att släpa omkring på, och den bästa förklaringen till de kilona är min medicin. (Jag trodde länge att den vikt jag lade på mig våren 2014 berodde på att jag inte tränade, men även efter ett och ett halvt år av helt normal träning så ligger vikten runt 75 kilo, och jag har knappast ätit eller levt mer ohälsosamt i övrigt.) Det vore väldigt skönt för löparjaget att få gå ner några kilo (utan att tappa i muskelstyrka), och jag ska se vad min läkare tror om saken, men det känns läskigt att plocka bort en medicin bara för en sån sak. Om det är som jag misstänker så är det escitalopramen som har orsakat viktökningen, medan det är den andra, min bipolär-medicin som jag har glömt vad den heter, som har gett mest positiv effekt. Men, som sagt, vi ska se vad doktorn tycker. Jag är ingen sådan som ändrar min egen medicinering utan läkaren inrådan; helt dum i huvudet är jag trots allt inte.

Men som sagt, på det stora hela mår jag ganska bra. Tackar som frågar.

1 kommentar:

  1. Tack för att du delar med dig! Det här stycket tycker jag är otroligt bra och stämmer för så många, det är ren klokskap som många borde läsa:

    "Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej."

    Det handlar för väldigt många om att bestämma sig. Inspiration kan fås från andra, motivation kan bara komma ifrån en själv, det är en enkel sanning som många inte förstår! Lycka till med träningen!

    SvaraRadera