Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.
Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.
Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.
Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.
Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.
I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.
Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar