Jag var och tittade på Helsinki City Marathon i lördags. Nej, det är inte lika välarrangerat som Stockholm, inte lika stort heller, och publiken håller inte alls lika hög klass. Men löparna ser lika stolta, glada, trötta, plågade, lätta, kantiga ut, och det är väl ändå det som är viktigast. Min kamera är fortfarande ur funktion, så ni får inga bilder än, men jag stod nära banans högsta punkt, på Paciusgatan strax söder om Stockholmsgatan, i en dryg halvtimme och bara njöt. Framför allt var jag där för att heja på Kati, Chris, Tillmann och Matteo, men varenda motionär och elitlöpare som jag såg kämpa sig uppför den där backen gav mig kraft. Inte för att jag någonsin har tänkt starta som fyratimmarsmotionär i ett marathon, men för att man ser att vi är samma människor i grunden, med samma stolthet över vad våra kroppar klarar av.
Jag tröttnade lite på min egen röst efter ett tag: "Hyvältä näyttää, hyvä pojat, hela vägen upp, bit i nu, lyhyt matka ylhälle vaan, jaksaa vaan, heja pojkar o flickor, det ser bra ut, hyvältä näyttää...", men jag hoppas att det gladde någon.
Sedan mötte jag upp med Camppu på Esplanaden, för lunch och löpare som tjugo kilometer senare såg ÄNNU tröttare ut. Och nu kan jag gå ut och möta världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar