Monsterlångpass

Så här gick det alltså till. För tre år sedan, när jag genomförde mitt enda lyckade sextimmarslopp, så hade jag egentligen ingen dedikerad formtoppning, och det tänker jag inte ha nu heller. Däremot körde jag två veckor innan loppet, mest på skoj, "Vasaloppsspinning" på Fysiken. Det var fyra timmar väldigt lugn spinning, stabilt energiintag, med jämn arbetspuls. Det - förutom en riktigt bra grundkondition - är den enda egentliga förklaringen jag har till varför det gick så bra i det där loppet, 79,6km för att vara mer exakt.

Så nu när inte så mycket mer kan göras åt grundkonditionen, och med två veckor kvar, valde jag att lägga det ena av mina back-to-back-långpass förra helgen till något liknande. Att sitta fyra timmar på en spinningcykel utan ledare och utan skidåkning på tvn låter sig inte göras, så jag delade upp passet i lite mindre beståndsdelar. Först 20km nästan som ett vanligt långpass, sedan in på Unisport, snabbt ombyte och inköp av energidryck och powerbars. Upp på en spinningcykel, igång med programmet "rolling hills" (för lite variation får man unna sig, och vem orkar manuellt reglera motståndet varannan minut?). När cyklingen var klar var låren lite sura, då passade det bra att sätta sig på roddmaskinen och låta ryggen, bröstet och vaderna jobba ett tag (och så hjärta och lungor, förstås). Efter en timme på gymmet ombyte igen, jogg hem genom stan, in genom dörren, strippa ner till kalsongerna, blanda en flaska saft, ner i källaren och in i mitt mancave där jag har gömt min crosstrainer. På med lite punkrock på stereon, och så är man redo för den sista tömningen. Inte en total tömning förstås, för jag skulle ju springa långt redan på söndagen igen, men nära nog.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med passet. Eftersom jag inte använder pulsmätare kan jag inte säga säkert hur arbetsvolymen mäter sig mot rena löppass, men det blev bra mycket längre (3h 40min totalt) än vad jag någonsin kör på vanliga långpass, hela tiden någorlunda ansträngande, många muskelgrupper, och väldigt mycket skonsammare mot benen än motsvarande pass ren löpning. Det finns förstås en baksida med det där också, självklart ger rena löppass mer löparspecifik muskelsammansättning, men just nu var det arbetsvolymen och den mentala styrkan att känna sig trygg med fyra timmars lågintensivt arbete som var poängen.

Söndagspasset gick också över förväntan, och nu gäller det bara att se om tolv dagar är tillräcklig återhämtning för en formtopp nästa helg. Både igår och idag har jag känt mig märkvärdigt svag, inte trött, men totalt utan muskeltonus, och de korta distanspassen har gått mycket mycket långsammare än tidigare i höst (5:20-fart, om ni undrar). Jag ska inte säga att jag är orolig, men jag tycker att det är intressant vad som händer med kroppen när man tränar ust på grnsen till vad man tål.

Oroa er inte, den där gränsen ska jag lägga mig tryggt under de närmaste månaderna, 100-kilometersveckorna får vänta till 2015. Allt har sin tid. Nu ska vi bara ladda, först för Haloweenfesten på lördag, och sedan för galenskapen i Borås nästa helg. Skoj blir det.