Må: Skolning + Backintervaller 4*500m@1:45-1:48, 10km.
Ti: Maratonintervaller 3+2+1km@3:48, 11km.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Paavo Nurmi Marathon, 2:47:42, pl 9, 43km.
Sö: Vila.
Totalt: 64km (50km tempo).
Maratonveckor är väl de veckor då träningsdagboken är allra mest ointressant att läsa, så man får hoppas att det där rödskägget publicerar en rejsrapport snart. Det man kan observera är väl mest att jag kör på en ganska hård version av en formtoppningsmodell som jag tog till mig mycket tidigt i min karriär. Många korta och snabba pass de sista två veckorna, ordentlig tömning med tre raka dagar med hård träning veckoslutet innan, och sedan våga vila, våga släppa upp hyperkompensationen. Inte säkert på att den kom fullt ut den här gången, det låg nog en förkylning och spökade också, men mer om det i rejsrapporten. Jag tror ändå fortsatt på min formtoppningsmodell. 2:47 är helt okej, bästa maratonloppet sedan våren 2012, och ett bra avstamp mor München.
måndag 29 juni 2015
söndag 21 juni 2015
Ett besök hos den lokala trollkarlen
Detta är inte ett sponsrat blogginlägg. Jag vill bara säga hur oerhört imponerad jag är av kiropraktiskt hantverk, och nu i synnerhet det som Kristian Ekström på Helsinki Kiropraktiikka i Främre Tölö står för. Med säkert öga och stadig hand talar han om att min bål är hoptryckt till vänster, att mitt vänstra ben är lite för långt, att höften roterar åt fan vet vilket håll, och med några snabba ryck och boxar på rätt ställe fixar han upp det värsta för sextiofem euro. Nu sedan torsdag eftermiddag känns kroppen mycket mer balanserad och ledig, och jag har fått med mig några stretch- och andningsövningar(!) för att få ryggraden på rätt plats. Alla som har en oändligt gammal skada som inte slutar göra ont borde prova att gå till en kiropraktor: chansen att "skadan" bara sitter i en felbelastning är ganska stor, enligt min egen erfarenhet.
15 Juni - 21 Juni
Må: Maratonintervaller 4+3+2+1km @3:52, 16km.
Ti: Distans, 9km + Skolning.
On: Skolning + Intervaller "Michigan", 12km.
To: Vila.
Fr: Snabbdistans Vikfemman @17:42, 12km.
Lö: Distans, 7km.
Sö fm: Skolning + Ninas fartlek, 13km.
Sö em: Yoga.
Totalt: 69km (30km tempo) + 2 alt.
Det närmar sig, nu. Veckan gick enligt plan, med två små ändringar och en liten missräkning. Kiropraktorbesöket på torsdag tvingade in en oplanerad vilodag (fast planen var ändå bara 7km lätt jogg), och internationella yogadagen på söndagen inspirerade till ett pass flowyoga som gjorde oerhört gott för höfterna, och säkert inte skadade för bålen heller. Den enda missräkningen var att "Ninas fartlek" (4*(5min maratempo + 3min milfart + 3min jogg)) gick klart långsammare än jag hoppats på, mest på grund av värmen och den kvava luften. Nu blir det dricka mycket och basta mycket de närmaste dagarna, för att vara beredd på det värsta på lördag. Sedan huvudet kallt de sista två-tre dagarna, och sedan ska det bli åka av!
Ti: Distans, 9km + Skolning.
On: Skolning + Intervaller "Michigan", 12km.
To: Vila.
Fr: Snabbdistans Vikfemman @17:42, 12km.
Lö: Distans, 7km.
Sö fm: Skolning + Ninas fartlek, 13km.
Sö em: Yoga.
Totalt: 69km (30km tempo) + 2 alt.
Det närmar sig, nu. Veckan gick enligt plan, med två små ändringar och en liten missräkning. Kiropraktorbesöket på torsdag tvingade in en oplanerad vilodag (fast planen var ändå bara 7km lätt jogg), och internationella yogadagen på söndagen inspirerade till ett pass flowyoga som gjorde oerhört gott för höfterna, och säkert inte skadade för bålen heller. Den enda missräkningen var att "Ninas fartlek" (4*(5min maratempo + 3min milfart + 3min jogg)) gick klart långsammare än jag hoppats på, mest på grund av värmen och den kvava luften. Nu blir det dricka mycket och basta mycket de närmaste dagarna, för att vara beredd på det värsta på lördag. Sedan huvudet kallt de sista två-tre dagarna, och sedan ska det bli åka av!
onsdag 17 juni 2015
8 Juni - 14 Juni
Må: Distans, 20km.
Ti: Distans, 15km.
On: Snabbdistans, 15km@3:56, 20km.
To: Distans, 13km.
Fr: Maratonintervaller, 5+4+3+2+1km@3:51, 22km.
Lö: Distans, 10km.
Sö: Vila.
Totalt: 100km (30km tempo).
Hundra kilometer på en vecka låter ju inte så hårt, men om man följer den väl så rimliga kalendern där veckorna börjar på söndag, så blev det respektingivande 131km, och det på en vecka helt utan dubbelpass. Planen att bara springa enkelpass passade rätt bra som maratonuppladdning, för ett maraton är ju själva urtypen för ett enkelpass: fullt utvilad när man startar, fullt slutkörd när man går i mål. Dock var det lika mycket tillfälligheter som orsakade enkelpassplanen. Jag bodde lördag-fredag på sommarstället i Blekinge, på en ö som är en knapp kilometer i omkrets (och då behöver man springa över nio olika tomter för att komma runt). Det enda sättet att få till ett rimligt pass blir då att ta båten in till fastlandet, och även om det inte är långt, så är det så meckigt att jag helst inte vill göra det mer än en gång om dagen.
Därför blev den tredje sista veckan inför Paavo Nurmi - den sista hårda veckan - fylld av enkelpass, och två långa marathontempopass. Hårt men nyttigt. Slemmigt men mättande.
Ti: Distans, 15km.
On: Snabbdistans, 15km@3:56, 20km.
To: Distans, 13km.
Fr: Maratonintervaller, 5+4+3+2+1km@3:51, 22km.
Lö: Distans, 10km.
Sö: Vila.
Totalt: 100km (30km tempo).
Hundra kilometer på en vecka låter ju inte så hårt, men om man följer den väl så rimliga kalendern där veckorna börjar på söndag, så blev det respektingivande 131km, och det på en vecka helt utan dubbelpass. Planen att bara springa enkelpass passade rätt bra som maratonuppladdning, för ett maraton är ju själva urtypen för ett enkelpass: fullt utvilad när man startar, fullt slutkörd när man går i mål. Dock var det lika mycket tillfälligheter som orsakade enkelpassplanen. Jag bodde lördag-fredag på sommarstället i Blekinge, på en ö som är en knapp kilometer i omkrets (och då behöver man springa över nio olika tomter för att komma runt). Det enda sättet att få till ett rimligt pass blir då att ta båten in till fastlandet, och även om det inte är långt, så är det så meckigt att jag helst inte vill göra det mer än en gång om dagen.
Därför blev den tredje sista veckan inför Paavo Nurmi - den sista hårda veckan - fylld av enkelpass, och två långa marathontempopass. Hårt men nyttigt. Slemmigt men mättande.
Genrep
Det närmar sig hårt test, mitt första marathonlopp på halvannat år. Den tredje sista veckan innan loppet brukar bli den sista hårda, så även i år. Nu flyttas också fokus mot maratontempo, även om det kommer att bli en del snabbare den sista veckan också, för att jobba upp tonus i musklerna.
Sista långa passet i maratonfart sprang jag i fredags eftermiddag, hemhemma hos mor & far på Hardebergaspåret i Lund. Schemat sade 5+4+3+2+1km med en kilometers joggvila, och dessa skulle betas av på tämligen platt asfalt, med lite backar på trean och tvåan. Efter en kort uppvärmning körde jag igång i medvinden österut, och klockade in första kilometern på 3:42. Sedan dämpade jag mig lite, och avslutade femman med 3:48-snitt. Så långt kändes formen helt fantastisk, så det är väl den känslan jag får ta med mig. När jag vände västerut med svag motvind och dito motlut gick fyran på 3:52, och när det sedan blev backigt på banans västra utposter, sjönk farten betänkligt ner mot fyra blankt. Helt ok genrep, men inget att jubla över.
Jag passade också på att experimentera lite med marathonmaterial. Skorna, ett par gula Mizuno Sayonara, sitter som en vante på foten, har skönt spänstig sula och matchar mitt tävlingslinne i färg, så dem hade jag bestämt mig för sedan länge. I regel dricker jag inte på pass under två timmar, men det hade passat bra att prova ut sportdrycken som ska användas på Paavo Nurmi, om jag hade kommit ihåg det. Det gjorde jag inte.
Däremot testade jag att springa i splitshorts, för i den bästa av världar är splitshorts det helt överlägsna shortsvalet på tävlingsbanan. Luftigt, mycket rörelsefrihet, inte snyggare än nödvändigt. Tyvärr lever inte mina lår i den bästa av världar. Kort sagt, mina lårmuskler är för stora för mina höfter (gissar jag), med följden att de slår i varandra varje steg. I början bara lite grann, men när svetten börjar samlas, så klibbar de lite fast i varandra och skapar ett riktigt besvärligt skavsår på vardera låret. Det visste jag egentligen, så enda chansen att bära splitshorts för mig är om jag dels smörjer in innerlåren med vaselin eller ännu hellre glidmedel, och dels är nere i matchvikt på under sjuttio kilo. I fredags var frihetskänslan total under uppvärmningen, men redan efter en knapp mil började låren skava, och beslutet togs att springa i längre shorts i Åbo. Mitt personbästa slogs i vackra (nåja) gröna splitshorts, men då var jag också fem kilo lättare, och lite mindre diameter på trumstockarna.
Slutligen testade jag också en desperat insats mot mitt gamla bråkiga vänster baklår. Jag tror att det är en gammal muskelbristning från Lidingöloppet 2011 som aldrig helt har läkt ut, som funkar bra på distanser upp till 10000m, men som sedan tenderar att slitas upp långsamt och ge väldigt dålig styrka i vänster frånskjut mot slutet av längre lopp. I fredags provade jag att sätta två långa remsor sporttejp längs baksidan av låret, vilket naturligtvis hindrar frampendeln en smula, men å andra sidan förhindrar bristningar, och gör att styrkan sitter i längre. Fixet fungerade helt enligt plan, så nu ska jag spring med tejpat lår i Åbo nästa lördag.
Så, ett helt okej genrep. Nu är det bara att vattna och vänta. Sedan, tillfälligt fullt fokus på Paavo Nurmi marathon, men väl medveten om att det är München Marathon som är årets punkthöjd.
Sista långa passet i maratonfart sprang jag i fredags eftermiddag, hemhemma hos mor & far på Hardebergaspåret i Lund. Schemat sade 5+4+3+2+1km med en kilometers joggvila, och dessa skulle betas av på tämligen platt asfalt, med lite backar på trean och tvåan. Efter en kort uppvärmning körde jag igång i medvinden österut, och klockade in första kilometern på 3:42. Sedan dämpade jag mig lite, och avslutade femman med 3:48-snitt. Så långt kändes formen helt fantastisk, så det är väl den känslan jag får ta med mig. När jag vände västerut med svag motvind och dito motlut gick fyran på 3:52, och när det sedan blev backigt på banans västra utposter, sjönk farten betänkligt ner mot fyra blankt. Helt ok genrep, men inget att jubla över.
Jag passade också på att experimentera lite med marathonmaterial. Skorna, ett par gula Mizuno Sayonara, sitter som en vante på foten, har skönt spänstig sula och matchar mitt tävlingslinne i färg, så dem hade jag bestämt mig för sedan länge. I regel dricker jag inte på pass under två timmar, men det hade passat bra att prova ut sportdrycken som ska användas på Paavo Nurmi, om jag hade kommit ihåg det. Det gjorde jag inte.
Däremot testade jag att springa i splitshorts, för i den bästa av världar är splitshorts det helt överlägsna shortsvalet på tävlingsbanan. Luftigt, mycket rörelsefrihet, inte snyggare än nödvändigt. Tyvärr lever inte mina lår i den bästa av världar. Kort sagt, mina lårmuskler är för stora för mina höfter (gissar jag), med följden att de slår i varandra varje steg. I början bara lite grann, men när svetten börjar samlas, så klibbar de lite fast i varandra och skapar ett riktigt besvärligt skavsår på vardera låret. Det visste jag egentligen, så enda chansen att bära splitshorts för mig är om jag dels smörjer in innerlåren med vaselin eller ännu hellre glidmedel, och dels är nere i matchvikt på under sjuttio kilo. I fredags var frihetskänslan total under uppvärmningen, men redan efter en knapp mil började låren skava, och beslutet togs att springa i längre shorts i Åbo. Mitt personbästa slogs i vackra (nåja) gröna splitshorts, men då var jag också fem kilo lättare, och lite mindre diameter på trumstockarna.
Slutligen testade jag också en desperat insats mot mitt gamla bråkiga vänster baklår. Jag tror att det är en gammal muskelbristning från Lidingöloppet 2011 som aldrig helt har läkt ut, som funkar bra på distanser upp till 10000m, men som sedan tenderar att slitas upp långsamt och ge väldigt dålig styrka i vänster frånskjut mot slutet av längre lopp. I fredags provade jag att sätta två långa remsor sporttejp längs baksidan av låret, vilket naturligtvis hindrar frampendeln en smula, men å andra sidan förhindrar bristningar, och gör att styrkan sitter i längre. Fixet fungerade helt enligt plan, så nu ska jag spring med tejpat lår i Åbo nästa lördag.
Så, ett helt okej genrep. Nu är det bara att vattna och vänta. Sedan, tillfälligt fullt fokus på Paavo Nurmi marathon, men väl medveten om att det är München Marathon som är årets punkthöjd.
måndag 8 juni 2015
1 Juni - 7 Juni
Må: Distans 9km + Styrka.
Ti fm: Distans, 11km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Maratonintervaller 5+4+3+2+1@3:53, 22km.
To: Distans, 7km.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 31km.
Totalt: 91km (15km tempo) + 1 styrka
Veckan genomfördes i stort sett efter plan, som å andra sidan var kraftigt anpassad efter yttre omständigheter. Älskade morbror Jan-Erik gifte sig med sin Lollo i Stockholm på fredagen, vilket tog bort hela torsdag eftermiddag till lördag förmiddag från träningskalendern, på grund av båtresa (varför har de inget gym på sverigebåten???), fest och baksmälla. Sedan hade jag tänkt köra 10-15 kilometer lätt distans på lördagkvällen, men vi kom till Karlshamn så sent och alla var så trötta och hungriga, att jag inte kände för att ge mig ut på kvällsjogg. Mor och far har sitt sommarställe på en väldigt liten ö en kort båtresa ut, så det blir alltid lite extra logistik när man ska in till land och springa. Klart värt det, dock, för stugan är helt sjukt mysig, men just den här helgen gjorde det att träningsdosen blev lite mindre än den annars skulle ha blivit.
Ti fm: Distans, 11km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Maratonintervaller 5+4+3+2+1@3:53, 22km.
To: Distans, 7km.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 31km.
Totalt: 91km (15km tempo) + 1 styrka
Veckan genomfördes i stort sett efter plan, som å andra sidan var kraftigt anpassad efter yttre omständigheter. Älskade morbror Jan-Erik gifte sig med sin Lollo i Stockholm på fredagen, vilket tog bort hela torsdag eftermiddag till lördag förmiddag från träningskalendern, på grund av båtresa (varför har de inget gym på sverigebåten???), fest och baksmälla. Sedan hade jag tänkt köra 10-15 kilometer lätt distans på lördagkvällen, men vi kom till Karlshamn så sent och alla var så trötta och hungriga, att jag inte kände för att ge mig ut på kvällsjogg. Mor och far har sitt sommarställe på en väldigt liten ö en kort båtresa ut, så det blir alltid lite extra logistik när man ska in till land och springa. Klart värt det, dock, för stugan är helt sjukt mysig, men just den här helgen gjorde det att träningsdosen blev lite mindre än den annars skulle ha blivit.
25 Maj - 31 Maj
Må: Distans 9km + Styrka.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Styrka.
On fm: Distans, 13km.
On em: Skolning + Korta drag, 15km.
To: Vila.
Fr fm: Distans, 7km.
Fr em: Distans, 10km.
Lö: Vikfemman @17:51, 17km.
Sö: Distans, 38km.
Totalt: 122km (7km tempo) + 2 styrka
Återhämtningen från Göteborgsvarvet gick fantastiskt fort, så det blev en ganska rejäl träningsvolym redan den här veckan. Det var nog bra, för de kommande två veckorna har jag resor inplanerade som nog kommer att störa träningen en del, och sedan är det redan dags att formtoppa inför Paavo Nurmi. Troligen är detta alltså vårens sista 110+vecka, och som sådan kändes den riktigt bra, särskilt kanske tack vare att jag inte sprang mer än ett riktigt tempopass. Tempopasset var å andra sidan ett litet orosmoment, och fick flyttas från torsdag till fredag akut, då jag under uppvärmningen kände att benen inte alls var på humör torsdag kväll. När det väl blev av, så blev det emellertid en bra tid på Vikfemman, bara en halvminut från mina bästa tider från sommaren 2013. Jag är på gång nu.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Styrka.
On fm: Distans, 13km.
On em: Skolning + Korta drag, 15km.
To: Vila.
Fr fm: Distans, 7km.
Fr em: Distans, 10km.
Lö: Vikfemman @17:51, 17km.
Sö: Distans, 38km.
Totalt: 122km (7km tempo) + 2 styrka
Återhämtningen från Göteborgsvarvet gick fantastiskt fort, så det blev en ganska rejäl träningsvolym redan den här veckan. Det var nog bra, för de kommande två veckorna har jag resor inplanerade som nog kommer att störa träningen en del, och sedan är det redan dags att formtoppa inför Paavo Nurmi. Troligen är detta alltså vårens sista 110+vecka, och som sådan kändes den riktigt bra, särskilt kanske tack vare att jag inte sprang mer än ett riktigt tempopass. Tempopasset var å andra sidan ett litet orosmoment, och fick flyttas från torsdag till fredag akut, då jag under uppvärmningen kände att benen inte alls var på humör torsdag kväll. När det väl blev av, så blev det emellertid en bra tid på Vikfemman, bara en halvminut från mina bästa tider från sommaren 2013. Jag är på gång nu.
Startled numero aderton
Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.
Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.
Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.
Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.
Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.
I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.
Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.
Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.
Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.
Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.
Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.
I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.
Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)