Genrep

Det närmar sig hårt test, mitt första marathonlopp på halvannat år. Den tredje sista veckan innan loppet brukar bli den sista hårda, så även i år. Nu flyttas också fokus mot maratontempo, även om det kommer att bli en del snabbare den sista veckan också, för att jobba upp tonus i musklerna.

Sista långa passet i maratonfart sprang jag i fredags eftermiddag, hemhemma hos mor & far på Hardebergaspåret i Lund. Schemat sade 5+4+3+2+1km med en kilometers joggvila, och dessa skulle betas av på tämligen platt asfalt, med lite backar på trean och tvåan. Efter en kort uppvärmning körde jag igång i medvinden österut, och klockade in första kilometern på 3:42. Sedan dämpade jag mig lite, och avslutade femman med 3:48-snitt. Så långt kändes formen helt fantastisk, så det är väl den känslan jag får ta med mig. När jag vände västerut med svag motvind och dito motlut gick fyran på 3:52, och när det sedan blev backigt på banans västra utposter, sjönk farten betänkligt ner mot fyra blankt. Helt ok genrep, men inget att jubla över.

Jag passade också på att experimentera lite med marathonmaterial. Skorna, ett par gula Mizuno Sayonara, sitter som en vante på foten, har skönt spänstig sula och matchar mitt tävlingslinne i färg, så dem hade jag bestämt mig för sedan länge. I regel dricker jag inte på pass under två timmar, men det hade passat bra att prova ut sportdrycken som ska användas på Paavo Nurmi, om jag hade kommit ihåg det. Det gjorde jag inte.

Däremot testade jag att springa i splitshorts, för i den bästa av världar är splitshorts det helt överlägsna shortsvalet på tävlingsbanan. Luftigt, mycket rörelsefrihet, inte snyggare än nödvändigt. Tyvärr lever inte mina lår i den bästa av världar. Kort sagt, mina lårmuskler är för stora för mina höfter (gissar jag), med följden att de slår i varandra varje steg. I början bara lite grann, men när svetten börjar samlas, så klibbar de lite fast i varandra och skapar ett riktigt besvärligt skavsår på vardera låret. Det visste jag egentligen, så enda chansen att bära splitshorts för mig är om jag dels smörjer in innerlåren med vaselin eller ännu hellre glidmedel, och dels är nere i matchvikt på under sjuttio kilo. I fredags var frihetskänslan total under uppvärmningen, men redan efter en knapp mil började låren skava, och beslutet togs att springa i längre shorts i Åbo. Mitt personbästa slogs i vackra (nåja) gröna splitshorts, men då var jag också fem kilo lättare, och lite mindre diameter på trumstockarna.

Slutligen testade jag också en desperat insats mot mitt gamla bråkiga vänster baklår. Jag tror att det är en gammal muskelbristning från Lidingöloppet 2011 som aldrig helt har läkt ut, som funkar bra på distanser upp till 10000m, men som sedan tenderar att slitas upp långsamt och ge väldigt dålig styrka i vänster frånskjut mot slutet av längre lopp. I fredags provade jag att sätta två långa remsor sporttejp längs baksidan av låret, vilket naturligtvis hindrar frampendeln en smula, men å andra sidan förhindrar bristningar, och gör att styrkan sitter i längre. Fixet fungerade helt enligt plan, så nu ska jag spring med tejpat lår i Åbo nästa lördag.

Så, ett helt okej genrep. Nu är det bara att vattna och vänta. Sedan, tillfälligt fullt fokus på Paavo Nurmi marathon, men väl medveten om att det är München Marathon som är årets punkthöjd.