Det var någonstans i bergochdalbanan mellan Fågelöudde och Grönsta, på Lidingöloppet 2011, som jag först fick känningarna i vänster baklår. Jag visste inte riktigt vad det var, och jag kan inte säga att jag brydde mig heller. Just då var det viktiga bara att flytta fokus och byta löpsteg och hoppas att inte behöva bryta. Det funkade, fast det gjorde ont så tappade jag ingen fart de sista tio kilometrarna, och gjorde mitt överlägset bästa Lidingölopp, 2:57.
Sedan följde en vinter av mer eller mindre konstanta problem. Jag självdiagnostiserade falsk ischias, men jag har senare självdiagnostiserat allt från muskelbristning till stressfraktur, och ingen av diagnoserna tror jag väl egentligen på. Snarare är det nog så som min kiropraktor sagt, att när man väl har haft ont i tre månader, så är den vanligaste orsaken till smärtan smärtan själv, eller rättare sagt överbelastningar orsakade av smärtan.
Att jag trots skadeproblem lyckades få till en bra vårsäsong 2012, med personbästa på halvmarathon bland annat, får väl tillskrivas lika delar tur och bra kiropraktik. När jag sedan flyttade till Finland, så glömde eller ignorerade jag mycket av styrke- rörlighet- och balansträningen, och ischias(?)problemen kom tillbaka än värre, med Frankfurt Marathon som antiklimax. Det som hände där var att jag överhuvudtaget inte kunde använda vänster ben för frånskjut efter 35 kilometer eller så, och tog mig i mål som en halt travhäst. Jag insåg när det var som värst, att vaderna var nästan helt oskadda, men jag hade ingen teknik för att utnyttja vaderna mer för löpningen. Sedan dess har min skadebyggande strategi varit kiropraktik, rörlighetsträning, och löpteknik.
De två första delarna där har väl funkat helt ok. Varje gång jag är hos kiropraktorn så ser jag att min överkropp är sned, och att vänster höft är franskjuten, men när jag går därifrån ser det mycket bättre ut. Det är tyvärr inte lätt att justera inövade rörelser, men med hjälp av stretch (höger höftparti), styrketräning (rumpa) och hållnings- och andningsövningar så blir det långsamt bättre.
Löptekniken är däremot fortfarande ett sorgebarn. Inte så att jag har en så värst ineffektiv teknik, även om den kunde ha varit bättre, men så att den utnyttjar vaderna väldigt dåligt. Det märks inte minst när jag ska köpa kostym, och har svåra problem att hitta något som inte är alldeles för tight över låren. Ett fel som jag nyss insett att jag har gjort i många många år, är en så enkel sak som hur jag knyter skorna. Jag har alltid brukat ha ganska lös snörning bara för att det är bekvämast, med en rejäl knut högt upp, nästan uppe vid ankeln, för att hålla foten på plats. Det är bekvämt, men gör att kraften i frånskjutet inte blir riktigt så koncentrerad som man skulle vilja, och i gengäld måste man liksom dra benet upp med låret hela vägen från fotisättningen, istället för att skjuta ifrån med vaden, och sedan börja dra först när foten lämnat marken.
Så sedan en vecka tillbaka har jag börjat sätta snörningen mycket hårdare över mellanfoten, och känner genast skillnaden. Jag får mycket mera kraft i frånskjutet, om jag bara försöker. Tiotals år invant löpsteg ändrar man förstås inte i en handvändning, det kommer att ta lång tid och mycket övning att vänja vaderna vid sin nya uppgift, men jag tror verkligen att det kommer ge resultat.
Se så många detaljer man kan nörda in på när det gäller löpning! Jag fascineras varje dag av hur mycket jag kan hitta att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar