Må: Distans m 3km@3:59, 29km.
Ti: Distans, 9km.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 38km (3km tempo)
Det såg ut att bli en bra träningsvecka, som började lägligt med ett kvarlämnat långpass från veckan före. Det bådar ju i alla fall för stor veckovolym, vilket kan boosta självförtroendet även när det är lite artificiellt. Vidare var det semestervecka, och i motsats till vår vecka på Kreta nyligen så var förutsättningarna i Merimasku helt fantastiska. Inte jättemånga vägar att välja på, men böljande grusvägar genom skog och över fält i 15-20-gradig värme tröttnar man inte på så fort. Dessutom finns det ett backigt och svinjobbigt elljusspår på trästybb några kilometer från stugan vi lånade av Camillas morbror Maukka. I övrigt, gott om tid att återhämta sig mellan passen, och rikligt med mat, bastu och kalla bad.
Efter en lite haltande inledning - nacken och ryggen ordentligt styv efter att ha sovit på knölig stugmadrass - fick jag igång känslan i kroppen riktigt bra på måndagens långpass. Kilometertiderna (efter de första fem) varierade mellan 4:25-4:40, och ansträngningsnivån kändes väldigt låg. På tisdagen hade jag tyvärr inte tid (pga sjusoveri) med mer än 45 minuters jogg innan vi fick gäster, och på onsdagen var jag bakfull. Positivt dessa dagar var ändå att hälen inte kändes ett smack, trots det långa söndagspasset. Voltaren och kall-varm-omväxlingen hjälptes väl åt att hålla hälen i schack, men just då tog jag det som intäkt för att den sega skadeperioden var över.
På onsdagen hostade jag en aning, och på natten till torsdag vaknade jag upp en gång i timmen i en pöl av svett. Att vända täcket är en tillfällig lösning, men efter andra vändningen förtas effekten lite, och jag kände mig vansinningt ynklig. Jag hade ingen termometer med mig i stugan, och tror väl inte att jag hade så mycket feber heller, men en riktigt elak mansförkylning var det i alla fall. Den höll i sig hela resten av veckan, även sedan vi flugit över Östersjön, till fars och mors stuga i Blekinge. Där omkring är löparmöjligheterna inte riktigt lika inspirerande som i Merimasku, men ändå retade det mig svårt att jag inte hade möjlighet att springa där heller. Så var en gryende form kollapsad igen - den här gången för en förkylnings skull. Hur länge ska vi vänta?
söndag 28 augusti 2016
fredag 26 augusti 2016
8 Augusti - 14 Augusti
Må: Kuperad snabbdistans 15km@4:01, 18km.
Ti fm: Crosstrainer, 40min.
Ti em: Distans, 15km + Flow yoga skuldror, 60min.
On fm: Distans, 11km.
On em: Skolning 10min + Blandade intervaller 200-1200m, 11km.
To: Distans, 11km + Flow yoga, 60min.
Fr: Kuperade trösklar 2*5km@3:56-4:01, 2*400m@76-78s, 2*200m@34-37s, 16km.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 11km.
Totalt: 93km (32km tempo) + 2h50min alt.
En bra träningsvecka, när Camilla var på arbetsresa och olympiaden på TV hjälpte till med inspirationen. Det såg lovande ut för att bli första hundrakilometersveckan sedan april, men ett veckoslut med årlig rökbastufest tog kol på (tog kål på?) de planerna. De senaste åren har jag sprungit ett distanspass från S:t Karins till Lundo på förmiddagen innan bastun, men den här gången kom vi inifrån Åbo och hade lite mycket mat och grejer med oss ut, så logistiken funkade inte om jag skulle springa också.
I övrigt höll jag god min och rutin, och isade hälen noggrant varje kväll. Äntligen börjar smärtan släppa, och de två distanspass som jag för säkerthets skull körde på crosstrainer kan nog snart flyttas ut i löpspåret igen.
Ti fm: Crosstrainer, 40min.
Ti em: Distans, 15km + Flow yoga skuldror, 60min.
On fm: Distans, 11km.
On em: Skolning 10min + Blandade intervaller 200-1200m, 11km.
To: Distans, 11km + Flow yoga, 60min.
Fr: Kuperade trösklar 2*5km@3:56-4:01, 2*400m@76-78s, 2*200m@34-37s, 16km.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 11km.
Totalt: 93km (32km tempo) + 2h50min alt.
En bra träningsvecka, när Camilla var på arbetsresa och olympiaden på TV hjälpte till med inspirationen. Det såg lovande ut för att bli första hundrakilometersveckan sedan april, men ett veckoslut med årlig rökbastufest tog kol på (tog kål på?) de planerna. De senaste åren har jag sprungit ett distanspass från S:t Karins till Lundo på förmiddagen innan bastun, men den här gången kom vi inifrån Åbo och hade lite mycket mat och grejer med oss ut, så logistiken funkade inte om jag skulle springa också.
I övrigt höll jag god min och rutin, och isade hälen noggrant varje kväll. Äntligen börjar smärtan släppa, och de två distanspass som jag för säkerthets skull körde på crosstrainer kan nog snart flyttas ut i löpspåret igen.
tisdag 9 augusti 2016
1 Augusti - 7 Augusti
Må: Fartlek, 13km + Gräsklippning, 20min.
Ti: Distans, 6km.
On: Vila.
To: Distans, 9km + Crosstrainer, 20min.
Fr: Distans, 2km + Crosstrainer, 45min.
Lö: Distans, 9km + Armhävningar, 10min.
Sö: Snabbdistans 4km@4:00, 8km + Crosstrainer, 30min.
Totalt: 47km (7km tempo) + 2h5min alt.
Förra söndagen sprang jag mitt längsta långpass (29km) sedan hälskadan. Det kändes helt ok, men bakslaget kom på måndagkvällens och tisdagsmorgonens pass. Jag bestämde mig där och då för att korta ner alla planerade pass den här veckan avsevärt, för att ge skadan en chans att läka ut. Det är sju veckor till Lidingöloppet, det är inte särskilt mycket, men för mycket för att man ska kunna kämpa sig igenom dem halvskadad. Förhoppningsvis hinner jag få in ett par ordentliga träningsveckor innan dess, annars är alternativet att jogga runt Lidingö, ställa in Valencia, och köra stenhårt fokus mot Stockholm och Berlin nästa år. Det vore synd, men ingen katastrof.
Nå, tro inte att jag har gett upp, snarare tvärtom, jag är mer inspirerad än på mycket länge. Jag har ju sagt hela tiden att jag ska tillbaka till de tider jag gjorde 2011-1012. Det vill jag, det kan jag och det ska jag, men det får ta den tid det tar.
Ti: Distans, 6km.
On: Vila.
To: Distans, 9km + Crosstrainer, 20min.
Fr: Distans, 2km + Crosstrainer, 45min.
Lö: Distans, 9km + Armhävningar, 10min.
Sö: Snabbdistans 4km@4:00, 8km + Crosstrainer, 30min.
Totalt: 47km (7km tempo) + 2h5min alt.
Förra söndagen sprang jag mitt längsta långpass (29km) sedan hälskadan. Det kändes helt ok, men bakslaget kom på måndagkvällens och tisdagsmorgonens pass. Jag bestämde mig där och då för att korta ner alla planerade pass den här veckan avsevärt, för att ge skadan en chans att läka ut. Det är sju veckor till Lidingöloppet, det är inte särskilt mycket, men för mycket för att man ska kunna kämpa sig igenom dem halvskadad. Förhoppningsvis hinner jag få in ett par ordentliga träningsveckor innan dess, annars är alternativet att jogga runt Lidingö, ställa in Valencia, och köra stenhårt fokus mot Stockholm och Berlin nästa år. Det vore synd, men ingen katastrof.
Nå, tro inte att jag har gett upp, snarare tvärtom, jag är mer inspirerad än på mycket länge. Jag har ju sagt hela tiden att jag ska tillbaka till de tider jag gjorde 2011-1012. Det vill jag, det kan jag och det ska jag, men det får ta den tid det tar.
25 Juli - 31 Juli
Må: Fartlek, 12km.
Ti fm: Simning, 45min.
Ti em: Distans, 8km.
On: Fartlek, 12km.
To: Simning, 45min.
Fr: Trösklar 5*2000m@3:47-4:01, 17km.
Lö: 5*400m@78-81s + 5*200m@36-39s, 10km.
Sö: Distans, 29km.
Totalt: 88km (23km tempo) + 1h30min alt.
Vi var i Grekland, på Kreta. Det var en mycket avslappnande semestervecka, med absolut ingenting att göra utom frukost, sol, bad, löpning, öl, vin och middag. Byn vi bodde i var omgiven av branta berg, så en hel del höjdmeter blev det sprunget, även om totalvolymen inte var någonting att hurra över. På fredagen flyttade vi från Sougia till Hania, där det fanns en härligt dammig tartanbana dr man kunde mata intervaller, så det gjorde jag. En hyfsad solbränna fick jag, för det fanns ingen skugga där man sprang. Varmt var det också, mellan 30 och 35 grader på de flesta passen, så numerisk fakta om passen är svår att jämföra med hemma.
Ti fm: Simning, 45min.
Ti em: Distans, 8km.
On: Fartlek, 12km.
To: Simning, 45min.
Fr: Trösklar 5*2000m@3:47-4:01, 17km.
Lö: 5*400m@78-81s + 5*200m@36-39s, 10km.
Sö: Distans, 29km.
Totalt: 88km (23km tempo) + 1h30min alt.
Vi var i Grekland, på Kreta. Det var en mycket avslappnande semestervecka, med absolut ingenting att göra utom frukost, sol, bad, löpning, öl, vin och middag. Byn vi bodde i var omgiven av branta berg, så en hel del höjdmeter blev det sprunget, även om totalvolymen inte var någonting att hurra över. På fredagen flyttade vi från Sougia till Hania, där det fanns en härligt dammig tartanbana dr man kunde mata intervaller, så det gjorde jag. En hyfsad solbränna fick jag, för det fanns ingen skugga där man sprang. Varmt var det också, mellan 30 och 35 grader på de flesta passen, så numerisk fakta om passen är svår att jämföra med hemma.
18 Juli - 24 Juli
Må: Lätt fartlek, 15km + Rocket yoga 90min.
Ti: Vila.
On fm: Distans, 12km.
On em: 10*1000m@3:35-3:49, 20km.
To: Distans, 10km + Ashtanga yoga 50min.
Fr: Kuperade trösklar 4*3km@3:52-3:54, 4*400@79-81s, 4*200m@36-39s, 21km.
Lö: Vila.
Sö: Distans (trekking), 16km.
Totalt: 94km (26km tempo) + 2h20min alt.
Ti: Vila.
On fm: Distans, 12km.
On em: 10*1000m@3:35-3:49, 20km.
To: Distans, 10km + Ashtanga yoga 50min.
Fr: Kuperade trösklar 4*3km@3:52-3:54, 4*400@79-81s, 4*200m@36-39s, 21km.
Lö: Vila.
Sö: Distans (trekking), 16km.
Totalt: 94km (26km tempo) + 2h20min alt.
11 Juli - 17 Juli
Må fm: Distans, 6km.
Må em: DM 5000m, DNF (efter 3000m@10:30), 7km.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Flow yoga 60min.
On fm: Distans, 6km.
On em: Löpskolning 10min + 6*1000m@3:26-3:30, 11km.
To fm: Distans 9km + Bodypump 60min.
To em: Gräsklippning, 20min.
Fr: Vila.
Lö: Kuperad tröskel 3*4km@3:50-3:57 + 3*400m@79-82s + 3*200m@35-38s, 19km.
Sö: Distans, 21km.
Totalt: 92km (23km tempo) + 2h30m alt.
Må em: DM 5000m, DNF (efter 3000m@10:30), 7km.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Flow yoga 60min.
On fm: Distans, 6km.
On em: Löpskolning 10min + 6*1000m@3:26-3:30, 11km.
To fm: Distans 9km + Bodypump 60min.
To em: Gräsklippning, 20min.
Fr: Vila.
Lö: Kuperad tröskel 3*4km@3:50-3:57 + 3*400m@79-82s + 3*200m@35-38s, 19km.
Sö: Distans, 21km.
Totalt: 92km (23km tempo) + 2h30m alt.
DM 5000m: tjuvstart
Att starta upp med kortare distanser efter skadeuppehållet kändes i förstone som en bra idé. Det var inte en bra idé, det förstod jag nästan genast när jag stod på startlinjen på idrottsplatsen i Sandkulla för DM på 5000 meter. Det var en ganska omotiverande tillställning även om man hade varit i form, med blåsig bana, hällande regn, och en publik som hade flytt in i sina bilar från läktaren som saknade tak. Tvåhundrametersheaten som skulle avgöras innan vårt lopp fick ställas in för att det elektriska tidtagningssystemet strejkade, och uppvärmningen kändes seg, även om det var kul att få jogga och snacka med Mikko för första gången på länge.
Efter ett par kilometer jogg och lite skolning, snörade jag så på mig mina flats för första gången sedan tian i Åbo i maj, loppet som gjorde att smärtan i fotbladet inte längre gick att ignorera. Mikko sneglade på mina skor och frågade lite försynt om jag verkligen skulle springa i så tunna skor trots mina hälproblem. Jag svarade ja, och hade helt ärligt inte ens funderat på alternativet. För mig springer man banlöpning i spikskor eller flats; maratonskor får man ha på distanser över 10km. Att ta på sig flatsen var lite en förutsättning för att tävlingen skulle kännas "på riktigt", men i retrospekt inser jag att jag inte hade någon anledning att tävla "på riktigt" så nära min skada.
Det var ett bra startfält, och jag hade ingen alls ambition att hänga med i någon startrusning. Jag visste att jag var långt ifrån min toppform runt 16:30, men skulle försöka gå jämnt med min tid på 17:11 från förra året. Fältet spred ut sig rätt bra direkt, och det var inget problem att hitta ett flyt i löpningen. Första kilometern gick enligt plan på 3:25, men känslan var att det skulle göra ordentligt ont idag. Inte så mycket i fotbladet, men däremot i resten av kroppen. Känningarna hindrade mig från att skjuta ifrån ordentligt med vaderna, i synnerhet höger vad, så jag blev tvungen att springa med större muskelgrupper, och dessutom med väldigt stel hållning. Efter en andra kilometer på 3:30, och de följande två varven på 86-87 sekunder, insåg jag att en tid ens under 17:30 skulle bli väldigt svår. Kanske skulle jag kunna kämpa mig i mål, men när man inte har kämpat ens på träning på flera månader, så är det svårt att plötsligt göra det på beställning. Istället klev jag av, hälften av besvikelse och hälften av klokskap.
Det kändes bittert, men en tid på 18 minuter hade också känts bittert. På det här sättet undvek jag i alla fall att förvärra min skada ytterligare. Dessutom fick jag ett konkret bevis på att det inte lönar sig att springa kortare distanser när fot- och vadmuskulaturer är småtrasiga. Därför ställer jag in de fyra första planerade tävlingarna för hösten, och begår förhoppningsvis debut på Midnattsloppet den tredje september. Kanske till och med i maratonskor.
Efter ett par kilometer jogg och lite skolning, snörade jag så på mig mina flats för första gången sedan tian i Åbo i maj, loppet som gjorde att smärtan i fotbladet inte längre gick att ignorera. Mikko sneglade på mina skor och frågade lite försynt om jag verkligen skulle springa i så tunna skor trots mina hälproblem. Jag svarade ja, och hade helt ärligt inte ens funderat på alternativet. För mig springer man banlöpning i spikskor eller flats; maratonskor får man ha på distanser över 10km. Att ta på sig flatsen var lite en förutsättning för att tävlingen skulle kännas "på riktigt", men i retrospekt inser jag att jag inte hade någon anledning att tävla "på riktigt" så nära min skada.
Det var ett bra startfält, och jag hade ingen alls ambition att hänga med i någon startrusning. Jag visste att jag var långt ifrån min toppform runt 16:30, men skulle försöka gå jämnt med min tid på 17:11 från förra året. Fältet spred ut sig rätt bra direkt, och det var inget problem att hitta ett flyt i löpningen. Första kilometern gick enligt plan på 3:25, men känslan var att det skulle göra ordentligt ont idag. Inte så mycket i fotbladet, men däremot i resten av kroppen. Känningarna hindrade mig från att skjuta ifrån ordentligt med vaderna, i synnerhet höger vad, så jag blev tvungen att springa med större muskelgrupper, och dessutom med väldigt stel hållning. Efter en andra kilometer på 3:30, och de följande två varven på 86-87 sekunder, insåg jag att en tid ens under 17:30 skulle bli väldigt svår. Kanske skulle jag kunna kämpa mig i mål, men när man inte har kämpat ens på träning på flera månader, så är det svårt att plötsligt göra det på beställning. Istället klev jag av, hälften av besvikelse och hälften av klokskap.
Det kändes bittert, men en tid på 18 minuter hade också känts bittert. På det här sättet undvek jag i alla fall att förvärra min skada ytterligare. Dessutom fick jag ett konkret bevis på att det inte lönar sig att springa kortare distanser när fot- och vadmuskulaturer är småtrasiga. Därför ställer jag in de fyra första planerade tävlingarna för hösten, och begår förhoppningsvis debut på Midnattsloppet den tredje september. Kanske till och med i maratonskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)