Paavo Nurmi Marathon del 2: loppet

På Paavo Nurmi startar halvmaratonloppet samtidigt med maratonloppet, vilket är ganska trevligt, eftersom man därmed får lite extra sällskap på första varvet. Däremot kan det vara lite klurigt att hålla reda på vilken placering man ligger på, när man bara har färgen på nummerlappen (som ju är svår att se bakifrån) som avslöjar vilken av tävlingarna man deltar i. (För övrigt tycker jag att det är allt för många lopp som kör med multipla distanser, vilket förtar tävlingsmomentet, eftersom de bästa löparna sprids ut på två eller tre olika tävlingar. Lidingöloppet, som annars är en förebild på manga sätt, är här ett extra tråkigt exempel.)

Hur som helst, efter de första kilometrarna genom innerstaden (som gick något forcerat på 3:40-3:45), hamnade jag i en klunga med två maratonlöpare – Kimmo Kerman och Timo Valkonen - och tre halvmaratonlöpare. En av halvmaratonlöparna hade ett av de mest högljudda löpsteg jag någonsin har hört på den här nivån, och dito andning. En av bröderna Olars från Kumla har något liknande om jag minns rätt, jag kommer i alla fall ihåg att det hänt förut att jag sprungit bredvid någon som stampat så högt att jag knappt kunnat höra vad jag tänker. Det är ju extra frustrerande när man tanker hur snabb den där gubben hade varit om han bara sprungit lite mer ekonomiskt, men det är ju hans problem. Så länge vi sprang i hamnområdet, med hyfsat kraftig motvind, så var det skönt att springa i klunga, men så fort vi kom över på Runsala så splittrades gruppen upp. Valkonen och en halvmaratonlöpare drog ifrån, stamparen och en till släppte en lucka, och kvar blev jag och Kimmo Kerman, som jag visste också satsade på en tid runt 2:45-2:50.

På Runsala springer man mellan 5-15 km, först fem kilometer på en småkuperad landsväg, lite som Djurgården på Stockholm marathon i topografin, och sedan fem kilometer på flacka cykelbanor, varav en dryg kilometer till och med på grusunderlag. På gruset efter fjorton får jag en lucka till Kerman, och samtidigt kommer jag ifatt Benny, som jag såg mer än en minut framför mig vid vändpunkten efter tio, så jag anar att han har en tuff hemresa på sitt halvmaraton. Slänger åt honom några uppmuntrande ord, och blir glad att se efter loppet att han lyckades slå personbästa med 1:21 höga, även om hans kapacitet borde vara åtminstone två-tre minuter bättre än så.

På vägen tillbaka genom hamnen känner jag magen göra sig påmind, ganska allvarligt. Räknar lite på hur mycket man skulle tappa på en toalettpaus, för en Mikael Ekvall har jag ingen lust att göra, och en Kjell-Erik Ståhl klarar jag inte av när jag springer i tights. (Googla om ni måste, men helst inte.) Tjugo sekunder kanske jag skulle behöva, och då skulle förstås Kerman gå om igen, och det vore lite demoraliserande. Bestämmer mig för att vänta tills jag tror att min lucka bakåt är minst 20 sekunder, och sedan smita in snabbt på första bajamaja. Den dyker upp längs älven efter drygt nitton kilometer, men då ser jag Camilla och hennes kompisar stå och heja ett hundratal meter längre fram, och då känns det lite dumt att kliva åt sidan just då. Jag fortsätter, suger i mig hurraropen och kastar en slängkyss, och fortsätter några kilometer till med krämpande mage. Tjusigt nog så påverkas inte farten nämnvärt, utan den håller sig runt 3:50-3:55, och halvmaraton passerar jag på 1:21:20, med väldigt mycket bättre känsla än halvmaratonpasseringen i Berlin 2012.

Nästa gång jag passerar en bajamaja är behovet inte längre så påträngande, så jag bestämmer mig för att fortsätta springa bara, och se hur länge det håller. Ser att jag närmar mig en ryggtavla från FMR, som jag senare förstår är Jyrki Kukko. Strax innan vi kommer till den blåsiga passagen i hamnen, är jag ikapp Jyrki, samtidigt som Kimmo kommer ikapp oss bakifrån. Det är ganska tydligt nu att Kimmo, som ju har sprungit snabbast den senaste halvmilen, är den starkaste av oss, och så fort vi kommer in i lä drar han upp en pålitlig lucka. Jag och Jyrki håller sällskap på Runsalas bergochdalbana, där Jyrki är starkare uppför, och jag bekvämt rullar ikapp i nedförsbackarna. Vi fortsätter sådär, betar av kilometer, dricker några klunkar sportdryck vid stationerna, ser Kimmo på ett konstant avstånd av ungefär hundra meter, och innan vi (i alla fall jag) vet ordet av är vi tillbaka på fastlandet.

Väl på fastlandet ser jag en bekant ryggtavla promenera med tunga steg, det är Timo Valkonen som stack iväg med sådant självförtroende för trettio kilometer sedan. Jag och Jyrki verkar reagera ganska olika på den synen - jag påminns om hur trött jag själv är, och får riktigt svårt att hålla uppe steget. Jyrki däremot accelererar (tror jag) och har snart en lucka som inte är stor, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst att ta igen den. Min fart glider ner ett gott stycke på fel sida 4-strecket, men det gör Kermans fart också, där hundra meter framför mig. Jag försöker gå ikapp, men idag håller inte kroppen för mer. Tjugo sekunders försprång varken krympte eller växte, och på 2:47:42 går jag i mål som nionde man.

I alla avseenden ett helt ok lopp. Mellan 2:45 och 2:50 - inte bra, men helt ok. Fem minuters tapp på andra varvet - inte bra men helt ok. Ett steg som ibland tappade formen, men som alltid ryckte upp sig när jag fokuserade - inte bra men helt ok. Det är visst nån som är tillbaka.