Det svåra tjugofemte inlägget / Den svåra tjugofemte kilometern

Lite prestationsångest får man allt när man ska skriva första inlägget efter att besöksantalet plötsligt multiplicerades med tio, bara för att man dissade en tokrasist och smetade på med lite naturromantik. Jo man tackar, ibland är det enkelt.

Har ett par idéer på vad jag vill skriva av liknande litterär tyngd, ett inlägg om att orka när man mår dåligt, något om vikten av att lura sig själv att det man håller på med är viktigt, något om min diagnos och medicinering, något om tatueringar. Men ikväll kommer inte orden lätt, så jag rapporterar bara om helgens pass.

Igår: 35 kilometer väldigt stillsamt, ett positivt besked att om jag bara tar det tillräckligt lugnt så orkar jag hur långt som helst (nåja), och att mina tilltänkta rejsskor i Borås håller för långa sträckor på asfalt. I övrigt inget märkvärdigt.

Idag: 25 kilometer i lite högre tempo. I pissregn och kuling gav jag mig ut och benen trummade på precis som jag ville. Egentligen hade jag planerat att springa med ett gäng från ett webforum som skulle köra från Alberga klockan elva, men jag tog fel buss, eller rättare sagt, visste inte var jag skulle stiga av givet den buss jag tog, så jag kom sent och fick köra själv. Efter en dryg timme kom jag ikapp Anna-Karin och what's-her-name (förlåt, om du läser får du gärna påminna mig) från Running Finland, och joggade med dem i 6-7-tempo några kilometer innan jag återupptog min 4:30-flytlöpning. I det usla vädret var det absolut inte skamligt att hålla det tempot i 20 km, men känslan idag var att 60 km till i samma fart är helt uteslutet. Boråsbågen får spännas lägre.

Nå, efter knappt 23 km kom jag till Böle station, och eftersom jag var ganska trött och hade planerat 25km så bestämde jag mig för att ta pendeltåget två stationer för att inte springa längre än nödvändigt. Det skulle jag inte ha gjort. Medan jag väntade på tåget i nästan en kvart så stelnade axlar, rygg, lår till så vansinnigt i kylan att jag knappt kunde få igång dem igen när jag var framme i Åggelby. Två och en halv kilometers ren plåga hem. Sedan bastu (ensam, men jag fick tillfälle att läsa Bröderna Lejonhjärta, så det var inte så farligt) och nu mat. Jag är ett köksgeni, synd att jag inte visar upp det oftare. 

Veckorapport kommer i ett separat tjugosjätte inlägg, så dagen ser lite matigare ut.