Att starta upp med kortare distanser efter skadeuppehållet kändes i förstone som en bra idé. Det var inte en bra idé, det förstod jag nästan genast när jag stod på startlinjen på idrottsplatsen i Sandkulla för DM på 5000 meter. Det var en ganska omotiverande tillställning även om man hade varit i form, med blåsig bana, hällande regn, och en publik som hade flytt in i sina bilar från läktaren som saknade tak. Tvåhundrametersheaten som skulle avgöras innan vårt lopp fick ställas in för att det elektriska tidtagningssystemet strejkade, och uppvärmningen kändes seg, även om det var kul att få jogga och snacka med Mikko för första gången på länge.
Efter ett par kilometer jogg och lite skolning, snörade jag så på mig mina flats för första gången sedan tian i Åbo i maj, loppet som gjorde att smärtan i fotbladet inte längre gick att ignorera. Mikko sneglade på mina skor och frågade lite försynt om jag verkligen skulle springa i så tunna skor trots mina hälproblem. Jag svarade ja, och hade helt ärligt inte ens funderat på alternativet. För mig springer man banlöpning i spikskor eller flats; maratonskor får man ha på distanser över 10km. Att ta på sig flatsen var lite en förutsättning för att tävlingen skulle kännas "på riktigt", men i retrospekt inser jag att jag inte hade någon anledning att tävla "på riktigt" så nära min skada.
Det var ett bra startfält, och jag hade ingen alls ambition att hänga med i någon startrusning. Jag visste att jag var långt ifrån min toppform runt 16:30, men skulle försöka gå jämnt med min tid på 17:11 från förra året. Fältet spred ut sig rätt bra direkt, och det var inget problem att hitta ett flyt i löpningen. Första kilometern gick enligt plan på 3:25, men känslan var att det skulle göra ordentligt ont idag. Inte så mycket i fotbladet, men däremot i resten av kroppen. Känningarna hindrade mig från att skjuta ifrån ordentligt med vaderna, i synnerhet höger vad, så jag blev tvungen att springa med större muskelgrupper, och dessutom med väldigt stel hållning. Efter en andra kilometer på 3:30, och de följande två varven på 86-87 sekunder, insåg jag att en tid ens under 17:30 skulle bli väldigt svår. Kanske skulle jag kunna kämpa mig i mål, men när man inte har kämpat ens på träning på flera månader, så är det svårt att plötsligt göra det på beställning. Istället klev jag av, hälften av besvikelse och hälften av klokskap.
Det kändes bittert, men en tid på 18 minuter hade också känts bittert. På det här sättet undvek jag i alla fall att förvärra min skada ytterligare. Dessutom fick jag ett konkret bevis på att det inte lönar sig att springa kortare distanser när fot- och vadmuskulaturer är småtrasiga. Därför ställer jag in de fyra första planerade tävlingarna för hösten, och begår förhoppningsvis debut på Midnattsloppet den tredje september. Kanske till och med i maratonskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar