Så här ser jag ut på höger underarm varje dag sedan nån gång tidigt förra våren. Den är lite skev, tatueringen, och kanske en liten smula för bred för mina långlöpararmar, men jag är löjligt stolt över designen. I första hand är det förstås en hyllning till den främste visdiktaren i min bok, han som gjort
Himlajord och
Sjösala vår och, just,
Så länge skutan kan gå. I andra hand är det en flört med old-school-tatueringar och sjömanskultur. Ankaret är ju en symbol för hoppet, i treenighet med tron och kärleken; korset och hjärtat. Jag hade först en tanke att komplettera med ett hjärta i samma halvrealistiska stil, med visans andra textrad:
Så länge hjärtat kan slå, men insåg att det skulle bli för mycket, för stort, för brötigt.
Men i tredje hand handlar den, just för mig, om löpning. Den handlar om att inte ge upp, aldrig, inte så länge skutan kan gå, inte så länge hjärtat kan slå. Och imorgon är det just det jag ska göra: inte ge upp. Inte på sex timmar.
Tatueringen fär för övrigt gjord av Sami Forsman, Borgå represent:
Hyllning courtesy of
Basse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar