I julas gav jag Camilla en julklapp som jag kanske tänkte ha lite glädje själv också; en startplats i Lidingö Tjejlopp (som sedermera bytt namn till Rosa Bandet-loppet). Vi skulle alltså spendera en hösthelg ute på Lidingö, med den klassiska tremilen på lördagen och Camillas lopp på söndagen. Och en sådan hösthelg det blev, sen! Fantastiskt klar och ren luft, lagom varmt, och bra stämning som det alltid är på Lidingö. Det här var sjätte gången jag sprang det klassiska loppet, och jag har bara bra minnen, även om åtminstone två av loppen (2001 och 2013) har varit riktiga bottennapp. Jag tvingas också inse att jag är ganska gammal i gemet, när mitt första lidingölopp var för femton år sedan.
Det är lustigt hur minnet fungerar, för det finns vissa delar av banan som verkligen sätter sig på minnet, av ingen tydlig anledning. Publikhavet vid Kyrkviken, Grönstabacken och Aborrbacken är ju väldigt speciella, men att jag har jättetydliga minnesbilder av hagen efter 3km, och asfaltspartiet efter 19, samtidigt som jag inte kommer ihåg ett smack av Karins Backe (förutom att den finns), det har jag lite svårt att förklara. Det är en tuff bana hur som helst, inte bara fysiskt utan också tekniskt. Om man inte hittar ett bra flyt i löpningen så får man slita ont. Eftersom träningen de senaste månaderna har varit ganska knackig, bestämde jag mig för att gå ut defensivt och se till att hitta det där flytet innan jag börjar trycka på för hårt. En första tia på 41 minuter, och en sluttid runt 2:06, var ett planerat best case-scenario. Innan start morsade jag på några gamla kamrater, speciellt Joakim, som verkade nedstämd och sade att idag var det bara att ta sig runt som gällde. Vaddå bara, tänkte jag.
På det stora stora startgärdet, där startlinjen är nästan hundra meter bred, är det lätt att få en bra position i starten. För de flesta är det en inbjudan till att trycka på hårt i början, för att inte hamna i kläm när banan smalnar av efter en halv kilometer. Jag såg istället till att ta det lugnt, och tolerera att hamna bakom långsammare löpare i början. Jag sprang om bara när det fanns utrymme, och känslan var helt "rennon kova" - avslappnat hård - ända fram till Kyrkviken. Jag hade inte brytt mig om att titta på klockan, men känslan var precis som jag ville ha den, och ännu viktigare var att växlingarna mellan uppförs- och nedförsbacke var helt naturliga, och att ingen energi slösades i onödan. Första tian gick på 41:30, och loppet hade bara börjat.
Efter klättringen i Hustegaholm kommer det kanske lättaste partiet på loppet, med tre-fyra kilometer på flack och väl underhållen stig. Jag utnyttjade mitt fina flyt, och gick om ganska många löpare, inklusive Jukka Pasanen och en Sjundeå-löpare, som sprungit och småsnackat framför mig vid Kyrkviken. Den goda känslan i benen behölls, men tyvärr övertog en sämre känsla i magen, och vid Fågelöudde får jag ta ett trettio sekunders depåstopp på en bajamaja. Surt att släppa förbi nästan tjugo löpare som man nyss sprungit om, men det kostar också mycket energi att springa när man är bajsnödig, och ett strategiskt toalettbesök kan ibland förhindra att man går in i väggen i slutet av loppet.
Vid femton kilometer börjar loppet på riktigt. Från Fågelöudde till Grönsta kommer en följd av korta upp- och nedförsbackar nästan utan vila emellan, först flacka, och sedan brantare och brantare. Min utförslöpning brukar vara bra, men den här dagen var den helt magisk. I de flesta backar sprang jag om någon, och när jag inte gjorde det så samlade jag kraft. Den andra tian var en grym löputlevelse, och gick på 42:20 inklusive toabesök.
Vid vägkorsningen just fter 20 kilometer snubblar jag till på en trottoarkant eller motsvarande, och precis då inser jag att ag är nog ganska trött ändå. Sedan kommer Grönstabacken, där det alltid känns som man står praktiskt taget stilla, och därefter brukar jag gå in i överlevnadsmode. 2:06 blir nog svårt, inser jag när inte ens den lätta tjugotredje kilometern går under fyra minuter, men den där totala kollapsen kommer liksom aldrig. Här någonstans kommer Jukka Pasanen ikapp igen, och mumlar något om att det känns för jävligt. För jävligt, tänker jag, känns det ju faktiskt inte alls, och det vore väl attans också om jag ska släppa förbi mig en som är tröttare än jag. Den tanken hjälper mig ett par kilometer, men halvägs upp för Abborbacken går Jukka om för gott. Jag får slita hårt, men jag hittade i alla fall flytet, och bara i de två sista hårda backarna blir löpningen lite kantig. Hälen besvärar inte alls, och in på Grönsta gärde kommer jag efter knappt 2:08. Efter en hård spurt - krafter kvar, minsann! - slår jag fjärde dam, och går in på 2:08:30.
I mål mäter jag så Joakim Röstlund igen. Han som "bara skulle ta sig runt" har gjort ett av karriärens bästa lopp, sprungit på 1:54 och slagit Lidingöpers med tre minuter. Grymt välförtjänt, och det visar att tålamod och kontinuitet betalar sig till slut. Av alla mina elitmotionärskamrater är kanske Joakim den med allra bäst träningsdisciplin över tid, och det är kul att se att det ger utdelning. Även om det betyder att han nu har bättre pers än mig på samtliga distanser (utom 6h). Nå. Min tid kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar