Våren närmar sig city

Vårdagjämning och sommartid kom slag i slag, och plötsligt springer jag vartenda jämra träningspass i dagsljus. Ett efter ett tinar motionsspåren upp, först vägarna i Centralparken, sedan gångstigarna, och sedan de före detta skidspåren. Årets sista pass med inslag av snölöpning genomförde jag på annandag påsk i Vik. Fyra varv runt Vikfemman blev det, i fantastiskt väder, och i sällskap av oändligt många tranor, som fotograferades av oändligt många medelålders män i bekväma jackor och dyra objektiv, som flankerades av oändligt många hustrur med käcka kaffetermosar. En kilometer per varv ungefär var isglass, men det funkade förvånansvärt bra att springa. Sedan dess har de sista snöspåren tinat upp, trästybbsslingan i Britas var bland de sista, och på skogsslingan runt Månsasstugan ligger det kanske fortfarande fläckvis, men där springer jag så sällan.

Efter sista snölöpningen tog det bara två dagar till första kortärmade passet. Det var emellertid ett dumt val. Det var tävlingspremiär på grustrean i Britas, 6-7 plusgrader, och spänning i luften. Jag tog en lugn uppjogg med Tuomas, Timo och Tommi, och ett par snabba drag, innan det var dags att bestämma sig för kläder. Att det skulle bli kortbyxor (+ tigerbalsam) var självskrivet, men jag borde nog med facit i hand ha kört ett underställ under tävlingslinnet. Nu sprang jag och blev kall och stel om axlarna, vilket säkert kostade mig ett gäng sekunder på slutet av loppet. Tuomas imponerade, och gled in bara tiotalet sekunder bakom Henri Ansio, som verkar vara i grym form (och sprang nio kilometer i 3:11-fart på Karhuviesti strax efteråt). Timo, Tommi och jag gled in på plats 3-5 strax under 10:30, vilket för min del betyder 15 sekunders förbättring från november. Ok, men inte mer. Men backar och kort distans är ju absolut inte min tekopp. Det kommer nog gå bättre snart.

Och den kommer, den kommer, med piskande man.
Den kommer, den kommer till stan.