Turku City Run

Förhoppningen var att kunna dunka in en riktigt bra tid i Åbo på lördagen, och det lyckades väl inte helt enligt plan. En och en halv minuts förbättring på en vecka är ju inte fy skam, men det är svårt att jämföra två helt olika banor. Banan i Åbo var hyfsat platt (en femhundra meters utförslöpa med ett tjugotal höjdmeter efter 2km, och uppför samma backe efter 8km), men vindutsatt. Jag ödslade en hel del energi på att skrika på inkompetenta funktionärer, och hade kanske med bättre fokus kunnat hänga med Arttu Saarinen när han ryckte i backen med två kilometer kvar. Jag och Arttu var helt jämsides och ensamma från start fram till dess, och till slut kom jag in på en helt ohotad andraplats. Arttus tid på 35:28 var alltså klart inom räckhåll idag, 35 hade nog gått om alla stjärnor stod i linje och vinden varit lite mildare, men även därifrån är det ett gott stycke upp till mitt personbästa på landsväg. Voilà en stilstudie i flackt trumpinnelöpsteg från målrakan.

Apropå funktionärer, så är det faktiskt helt bedrövligt med tävlingar som arrangeras i joggingvågens svallvågor, som cashar in pengar utan att säkerställa en bra löparupplevelse. Att startfältet inte var det bästa kan man väl leva med, helst som det var terräng-FM samma helg. Omklädningsrummen och nummerlappsutdelningen funkade också riktigt bra, och banan var fin. Men ska man springa rakt igenom centrum, vilket jag älskar att göra, så måste man vara bättre på att skylta vägen och hålla undan åskådare och förbipasserande. De två flaggvakterna som stod och sov på refugen där vi korsade Västra Strandvägen, så att bilarna fick tvärbromsa och tuta på oss, var bara de värsta exemplen av många. Det var också minst två tillfällen där vi fick ropa på funktionärer för att vi var osäkra på vägen, och en helt komisk incident där vi blev ledda in i en snitslad fålla på gågatan (bra!) som var tillsluten i andra änden (!!), där en panikslagen funktionär  fick slita upp plasten med två sekunders mariginal till de första löparna. Att vattenflaskorna (den enda förfriskningen efter målgång) tog slut innan hälften av löparna kommit i mål var också uselt, liksom att ingen i målområdet, inte ens speakern, hade koll på sådana saker som när och om det kommer att bli prisutdelning, bidrar till känslan av uselhet. Jag har absolut inget emot amatörmässiga tävlingar, men om jag ska betala 40€ för att starta, så vill jag också ha ett välfungerande arrangemang.

Jag har nu säsongen 2008, när jag förbättrade mig med åtta minuter från Stockholm Marathon i maj till Oslo i september, som ett motiverande exempel, som säger att ett personbästa i München i höst inte behöver vara helt uteslutet. Till Paavo Nurmi marathon i juni siktar jag mot 2:45-2:48 och en bra känsla att ta med sig in i sommaren. Och så har jag börjat snegla på säsongen 2016 redan. Kaija, Laura och Mari skrev klubbhistoria, när de för första gången plockade hem FM-poäng till Runner's Club i seniorklassen (7e lag i terräng-FM). Nästa år vore det gott att matcha den insatsen både på terräng i Vörå, och på bana i Iisalmi. Marathon kommer jag nog att springa i Berlin och Stockholm, men det finns ännu gott om tid att bestämma sig. Nu, först, Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi Marathon.