12. Hepp! Dagens filmtips!

Jag minns att jag såg Löparen, om Markus Torgeby, när den gick på TV 2002. Då var jag sjutton, och när man är sjutton får man lov att - bör man - romantisera antikonformism och eskapism bortom det rimligas gräns. Jag minns att jag tyckte att det var så fräckt, att bara släppa allt utom sin dedikation och sin person, leva enkelt i en kåta i en jämtlänsk skog eller i en hydda i Tanzania, och göra allt för att bli en så bra löpare som möjligt.

Jag kan fortfarande tycka att det är fräckt, men när jag såg om filmen för ett par år sedan så var det en annan sak som slog mig: att filmen inte alls handlade om det där. När jag ser den idag så ser jag bara en existentialistisk film, en film om att välja, och en film om den ångest och ensamhet som följer som konsekvens av val. Scenerna när Torgeby springer över kalfjället, "duschar" i en fjällbäck och spelar trumpet i en tjock stickad kofta i sin kåta är vansinnigt vackra, men ingenting är så bra som slutscenen. Där sitter han på en begsknalle och levererar en monolog om att vara sig själv trogen på sin lågmälda bohuslänska - en monolog som inleds predikande, men avslutas med ett kort, lakonsiskt "eller äh, jag vet inte".

Markus Torgeby kom aldrig under 30 minuter på milen, han fick aldrig springa i landslaget, men han var heller inte långt borta. Ganska många år var han bland de 10-15 bästa löparna i Sverige, och det ger filmen dess andra djup, den kittlande känslan av vad han ställde på spel med sitt excentriska liv, sin totala dedikation. Hade han blivit bättre om han hade tränat mer konventionellt? Hade han blivit sämre? Hade han gett upp? Hade han blivit lyckligare?

"äh, jag vet inte."