...alla de som inte behöver ta mediciner för att fungera i vardagen. Samtidigt är jag oerhört tacksam över hur jag fungerar idag, och hur jag inte fungerade för några år sedan.
Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.
Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".
72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.
Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.
(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar