Det var någonstans i bergochdalbanan mellan Fågelöudde och Grönsta, på Lidingöloppet 2011, som jag först fick känningarna i vänster baklår. Jag visste inte riktigt vad det var, och jag kan inte säga att jag brydde mig heller. Just då var det viktiga bara att flytta fokus och byta löpsteg och hoppas att inte behöva bryta. Det funkade, fast det gjorde ont så tappade jag ingen fart de sista tio kilometrarna, och gjorde mitt överlägset bästa Lidingölopp, 2:57.
Sedan följde en vinter av mer eller mindre konstanta problem. Jag självdiagnostiserade falsk ischias, men jag har senare självdiagnostiserat allt från muskelbristning till stressfraktur, och ingen av diagnoserna tror jag väl egentligen på. Snarare är det nog så som min kiropraktor sagt, att när man väl har haft ont i tre månader, så är den vanligaste orsaken till smärtan smärtan själv, eller rättare sagt överbelastningar orsakade av smärtan.
Att jag trots skadeproblem lyckades få till en bra vårsäsong 2012, med personbästa på halvmarathon bland annat, får väl tillskrivas lika delar tur och bra kiropraktik. När jag sedan flyttade till Finland, så glömde eller ignorerade jag mycket av styrke- rörlighet- och balansträningen, och ischias(?)problemen kom tillbaka än värre, med Frankfurt Marathon som antiklimax. Det som hände där var att jag överhuvudtaget inte kunde använda vänster ben för frånskjut efter 35 kilometer eller så, och tog mig i mål som en halt travhäst. Jag insåg när det var som värst, att vaderna var nästan helt oskadda, men jag hade ingen teknik för att utnyttja vaderna mer för löpningen. Sedan dess har min skadebyggande strategi varit kiropraktik, rörlighetsträning, och löpteknik.
De två första delarna där har väl funkat helt ok. Varje gång jag är hos kiropraktorn så ser jag att min överkropp är sned, och att vänster höft är franskjuten, men när jag går därifrån ser det mycket bättre ut. Det är tyvärr inte lätt att justera inövade rörelser, men med hjälp av stretch (höger höftparti), styrketräning (rumpa) och hållnings- och andningsövningar så blir det långsamt bättre.
Löptekniken är däremot fortfarande ett sorgebarn. Inte så att jag har en så värst ineffektiv teknik, även om den kunde ha varit bättre, men så att den utnyttjar vaderna väldigt dåligt. Det märks inte minst när jag ska köpa kostym, och har svåra problem att hitta något som inte är alldeles för tight över låren. Ett fel som jag nyss insett att jag har gjort i många många år, är en så enkel sak som hur jag knyter skorna. Jag har alltid brukat ha ganska lös snörning bara för att det är bekvämast, med en rejäl knut högt upp, nästan uppe vid ankeln, för att hålla foten på plats. Det är bekvämt, men gör att kraften i frånskjutet inte blir riktigt så koncentrerad som man skulle vilja, och i gengäld måste man liksom dra benet upp med låret hela vägen från fotisättningen, istället för att skjuta ifrån med vaden, och sedan börja dra först när foten lämnat marken.
Så sedan en vecka tillbaka har jag börjat sätta snörningen mycket hårdare över mellanfoten, och känner genast skillnaden. Jag får mycket mera kraft i frånskjutet, om jag bara försöker. Tiotals år invant löpsteg ändrar man förstås inte i en handvändning, det kommer att ta lång tid och mycket övning att vänja vaderna vid sin nya uppgift, men jag tror verkligen att det kommer ge resultat.
Se så många detaljer man kan nörda in på när det gäller löpning! Jag fascineras varje dag av hur mycket jag kan hitta att tänka på.
söndag 26 juli 2015
20 Juli - 26 Juli
Må: Distans m korta backar, 11km.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Skolning + korta intervaller, 11km
On: Distans, 7km.
To: Distans, 12km.
Fr: Vikfemman @ 18:34, 17km.
Lö: Vila.
Sö: Distans m avslutning maratonfart, 30km.
Totalt: 101km (14km tempo).
Bedömer man mina tider på Vikfemman, så ser det alltså ut som att ett maraton och tre veckors återhämtning har vridit tillbaka min form tre månader ungefär, till där jag var i mitten av april. Det kan nog vara helt rimligt, men förstås finns det en hel del dagsform som påverkar där. Hur som helst har jag en bra mängdstomme, och känner mig trygg med att fortsätta utveckla mig själv länge än, så länge jag kan och orkar fortsätta träna. München ska gå bättre än Paavo Nurmi, och går jag inte under 2:40 i höst så gör jag det nästa år.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Skolning + korta intervaller, 11km
On: Distans, 7km.
To: Distans, 12km.
Fr: Vikfemman @ 18:34, 17km.
Lö: Vila.
Sö: Distans m avslutning maratonfart, 30km.
Totalt: 101km (14km tempo).
Bedömer man mina tider på Vikfemman, så ser det alltså ut som att ett maraton och tre veckors återhämtning har vridit tillbaka min form tre månader ungefär, till där jag var i mitten av april. Det kan nog vara helt rimligt, men förstås finns det en hel del dagsform som påverkar där. Hur som helst har jag en bra mängdstomme, och känner mig trygg med att fortsätta utveckla mig själv länge än, så länge jag kan och orkar fortsätta träna. München ska gå bättre än Paavo Nurmi, och går jag inte under 2:40 i höst så gör jag det nästa år.
tisdag 21 juli 2015
Säsongsplan och förhållningsregler
Med tolv veckor kvar till sällskapsresan till Bayern, så är det dags att börja fokusera träningen, om inte annat så mentalt. All träning de närmaste tolv veckorna siktar mot att springa så bra som möjligt i München, på förmiddagen den elfte oktober. Därmed inte sagt att jag inte vill göra bra resultat dessförinnan också, och inte heller sagt att det inte händer viktiga saker innan dess.
Det viktigaste som händer de närmaste tolv veckorna är naturligtvis bröllopet i Åboland den 22 augusti, när jag ska byta ringar med Camilla inför hundra gäster. En annan viktig grej är en två veckors forskningsresa till Illinois, Nordamerikas förenta stater, med forskning på IIT och konferenser i Allerton och på Loyola University. Med dessa som ramverk, har jag snickrat ihop följande tävlingsprogram för höstsäsongen 2015.
6.8. Distriktsmästerskap, Karis (5000m).
29.8. Helsinki Midnight Run, Helsingfors (10km).
9.9. Distriktsmästerskap, Helsingfors (10000m).
27.9. Chicago Half Marathon, Chicago (21km).
11.10. München Marathon, München (42km).
Formen är helt okej, men vikten är fortfarande inte där den borde vara. Har fortfarande åtminstone fem kilo kvar till matchvikt, och det är kanske inte helt realistiskt att tappa det på tre månader. Men för att göra mitt bästa, så går jag all in på Dennis, min coach från McGills, förhållningsorder: No alcohol 24 hours before a workout, no alcohol 72 hours before a race. Det är förstås inte alls bara alkohol som påverkar negativt, men det innehåller en hel del kalorier som inte omsätts särskilt väl till muskelfibrer. Dessutom är den här typen av enkla regler bra för att påminna sig om att hålla fokus. En normal träningsvecka med en vilodag blir det alltså en kväll då man kan dricka om man vill, och om det är en fest man absolut vill gå in för på lördagen till exempel, så får man väl helt enkelt ta vilodagen på söndagen då.
Men för att återgå till löpningen alltså: fullt fokus mot München 11 oktober. Första momentet blir att bygga upp snabbhet och muskeltonus, med examen torsdag om två veckor. Parallellt ska volymen ligga konsistent mellan 100-125 km varje vecka, för att hålla i uthålligheten och träningståligheten. Det här ska bli skoj.
Det viktigaste som händer de närmaste tolv veckorna är naturligtvis bröllopet i Åboland den 22 augusti, när jag ska byta ringar med Camilla inför hundra gäster. En annan viktig grej är en två veckors forskningsresa till Illinois, Nordamerikas förenta stater, med forskning på IIT och konferenser i Allerton och på Loyola University. Med dessa som ramverk, har jag snickrat ihop följande tävlingsprogram för höstsäsongen 2015.
6.8. Distriktsmästerskap, Karis (5000m).
29.8. Helsinki Midnight Run, Helsingfors (10km).
9.9. Distriktsmästerskap, Helsingfors (10000m).
27.9. Chicago Half Marathon, Chicago (21km).
11.10. München Marathon, München (42km).
Formen är helt okej, men vikten är fortfarande inte där den borde vara. Har fortfarande åtminstone fem kilo kvar till matchvikt, och det är kanske inte helt realistiskt att tappa det på tre månader. Men för att göra mitt bästa, så går jag all in på Dennis, min coach från McGills, förhållningsorder: No alcohol 24 hours before a workout, no alcohol 72 hours before a race. Det är förstås inte alls bara alkohol som påverkar negativt, men det innehåller en hel del kalorier som inte omsätts särskilt väl till muskelfibrer. Dessutom är den här typen av enkla regler bra för att påminna sig om att hålla fokus. En normal träningsvecka med en vilodag blir det alltså en kväll då man kan dricka om man vill, och om det är en fest man absolut vill gå in för på lördagen till exempel, så får man väl helt enkelt ta vilodagen på söndagen då.
Men för att återgå till löpningen alltså: fullt fokus mot München 11 oktober. Första momentet blir att bygga upp snabbhet och muskeltonus, med examen torsdag om två veckor. Parallellt ska volymen ligga konsistent mellan 100-125 km varje vecka, för att hålla i uthålligheten och träningståligheten. Det här ska bli skoj.
13 Juli - 19 Juli
Må: Vila.
Ti: Distans, 12km.
On: Skolning + Intervaller, 10km.
To fm: Distans, 11km.
To em: Distans, 10km.
To kv: Gräsklippning + QiGong.
Fr fm: Yoga.
Fr em: Distans m korta drag + skolning, 10km.
Lö: Distans, 18km.
Sö: Vila.
Totalt: 71km (7km tempo) + 3 alt.
En sista återhämtningsvecka, med träningsdoser som närmar sig det normala. Lite extra fokus på hållning, bålstabilitet och balans, och så första fartpasset efter Paavo Nurmi. Nu är jag riktigt sugen på att dra igång igen.
Ti: Distans, 12km.
On: Skolning + Intervaller, 10km.
To fm: Distans, 11km.
To em: Distans, 10km.
To kv: Gräsklippning + QiGong.
Fr fm: Yoga.
Fr em: Distans m korta drag + skolning, 10km.
Lö: Distans, 18km.
Sö: Vila.
Totalt: 71km (7km tempo) + 3 alt.
En sista återhämtningsvecka, med träningsdoser som närmar sig det normala. Lite extra fokus på hållning, bålstabilitet och balans, och så första fartpasset efter Paavo Nurmi. Nu är jag riktigt sugen på att dra igång igen.
tisdag 14 juli 2015
6 Juli - 12 Juli
Må: Vila.
Ti: Distans, 12km.
On: Distans, 15km.
To: Distans, 10km.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 37km (0km tempo).
Planen var alltså 50km, en ganska moderat plan, men den föll på två omständigheter - en inom och en utom min kontroll. På fredagmorgonen hade jag varit tvungen att springa innan frukost, men eftersom konferensmiddagen på torsdag kväll drog ut på både tiden och alkoholen så var det inte ett alternativ. På söndagkvällen i Berlin hade jag gott om tid att lufsa runt på Tempelhof, men då hade mitt bagage fastnat på en flygplats någonstans, med alla löparkläder. Hade det varit ett mer kritiskt läge, säg fem veckor innan marathon eller så, så hade jag naturligtvis lyckats ordna det, låna ihop utrustning av bekanta, men nu tog jag det istället som en ursäkt för ännu en vilodag. I övrigt var veckan bra. Mycket småkuperad gräslöpning i Warwick (där jag var på konferens måndag - fredag), sånt gillar jag.
Ti: Distans, 12km.
On: Distans, 15km.
To: Distans, 10km.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 37km (0km tempo).
Planen var alltså 50km, en ganska moderat plan, men den föll på två omständigheter - en inom och en utom min kontroll. På fredagmorgonen hade jag varit tvungen att springa innan frukost, men eftersom konferensmiddagen på torsdag kväll drog ut på både tiden och alkoholen så var det inte ett alternativ. På söndagkvällen i Berlin hade jag gott om tid att lufsa runt på Tempelhof, men då hade mitt bagage fastnat på en flygplats någonstans, med alla löparkläder. Hade det varit ett mer kritiskt läge, säg fem veckor innan marathon eller så, så hade jag naturligtvis lyckats ordna det, låna ihop utrustning av bekanta, men nu tog jag det istället som en ursäkt för ännu en vilodag. I övrigt var veckan bra. Mycket småkuperad gräslöpning i Warwick (där jag var på konferens måndag - fredag), sånt gillar jag.
måndag 6 juli 2015
29 Juni - 5 Juli
Må: Vila.
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Distans, 9km.
Fr: Distans, 16km.
Sö: Vila.
Totalt: 25km (0km tempo).
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Distans, 9km.
Fr: Distans, 16km.
Sö: Vila.
Totalt: 25km (0km tempo).
Jag ägnade veckan åt fysisk återhämtning, mental avslappning, och att dricka öl. Ambitionen är att klistra på tjugofem kilometer varje vecka tills jag i slutet av månaden är tillbaka på normal träningsdos. Under tiden ska jag försöka minska lite i vikt och träna lite styrka. Planen för höstsäsongen är redan skissad, men några detaljer fattas ännu.
Paavo Nurmi Marathon del 2: loppet
På Paavo Nurmi startar
halvmaratonloppet samtidigt med maratonloppet, vilket är ganska trevligt,
eftersom man därmed får lite extra sällskap på första varvet. Däremot kan det
vara lite klurigt att hålla reda på vilken placering man ligger på, när man
bara har färgen på nummerlappen (som ju är svår att se bakifrån) som avslöjar
vilken av tävlingarna man deltar i. (För övrigt tycker jag att det är allt för
många lopp som kör med multipla distanser, vilket förtar tävlingsmomentet,
eftersom de bästa löparna sprids ut på två eller tre olika tävlingar.
Lidingöloppet, som annars är en förebild på manga sätt, är här ett extra
tråkigt exempel.)
Hur som helst, efter de första kilometrarna genom innerstaden (som gick något forcerat på 3:40-3:45), hamnade jag i en klunga med två maratonlöpare – Kimmo Kerman och Timo Valkonen - och tre halvmaratonlöpare. En av halvmaratonlöparna hade ett av de mest högljudda löpsteg jag någonsin har hört på den här nivån, och dito andning. En av bröderna Olars från Kumla har något liknande om jag minns rätt, jag kommer i alla fall ihåg att det hänt förut att jag sprungit bredvid någon som stampat så högt att jag knappt kunnat höra vad jag tänker. Det är ju extra frustrerande när man tanker hur snabb den där gubben hade varit om han bara sprungit lite mer ekonomiskt, men det är ju hans problem. Så länge vi sprang i hamnområdet, med hyfsat kraftig motvind, så var det skönt att springa i klunga, men så fort vi kom över på Runsala så splittrades gruppen upp. Valkonen och en halvmaratonlöpare drog ifrån, stamparen och en till släppte en lucka, och kvar blev jag och Kimmo Kerman, som jag visste också satsade på en tid runt 2:45-2:50.
På Runsala springer man mellan 5-15 km, först fem kilometer på en småkuperad landsväg, lite som Djurgården på Stockholm marathon i topografin, och sedan fem kilometer på flacka cykelbanor, varav en dryg kilometer till och med på grusunderlag. På gruset efter fjorton får jag en lucka till Kerman, och samtidigt kommer jag ifatt Benny, som jag såg mer än en minut framför mig vid vändpunkten efter tio, så jag anar att han har en tuff hemresa på sitt halvmaraton. Slänger åt honom några uppmuntrande ord, och blir glad att se efter loppet att han lyckades slå personbästa med 1:21 höga, även om hans kapacitet borde vara åtminstone två-tre minuter bättre än så.
På vägen tillbaka genom hamnen känner jag magen göra sig påmind, ganska allvarligt. Räknar lite på hur mycket man skulle tappa på en toalettpaus, för en Mikael Ekvall har jag ingen lust att göra, och en Kjell-Erik Ståhl klarar jag inte av när jag springer i tights. (Googla om ni måste, men helst inte.) Tjugo sekunder kanske jag skulle behöva, och då skulle förstås Kerman gå om igen, och det vore lite demoraliserande. Bestämmer mig för att vänta tills jag tror att min lucka bakåt är minst 20 sekunder, och sedan smita in snabbt på första bajamaja. Den dyker upp längs älven efter drygt nitton kilometer, men då ser jag Camilla och hennes kompisar stå och heja ett hundratal meter längre fram, och då känns det lite dumt att kliva åt sidan just då. Jag fortsätter, suger i mig hurraropen och kastar en slängkyss, och fortsätter några kilometer till med krämpande mage. Tjusigt nog så påverkas inte farten nämnvärt, utan den håller sig runt 3:50-3:55, och halvmaraton passerar jag på 1:21:20, med väldigt mycket bättre känsla än halvmaratonpasseringen i Berlin 2012.
Nästa gång jag passerar en bajamaja är behovet inte längre så påträngande, så jag bestämmer mig för att fortsätta springa bara, och se hur länge det håller. Ser att jag närmar mig en ryggtavla från FMR, som jag senare förstår är Jyrki Kukko. Strax innan vi kommer till den blåsiga passagen i hamnen, är jag ikapp Jyrki, samtidigt som Kimmo kommer ikapp oss bakifrån. Det är ganska tydligt nu att Kimmo, som ju har sprungit snabbast den senaste halvmilen, är den starkaste av oss, och så fort vi kommer in i lä drar han upp en pålitlig lucka. Jag och Jyrki håller sällskap på Runsalas bergochdalbana, där Jyrki är starkare uppför, och jag bekvämt rullar ikapp i nedförsbackarna. Vi fortsätter sådär, betar av kilometer, dricker några klunkar sportdryck vid stationerna, ser Kimmo på ett konstant avstånd av ungefär hundra meter, och innan vi (i alla fall jag) vet ordet av är vi tillbaka på fastlandet.
Väl på fastlandet ser jag en bekant ryggtavla promenera med tunga steg, det är Timo Valkonen som stack iväg med sådant självförtroende för trettio kilometer sedan. Jag och Jyrki verkar reagera ganska olika på den synen - jag påminns om hur trött jag själv är, och får riktigt svårt att hålla uppe steget. Jyrki däremot accelererar (tror jag) och har snart en lucka som inte är stor, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst att ta igen den. Min fart glider ner ett gott stycke på fel sida 4-strecket, men det gör Kermans fart också, där hundra meter framför mig. Jag försöker gå ikapp, men idag håller inte kroppen för mer. Tjugo sekunders försprång varken krympte eller växte, och på 2:47:42 går jag i mål som nionde man.
I alla avseenden ett helt ok lopp. Mellan 2:45 och 2:50 - inte bra, men helt ok. Fem minuters tapp på andra varvet - inte bra men helt ok. Ett steg som ibland tappade formen, men som alltid ryckte upp sig när jag fokuserade - inte bra men helt ok. Det är visst nån som är tillbaka.
Hur som helst, efter de första kilometrarna genom innerstaden (som gick något forcerat på 3:40-3:45), hamnade jag i en klunga med två maratonlöpare – Kimmo Kerman och Timo Valkonen - och tre halvmaratonlöpare. En av halvmaratonlöparna hade ett av de mest högljudda löpsteg jag någonsin har hört på den här nivån, och dito andning. En av bröderna Olars från Kumla har något liknande om jag minns rätt, jag kommer i alla fall ihåg att det hänt förut att jag sprungit bredvid någon som stampat så högt att jag knappt kunnat höra vad jag tänker. Det är ju extra frustrerande när man tanker hur snabb den där gubben hade varit om han bara sprungit lite mer ekonomiskt, men det är ju hans problem. Så länge vi sprang i hamnområdet, med hyfsat kraftig motvind, så var det skönt att springa i klunga, men så fort vi kom över på Runsala så splittrades gruppen upp. Valkonen och en halvmaratonlöpare drog ifrån, stamparen och en till släppte en lucka, och kvar blev jag och Kimmo Kerman, som jag visste också satsade på en tid runt 2:45-2:50.
På Runsala springer man mellan 5-15 km, först fem kilometer på en småkuperad landsväg, lite som Djurgården på Stockholm marathon i topografin, och sedan fem kilometer på flacka cykelbanor, varav en dryg kilometer till och med på grusunderlag. På gruset efter fjorton får jag en lucka till Kerman, och samtidigt kommer jag ifatt Benny, som jag såg mer än en minut framför mig vid vändpunkten efter tio, så jag anar att han har en tuff hemresa på sitt halvmaraton. Slänger åt honom några uppmuntrande ord, och blir glad att se efter loppet att han lyckades slå personbästa med 1:21 höga, även om hans kapacitet borde vara åtminstone två-tre minuter bättre än så.
På vägen tillbaka genom hamnen känner jag magen göra sig påmind, ganska allvarligt. Räknar lite på hur mycket man skulle tappa på en toalettpaus, för en Mikael Ekvall har jag ingen lust att göra, och en Kjell-Erik Ståhl klarar jag inte av när jag springer i tights. (Googla om ni måste, men helst inte.) Tjugo sekunder kanske jag skulle behöva, och då skulle förstås Kerman gå om igen, och det vore lite demoraliserande. Bestämmer mig för att vänta tills jag tror att min lucka bakåt är minst 20 sekunder, och sedan smita in snabbt på första bajamaja. Den dyker upp längs älven efter drygt nitton kilometer, men då ser jag Camilla och hennes kompisar stå och heja ett hundratal meter längre fram, och då känns det lite dumt att kliva åt sidan just då. Jag fortsätter, suger i mig hurraropen och kastar en slängkyss, och fortsätter några kilometer till med krämpande mage. Tjusigt nog så påverkas inte farten nämnvärt, utan den håller sig runt 3:50-3:55, och halvmaraton passerar jag på 1:21:20, med väldigt mycket bättre känsla än halvmaratonpasseringen i Berlin 2012.
Nästa gång jag passerar en bajamaja är behovet inte längre så påträngande, så jag bestämmer mig för att fortsätta springa bara, och se hur länge det håller. Ser att jag närmar mig en ryggtavla från FMR, som jag senare förstår är Jyrki Kukko. Strax innan vi kommer till den blåsiga passagen i hamnen, är jag ikapp Jyrki, samtidigt som Kimmo kommer ikapp oss bakifrån. Det är ganska tydligt nu att Kimmo, som ju har sprungit snabbast den senaste halvmilen, är den starkaste av oss, och så fort vi kommer in i lä drar han upp en pålitlig lucka. Jag och Jyrki håller sällskap på Runsalas bergochdalbana, där Jyrki är starkare uppför, och jag bekvämt rullar ikapp i nedförsbackarna. Vi fortsätter sådär, betar av kilometer, dricker några klunkar sportdryck vid stationerna, ser Kimmo på ett konstant avstånd av ungefär hundra meter, och innan vi (i alla fall jag) vet ordet av är vi tillbaka på fastlandet.
Väl på fastlandet ser jag en bekant ryggtavla promenera med tunga steg, det är Timo Valkonen som stack iväg med sådant självförtroende för trettio kilometer sedan. Jag och Jyrki verkar reagera ganska olika på den synen - jag påminns om hur trött jag själv är, och får riktigt svårt att hålla uppe steget. Jyrki däremot accelererar (tror jag) och har snart en lucka som inte är stor, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst att ta igen den. Min fart glider ner ett gott stycke på fel sida 4-strecket, men det gör Kermans fart också, där hundra meter framför mig. Jag försöker gå ikapp, men idag håller inte kroppen för mer. Tjugo sekunders försprång varken krympte eller växte, och på 2:47:42 går jag i mål som nionde man.
I alla avseenden ett helt ok lopp. Mellan 2:45 och 2:50 - inte bra, men helt ok. Fem minuters tapp på andra varvet - inte bra men helt ok. Ett steg som ibland tappade formen, men som alltid ryckte upp sig när jag fokuserade - inte bra men helt ok. Det är visst nån som är tillbaka.
söndag 5 juli 2015
Paavo Nurmi Marathon del 1: förberedelserna
Så jag tog bussen till Åbo i fredags eftermiddag, genast efter jobbet. Planen var att hinna hämta nummerlappen redan på fredagkvällen, för att sedan få en lång god natts sömn innan jag skulle göra att stabilt, säkert maratonlopp för första gången sedan tvåtusentolv. Så blev det nu inte helt, för när Jenny plockade upp mig på busstationen (efter en viss förvirring om vilken dag det var jag skulle komma) så tog hon mig genast till det gamla fängelset Kakola, där hon och Smurffi höll på att hänga en konstutställning. Om ni har vägarna förbi Åbo under juli så rekommenderar jag den starkt, det såg ut att bli en riktigt fräck utställning, mekaniska installationer i hård, industriarkitektonisk miljö.
Hur som helst, när vi var klara i Kakola så hade nummerlappsutlämningen redan stängt, så jag gick och käkade pasta på en italiensk restaurang (som om inte veckans nypotatis-dominerade kolhydratladdning varit tillräcklig). Därifrån via närbutiken för att handla maratonfrukost (mjölk, bananer, fruktmüsli, äppeljuice - kaffe med socker litar jag på att nattvärdarna håller med). En halvlek fotbolls-vm (Frankrike-Tyskland), och sedan i säng. Nummerlappsutdelningen fick jag deala med efter frukosten - bara att fara till stadion lite innan planerat.
Det var länge sedan jag sprang en prio-tävling. Både Karhuviesti och Göteborgsvarvet hade jag ju speciell uppladdning för, men inte så att man gjorde nervositetsrutiner innan starten direkt. Förra säsongen var ju helt borta, och även om jag nominellt prioriterade Stockholm, Lidingö och Frankfurt år 2013, så var mitt psyke ganska vrakartat det året, och fokus var inte vad det borde ha varit. Det är alltså inte helt fel att säga att min sista riktiga fokustävling var Berlin Maraton 2012. Den gången kalopsade jag lika mycket fysiskt som mentalt, och joggade i mål på 2:49:29 efter 1:19:42 halvvägs.
Just den tävlingen, Berlin 2012, höll jag också som baseline för mina förväntningar. Min form var möjligen något sämre den här gången, men inte mycket, och jag skulle se till att göra ett mer konservativt lopp med store säkerhetsmariginaler. 2:50 hade jag på förhand bestämt att jag skulle vara nöjd med, och 2:45 skulle rubriceras som “bra”. Så det var med de förutsättningarna som jag drack en sista kopp kaffe och åt en munk en timme innan start, småjoggade en kilometer, gick på dass och ställde mig på startlinjen i ett lätt duggregn.
[cliffhanger. dämpad stråkkvartett.]
Hur som helst, när vi var klara i Kakola så hade nummerlappsutlämningen redan stängt, så jag gick och käkade pasta på en italiensk restaurang (som om inte veckans nypotatis-dominerade kolhydratladdning varit tillräcklig). Därifrån via närbutiken för att handla maratonfrukost (mjölk, bananer, fruktmüsli, äppeljuice - kaffe med socker litar jag på att nattvärdarna håller med). En halvlek fotbolls-vm (Frankrike-Tyskland), och sedan i säng. Nummerlappsutdelningen fick jag deala med efter frukosten - bara att fara till stadion lite innan planerat.
Det var länge sedan jag sprang en prio-tävling. Både Karhuviesti och Göteborgsvarvet hade jag ju speciell uppladdning för, men inte så att man gjorde nervositetsrutiner innan starten direkt. Förra säsongen var ju helt borta, och även om jag nominellt prioriterade Stockholm, Lidingö och Frankfurt år 2013, så var mitt psyke ganska vrakartat det året, och fokus var inte vad det borde ha varit. Det är alltså inte helt fel att säga att min sista riktiga fokustävling var Berlin Maraton 2012. Den gången kalopsade jag lika mycket fysiskt som mentalt, och joggade i mål på 2:49:29 efter 1:19:42 halvvägs.
Just den tävlingen, Berlin 2012, höll jag också som baseline för mina förväntningar. Min form var möjligen något sämre den här gången, men inte mycket, och jag skulle se till att göra ett mer konservativt lopp med store säkerhetsmariginaler. 2:50 hade jag på förhand bestämt att jag skulle vara nöjd med, och 2:45 skulle rubriceras som “bra”. Så det var med de förutsättningarna som jag drack en sista kopp kaffe och åt en munk en timme innan start, småjoggade en kilometer, gick på dass och ställde mig på startlinjen i ett lätt duggregn.
[cliffhanger. dämpad stråkkvartett.]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)