fredag 31 oktober 2014

Bloggprojekt november

November är mörkrets månad, innan juleljus, innan snövita morgnar. Somliga odlar mustasch för att hålla november stången, jag kör en klassisk bloggkalender, en sådan som vardagsbloggarna körde 2007, när de hade kört slut på idéer och uppslag. Just den här har Onekligen-Lisa satt ihop, och mitt motiv att följa den är att jag är nyfiken på hur den går att adaptera till ett löparbloggformat. Det är ju det jag vill att den här bloggen ska vara: vardags- och livsstilsblogg förklädd till löparblogg, med vissa litterära pretentioner. (Jag drivs ju av en brinnande, bultande kärlek till det svenska språket, som tyvärr inte är helt önsesidig.)

Här är programmet:
1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
2. 5 saker jag tänkt på idag.
3. Ibland tänker jag att jag borde…
4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
5. Hepp! Dagens boktips!
6. Månadens djur är…
7. Kolla! Så här ser jag ut idag.
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
9. 5 saker jag borde ta tag i.
10. Kolla! Här har jag ritat en hund.
11. Månadens färg är…
12. Hepp! Dagens filmtips!
13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
15. 5 saker jag blir glad av i vardagen.
16. Kolla! Så här ser min autograf ut.
17. Hepp! Dagens tv-tips!
18. Ibland retar det mig att…
19. Kolla! Det här åt jag idag.
20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen.
22. Kolla! Här bor jag.
23. Hepp! Dagens måltidstips!
24. Månadens klädesplagg är…
25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet.
26. Kolla! Här jobbar jag.
27. Ibland skulle jag vilja…
28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
29. Det var väldigt roligt när…
30. Kom ihåg

In other news, imorgon är det femkilometersrejs i Tali, och på kvällen Runner's Highs haloweenfest/fylleslag. Sedan är det bara sju dagar kvar till utladdningen i Borås.

onsdag 29 oktober 2014

Monsterlångpass

Så här gick det alltså till. För tre år sedan, när jag genomförde mitt enda lyckade sextimmarslopp, så hade jag egentligen ingen dedikerad formtoppning, och det tänker jag inte ha nu heller. Däremot körde jag två veckor innan loppet, mest på skoj, "Vasaloppsspinning" på Fysiken. Det var fyra timmar väldigt lugn spinning, stabilt energiintag, med jämn arbetspuls. Det - förutom en riktigt bra grundkondition - är den enda egentliga förklaringen jag har till varför det gick så bra i det där loppet, 79,6km för att vara mer exakt.

Så nu när inte så mycket mer kan göras åt grundkonditionen, och med två veckor kvar, valde jag att lägga det ena av mina back-to-back-långpass förra helgen till något liknande. Att sitta fyra timmar på en spinningcykel utan ledare och utan skidåkning på tvn låter sig inte göras, så jag delade upp passet i lite mindre beståndsdelar. Först 20km nästan som ett vanligt långpass, sedan in på Unisport, snabbt ombyte och inköp av energidryck och powerbars. Upp på en spinningcykel, igång med programmet "rolling hills" (för lite variation får man unna sig, och vem orkar manuellt reglera motståndet varannan minut?). När cyklingen var klar var låren lite sura, då passade det bra att sätta sig på roddmaskinen och låta ryggen, bröstet och vaderna jobba ett tag (och så hjärta och lungor, förstås). Efter en timme på gymmet ombyte igen, jogg hem genom stan, in genom dörren, strippa ner till kalsongerna, blanda en flaska saft, ner i källaren och in i mitt mancave där jag har gömt min crosstrainer. På med lite punkrock på stereon, och så är man redo för den sista tömningen. Inte en total tömning förstås, för jag skulle ju springa långt redan på söndagen igen, men nära nog.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med passet. Eftersom jag inte använder pulsmätare kan jag inte säga säkert hur arbetsvolymen mäter sig mot rena löppass, men det blev bra mycket längre (3h 40min totalt) än vad jag någonsin kör på vanliga långpass, hela tiden någorlunda ansträngande, många muskelgrupper, och väldigt mycket skonsammare mot benen än motsvarande pass ren löpning. Det finns förstås en baksida med det där också, självklart ger rena löppass mer löparspecifik muskelsammansättning, men just nu var det arbetsvolymen och den mentala styrkan att känna sig trygg med fyra timmars lågintensivt arbete som var poängen.

Söndagspasset gick också över förväntan, och nu gäller det bara att se om tolv dagar är tillräcklig återhämtning för en formtopp nästa helg. Både igår och idag har jag känt mig märkvärdigt svag, inte trött, men totalt utan muskeltonus, och de korta distanspassen har gått mycket mycket långsammare än tidigare i höst (5:20-fart, om ni undrar). Jag ska inte säga att jag är orolig, men jag tycker att det är intressant vad som händer med kroppen när man tränar ust på grnsen till vad man tål.

Oroa er inte, den där gränsen ska jag lägga mig tryggt under de närmaste månaderna, 100-kilometersveckorna får vänta till 2015. Allt har sin tid. Nu ska vi bara ladda, först för Haloweenfesten på lördag, och sedan för galenskapen i Borås nästa helg. Skoj blir det.

söndag 26 oktober 2014

20 Oktober - 26 Oktober

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 6km.
Ti em: Distans, 9km.

On fm: Distans, 11km.
On em: Långa intervaller, 15km (9km tempo).

To: Distans, 10km.

Fr: Core.

Lö: Distans, 20km + Spinning/Roddmaskin + Distans, 6km + Crosstrainer.

Sö: Distans, 25km.


Totalt: 102km (9km distans) + 3 alt.


En mer utförlig rapport, särskilt om lördagens monsterpass, kommer när jag inte är så trött att jag somnar på tangentbordet. Det viktigaste att veta om den här veckan var att jag planerade att pressa in precis så mycket volym som min kropp för tillfället tål, och att det blev så det blev, i stort sätt. Nu blir det två lätta veckor (förutom den där dagen när jag ska springa 70-80km i ett svep), och när jag återhämtat mig från den chocken så blir det mer fartträning igen.

I övrigt: jag var på Helsingfors bokmässa och fick en autograf och ett handslag av ankritarlegenden Don Rosa idag. Godnatt.

söndag 19 oktober 2014

13 Oktober - 19 Oktober

Må: Vila

Ti fm: Distans, 7km.
Ti em: Kettleball + Flow yoga.

On: Långa backar: 14km (6km tempo).

To fm: Crosstrainer.
To em: Distans, 10km.

Fr: Mage rygg armar.

Lö: Distans, 35km.

Sö: Distans, 25km.


Totalt: 91km (6km tempo) + 4 alt.


Herrrrrrrrrregud!
/Björn Ranelid

Det svåra tjugofemte inlägget / Den svåra tjugofemte kilometern

Lite prestationsångest får man allt när man ska skriva första inlägget efter att besöksantalet plötsligt multiplicerades med tio, bara för att man dissade en tokrasist och smetade på med lite naturromantik. Jo man tackar, ibland är det enkelt.

Har ett par idéer på vad jag vill skriva av liknande litterär tyngd, ett inlägg om att orka när man mår dåligt, något om vikten av att lura sig själv att det man håller på med är viktigt, något om min diagnos och medicinering, något om tatueringar. Men ikväll kommer inte orden lätt, så jag rapporterar bara om helgens pass.

Igår: 35 kilometer väldigt stillsamt, ett positivt besked att om jag bara tar det tillräckligt lugnt så orkar jag hur långt som helst (nåja), och att mina tilltänkta rejsskor i Borås håller för långa sträckor på asfalt. I övrigt inget märkvärdigt.

Idag: 25 kilometer i lite högre tempo. I pissregn och kuling gav jag mig ut och benen trummade på precis som jag ville. Egentligen hade jag planerat att springa med ett gäng från ett webforum som skulle köra från Alberga klockan elva, men jag tog fel buss, eller rättare sagt, visste inte var jag skulle stiga av givet den buss jag tog, så jag kom sent och fick köra själv. Efter en dryg timme kom jag ikapp Anna-Karin och what's-her-name (förlåt, om du läser får du gärna påminna mig) från Running Finland, och joggade med dem i 6-7-tempo några kilometer innan jag återupptog min 4:30-flytlöpning. I det usla vädret var det absolut inte skamligt att hålla det tempot i 20 km, men känslan idag var att 60 km till i samma fart är helt uteslutet. Boråsbågen får spännas lägre.

Nå, efter knappt 23 km kom jag till Böle station, och eftersom jag var ganska trött och hade planerat 25km så bestämde jag mig för att ta pendeltåget två stationer för att inte springa längre än nödvändigt. Det skulle jag inte ha gjort. Medan jag väntade på tåget i nästan en kvart så stelnade axlar, rygg, lår till så vansinnigt i kylan att jag knappt kunde få igång dem igen när jag var framme i Åggelby. Två och en halv kilometers ren plåga hem. Sedan bastu (ensam, men jag fick tillfälle att läsa Bröderna Lejonhjärta, så det var inte så farligt) och nu mat. Jag är ett köksgeni, synd att jag inte visar upp det oftare. 

Veckorapport kommer i ett separat tjugosjätte inlägg, så dagen ser lite matigare ut.

tisdag 14 oktober 2014

Gryningsljus och Wannas versus Halla-Aho.

Bland de bästa sätten att starta morgonen: Klockan ringer kvart över sex. (ja, just den biten är kanske inte det allra bästa.) Jag ligger kvar i sängen och läser nyheterna på mobilen, och efter tjugo minuter stiger jag upp, drar på mig löparkläderna som jag lade fram redan igår kväll. Kontaktlinser och klocka skiter jag i, idén är att komma igång direkt, utan en massa krångel (och mitt styrka är bara -1,5).

Det är fortfarande nästan kolsvart ute, och de första hundra meterna är benen stumma som Harpo Marx, men det tar sig efter hand. Jag svänger in i Månsasparken, runt gravlunden och över gångbron in i Britas. Där ser jag för första gången den här dagen en annan levande själ, en cocker spaniel, och strax därefter en tant som hunden varit vänlig nog att ta med sig ut på promenad. Jag fortsätter runt elljusspåret, för även om det börjat gry så finns det ingen chans att se var man sätter fötterna om man springer på skogsstig. Det är dimma och ren, klar luft. Till och med när man efter ett tag springer med bara en trädridå mellan elljusspåret och Ring-ettan så känns luften frisk, och jag tror nog att man hör fåglar också, eller också är det bara som jag fantiserar. Där på Ring-ettan ser man den västergående filen snigla sig fram, och man drabbas av en ödmjukhet inför att ha ett arbete och en familjesituation som gör sju-halvåtta till en tid för morgonjogg, och inte för arbetspendling.

Det har ljusnat något, och när banan vänder söderut så ser man en spricka i molnen bakom dimman där ett oranget morgonljus tittar fram. Benen har också vaknat, och i den svaga utförslöpan kommer man upp i vad som känns som normalt distanstempo, fyra å tretti kanske, inte för att det spelar någon roll. Man svänger tillbaka in i Månsasparken och ut på gatan, där gatubelysningen just har släckts, och några grannar står och röker, hämtar tidningen, tar ut bilen ur garaget, kör till jobbet. Månsas har vaknat.

Några andra, enstaka människor har man mött i skogen, en joggare, några stavgångare, några hundägare, annars tyst. Och så då detta, att man bara går förbi varandra. Detta finska, på det allra sämsta sättet, att man inte tittar varandra i ögonen. Att man inte utbyter en nick, ett leende, ett godmorgon, en bekräftelse på att vi hör ihop, vi delar den här staden och den här morgonen. Denna tystnad och introvers (är det ett ord?) gjorde mig galen de första månaderna i Finland, nu för tiden gör den mig bara irriterad. Och det leder oss in på den andra halvan av det här inläggets titel:

- - - - - - - - -

Bakgrund för svenska läsare: Sannfinländarna är, mer eller mindre, den finska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fast ändå inte. De är mindre ideologiska och mer populistiska, och verkar ha som främsta politiska mål att allt ska vara som det var på femtiotalet (minus det svenska språkets ställning). I Sannfinländarna finns det en profil som heter Jussi Halla-Aho. I ett parti av byfånar utmärker han sig som intellektuell  (genom att vara docent i slaviska språk), och i ett parti av smygrasister utmärker han sig som tokrasist (genom att påstå att ficktjuveri är ett "genetiskt särdrag hos somalier" och att "negrer söder om Sahara kan bara leva i något som liknar västlig civilisation om lag och ordning upprätthålls av ett vitt våldsmonopol"). Han är, på alla sätt, en vidrig människa.

En gång, berättar han själv i sin blogg, var han ute och körde när bilradion bjöd på ett pratprogram där min förre tränare Simo Wannas var gäst. Radioprogrammet handlade om löpartrenden och motionslöparkultur, och Simo sage precis det jag sade för två stycken sedan, att det vore trevligt om löpare i Finland hälsade på varandra oftare, som man brukar göra utomlands. Detta såg sig Halla-Aho föranledd att kommentera på facebook sålunda:
"Yle Puheessa nainen ja homolta kuulostava mies keskustelevat juuri juoksemisesta. Suomessa, toisin kuin ulkomailla, juoksijat eivät moikkaa toisiaan. Suomalaisten pitäisi opetella tämä, koska se toisi juoksuharrastukseen 'yhteistä uutta henkisyyttä'."
Fritt översatt:
"På Yle Radio diskuterar en kvinna och en man som låter som en bög löpning. I Finland, till skillnad från utomlands, hälsar inte löpare på varandra. Finländare borde lära sig det, ty det skulle ge motionslöpningen en 'ny gemensam andlighet'."
Han säger det inte rakt ut, men nog får man intrycket av att han tycker att det är lite fjolligt att säga hej till sina medmänniskor? "Lite".

Nå, den där mannen som lät som en bög var alltså Simo, och han replikerade lakoniskt: "Monitaitoinen tyyppi tää Halla-Aho" - "Mångbegåvad typ den här Halla-Aho". Därmed hade alltså kombatanterna valt sina vapen, taskspark respektive ironi. Med två så olika vapen är det svårt för domarna att göra en rättvis bedömning, man jag tänker i alla fall säga att första ronden slutade 1-1, båda behärskade sina vapen på ett tillfredsställande sätt, men ingen slog knockout. Domarna får avgöra matchen genom en analys av herrarnas meriter.

Den ene har representerat Finland i de olympiska spelen, i en gren som kräver oerhört mycket av de ärkefinska egenskaperna hårdhet, ödmjukhet och uthållighet. Den andre har representerat Finland i Europaparlamentet, för att hans kompisar i partiet tyckte att han nog skulle göra mindre skada där än i Helsingfors. Jag säger att Simo vinner på teknisk knockout.

- - - - - - - - -

Så jag tänker fortsätta titta mina medmorgonjoggare i ansiktet och grymta ett kort "huomenta" - "godmorgon". Try it you'll like it.

söndag 12 oktober 2014

6 Oktober - 12 Oktober

Må: Vila.

Ti: Distans, 11km.

On fm: Distans, 10km.
On em: Långa backar, 16km (3km tempo).

To: Distans, 7km.

Fr: Vila.

Lö: Distans, 25km.

Sö: Distans, 35km.


Totalt: 104km (3km tempo).


Längsta passet sedan Frankfurt Marathon, största veckovolymen på ett år, första back-to-back-långpasset på länge länge, och testbackarna på 1:52-1:58. Klar, ren höstluft. Ja.

Gräsänkling

Så for Camppu till Australien för jobb och vandring och jag blev kvar i Hösthelsingfors, gräsänkling för fem veckor. Hon lämnar bakom sig en kombination av tristess och oceaner av fritid, som man kan fylla med att skriva klart artiklar, gå på café och träna. Eftersom jag samtidigt ska bygga upp uthålligheten för ett sextimmarslopp, så blir den extra träningen i första hand i form av distans och långpass. För första gången i livet ska jag köra back-to-back långpass, det vill säga långpass både lördag eftermiddag och söndag förmiddag, förhoppningsvis fyra helger i rad. Idén är väl att man ska hinna bygga upp energinivåer och rudimentärt vila ut mellan passen, men att kapillärerna fortfarande ska vara i chocktillstånd när man kör andra passet. Fråga mig inte hur det går till, ni har säkert nån kompis kompis som har legat med någon som en gång har lånat ut sin cykel till en läkarstudent som kan ge en mycket bättre förklaring än jag.

Hur som helst: igår blev det drygt 25 kilometer på blandat underlag, just över två timmar. Bortsett från lite magkrångel var det helt skönt. Idag är min planerade rutt enligt bifogad karta. 

35 kilometer. Och nu är klockan nästan tolv, och jag har fortfarande inte druckit andrakaffe, så det där med "söndag förmiddag" var väl kanske att överdriva lite. Men det finns ingen här som kan döma mig.

söndag 5 oktober 2014

29 September - 5 Oktober

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 8km.

On fm: Distans, 7km.
On em: Tröskelintervaller, 17km (9km tempo).

To: Vila.

Fr: Distans, 11km.

Lö: Distans, 9km.

Sö: Distans, 15km.


Totalt: 78km (9km tempo).

Långa mål på kort sikt

Två ord som superveteranen Göran Sander (sub 2:30 för första gången som 42-åring om jag minns rätt) har lärt mig är nycklar till framgång: Långsiktighet. Variation.

I år tänker jag för första gången praktisera det hårt. Med målet att bli så bra som möjligt på lång sikt, ska jag ta en sak i taget, anpassat efter säsong, och försöka bemästra den. I denna anda kommer juli-september att fokuseras mot antingen terräng eller marathon (beroende på om jag får en plats till Berlin eller inte), april-juni mot 10'000 och halvmarathon, december-mars mot banlöpning, och resten av hösten mot uthållighet på långa distanser. Det betyder i nuläget inga jättelika volymer, men däremot långa morgonjoggar och back-to-back långpass på helgerna, och bara ett snabbt pass i veckan. För att motivera mig själv att träna sådant som jag vet att jag borde träna, så har jag anmält mig till Borås 6-timmars den 8 november.

Sextimmars har jag sprungit förut, i Skövde 2011 och 2012. Det är en överraskande kul tävlingsform - monoton, slitsam, mentalt krävande, men också gemytlig. Man springer runt runt runt på en bana som är drygt en kilometer lång, man får saft och bullar närhelst man vill, och man springer hela tiden i snacketempo. Det är också en tävling som jag inte lägger någon som helst prestige i. Mitt personbästa är 796xx meter, och någon gång skulle det vara kul att komma över 8 mil, men jag tror inte att det händer i höst. Å andra sidan har jag ingen aning alls: allt över sju mil är godkänt, och hur mycket över är bara ett mått på hur mycket jobb jag måste lägga ner de kommande åren innan jag klarar 4:15 / 16:00 / 33:00 / 1:12 / 2:35 / 80km. För det är dit jag kan, jag vill, och jag ska.

Jag kan, jag vill, och jag ska.

Men det får ta den tid det tar.