lördag 10 oktober 2015
Up, up and away
Väskan är packad. Både långärmat och linne finns i väskan, och två par skor. Möjligen kan det bli lite kallt, men annars lär det ska bli helt fantastiskt. Nyt mennään!
Chicago Half Marathon
Det var tidigt, tidigt på morgonen när väckarklockan ringde i vår lägenhet i South Loop. Jag smög upp, åt en tallrik mjölk och flingor och drack ett glas juice. När jag tänker efter så var jag nog så hänsynsfull mot de som ännu sov, att jag inte ens bryggde kaffe. Kanske det var därför det gick som det gick.
Starten skulle gå ett gott stycke söderöver, i Jackson Park, klockan sju på morgonen. Skyttelbussarna, som jag betalt extra för att få använda, skulle avgå senast 5, så jag bestämde mig för att köpa lite extra tid genom att ta pendeltåget istället. Dessvärre hittade jag inte pendeltågsstationen...mer sånt, minns att jag missade bussen till midnattsloppet. Fokus Ragnar! Taxichauffören tog närmare än minut på sig att förstå mig när jag sade att jag skulle till Jackson park - inte ett jättekrångligt namn på en park kan man tycka, och inte en särskilt obskyr park heller, med en area på två kvadratkilometer.
Så där hade vi mitt morgonhumör när uppvärmningen började. Som tur var så var organisationen HELT SJUKT BRA, med god stämning och inga köer, varken till väskinlämningen eller till toaletterna eller till startfållan. Väl i startfållan ser jag... ingenting alls, som skrämmer mig. Ingen som ser ut att gå för tider under 1:12, vilket är ganska anmärkningsvärt i ett lopp med tiotusentals löpare. Jag gör några ruscher och några upphopp, ställer mig längst fram i fältet, och glider behagligt med den första kilometern eller så.
Sedan kommer chocken. Jag har bestämt att ligga runt 5:50-6 minuter per engelsk mil, det skulle ge en sluttid runt 1:18, och borde motsvara min form. När jag så passerar första milmarkeringen på 5:27 börjar tankarna snurra rappt. Det motsvarar alltså 3:25 per kilometer, så det är inte ett helt orimligt tempo att hålla på ett millopp, men på tok för snabbt för en halvmara med den form jag är i just nu. Har jag verkligen gått ut så hårt? Ja, tydligen! Jag släpper klungan och lugnar ner stegen lite. Släpper förbi ett par löpare. Passerar 2 engelska mil på 12:20 (!). Här någonstans förstår jag att den som markerade banan inte tog sitt jobb på allra största allvar, vilket är ganska frustrerande, helst som man inte har GPS-klocka med sig. Det är bara att skaka av sig, men att inte kunna lita på avstånden mellan milskyltarna gör att man blir osäker, helst i ett lopp där man får springa solo nästan hela tiden.
Nu ska jag inte skylla ifrån mig mer än nödvändigt, för det här var på inget sätt min dag. Jag tog inte ut mig totalt, utan höll ett ganska jämnt tempo (tror jag) och gick i mål på 1:20:30. Några erfarenheter rikare, i synnerhet att för första gången ha sprungit ett helt långlopp på betong. Om jag någon gång ska springa New York marathon kan det vara bra att ha med sig, men i övrigt försöker jag koppla bort det här loppet nu. Det var en bra genomkörare. That's all.
Starten skulle gå ett gott stycke söderöver, i Jackson Park, klockan sju på morgonen. Skyttelbussarna, som jag betalt extra för att få använda, skulle avgå senast 5, så jag bestämde mig för att köpa lite extra tid genom att ta pendeltåget istället. Dessvärre hittade jag inte pendeltågsstationen...mer sånt, minns att jag missade bussen till midnattsloppet. Fokus Ragnar! Taxichauffören tog närmare än minut på sig att förstå mig när jag sade att jag skulle till Jackson park - inte ett jättekrångligt namn på en park kan man tycka, och inte en särskilt obskyr park heller, med en area på två kvadratkilometer.
Så där hade vi mitt morgonhumör när uppvärmningen började. Som tur var så var organisationen HELT SJUKT BRA, med god stämning och inga köer, varken till väskinlämningen eller till toaletterna eller till startfållan. Väl i startfållan ser jag... ingenting alls, som skrämmer mig. Ingen som ser ut att gå för tider under 1:12, vilket är ganska anmärkningsvärt i ett lopp med tiotusentals löpare. Jag gör några ruscher och några upphopp, ställer mig längst fram i fältet, och glider behagligt med den första kilometern eller så.
Sedan kommer chocken. Jag har bestämt att ligga runt 5:50-6 minuter per engelsk mil, det skulle ge en sluttid runt 1:18, och borde motsvara min form. När jag så passerar första milmarkeringen på 5:27 börjar tankarna snurra rappt. Det motsvarar alltså 3:25 per kilometer, så det är inte ett helt orimligt tempo att hålla på ett millopp, men på tok för snabbt för en halvmara med den form jag är i just nu. Har jag verkligen gått ut så hårt? Ja, tydligen! Jag släpper klungan och lugnar ner stegen lite. Släpper förbi ett par löpare. Passerar 2 engelska mil på 12:20 (!). Här någonstans förstår jag att den som markerade banan inte tog sitt jobb på allra största allvar, vilket är ganska frustrerande, helst som man inte har GPS-klocka med sig. Det är bara att skaka av sig, men att inte kunna lita på avstånden mellan milskyltarna gör att man blir osäker, helst i ett lopp där man får springa solo nästan hela tiden.
Nu ska jag inte skylla ifrån mig mer än nödvändigt, för det här var på inget sätt min dag. Jag tog inte ut mig totalt, utan höll ett ganska jämnt tempo (tror jag) och gick i mål på 1:20:30. Några erfarenheter rikare, i synnerhet att för första gången ha sprungit ett helt långlopp på betong. Om jag någon gång ska springa New York marathon kan det vara bra att ha med sig, men i övrigt försöker jag koppla bort det här loppet nu. Det var en bra genomkörare. That's all.
fredag 9 oktober 2015
28 September - 4 Oktober
Må: Vila.
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Ninas fartlek, 13km.
Fr fm: Distans, 5km.
Fr em: Distans, 6km.
Lö: Maratontempo 3+2+1 engelsk mil, 14km.
Sö: Distans, 7km.
Totalt: 45km (18km tempo).
Det blev en stilla vecka. Efter halvmaran på söndagen kände jag mig krasslig i halsen i två dagar. Samtidigt hade jag en svårt viktig deadline för en ansökan, som gjorde att jag inte sov mer än tre-fyra timmar per natt, varför jag inte ville springa något på onsdagen heller. Jag vet inte helt säkert hur det påverkat uppladdningen inför München, kanske att jag lagt på mig ett kilo som inte var tanken, men jag tror inte att löpningen har blivit så värst lidande. Istället tycker jag att man ofta kan ha svårt att vila så mycket som man egentligen borde de sista veckorna innan ett viktigt lopp, så kanske var det bara bra att tvingas till en <50km-vecka, även om den var tänkt att ligga i spannet 70-80km. Sånt som händer.
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Ninas fartlek, 13km.
Fr fm: Distans, 5km.
Fr em: Distans, 6km.
Lö: Maratontempo 3+2+1 engelsk mil, 14km.
Sö: Distans, 7km.
Totalt: 45km (18km tempo).
Det blev en stilla vecka. Efter halvmaran på söndagen kände jag mig krasslig i halsen i två dagar. Samtidigt hade jag en svårt viktig deadline för en ansökan, som gjorde att jag inte sov mer än tre-fyra timmar per natt, varför jag inte ville springa något på onsdagen heller. Jag vet inte helt säkert hur det påverkat uppladdningen inför München, kanske att jag lagt på mig ett kilo som inte var tanken, men jag tror inte att löpningen har blivit så värst lidande. Istället tycker jag att man ofta kan ha svårt att vila så mycket som man egentligen borde de sista veckorna innan ett viktigt lopp, så kanske var det bara bra att tvingas till en <50km-vecka, även om den var tänkt att ligga i spannet 70-80km. Sånt som händer.
21 September - 27 September
Må: Intervaller 6*1000m@3:25 + abs + yoga, 10km.
Ti: Distans, 10km.
On fm: Distans, 7km.
On em: Maratonintervaller, 5+4+3+2+1km@3:45-3:50, 22km.
To: Distans, 6km.
Fr: Vila.
Lö: Distans, 6km.
Sö: Chicago Half Marathon, 21km, 1:20:30, pl 12. 23km.
Totalt: 84km (42km tempo) + 1 alt.
Ti: Distans, 10km.
On fm: Distans, 7km.
On em: Maratonintervaller, 5+4+3+2+1km@3:45-3:50, 22km.
To: Distans, 6km.
Fr: Vila.
Lö: Distans, 6km.
Sö: Chicago Half Marathon, 21km, 1:20:30, pl 12. 23km.
Totalt: 84km (42km tempo) + 1 alt.
14 September - 20 September
Må: Distans, 9km.
Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 11km.
On fm: Distans, 6km.
On em: Snabbdistans, 15km@3:52, 19km.
To: Distans, 13km.
Fr fm: Distans, 11km.
Fr em: Distans, 11km.
Lö: Distans progressivt 4:45->4:00, avslutning jogg, 34km.
Sö: Distans, 6km.
Totalt: 131km (15km tempo).
Kiropraktik måndag. Sista hårda veckan innan München marathon om tre veckor. På söndag eftermiddag flög vi till Chicago för jobb, och blir borta två veckor. Under tiden ska jag springa Chicago halvmarathon som genomkörare inför München. Förhoppningsvis hittar man lite fina parker att springa i även i övrigt.
Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 11km.
On fm: Distans, 6km.
On em: Snabbdistans, 15km@3:52, 19km.
To: Distans, 13km.
Fr fm: Distans, 11km.
Fr em: Distans, 11km.
Lö: Distans progressivt 4:45->4:00, avslutning jogg, 34km.
Sö: Distans, 6km.
Totalt: 131km (15km tempo).
Kiropraktik måndag. Sista hårda veckan innan München marathon om tre veckor. På söndag eftermiddag flög vi till Chicago för jobb, och blir borta två veckor. Under tiden ska jag springa Chicago halvmarathon som genomkörare inför München. Förhoppningsvis hittar man lite fina parker att springa i även i övrigt.
7 September - 13 September
Må: Yoga.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Skolning + 4 korta backar + 2*1km + 3km + 2*1km + 4 korta backar, 14km.
On: Distans, 8km.
To: Distans, 14km.
Fr: Snabbdistans 15km@3:52, 20km.
Lö: Distans m 1km@4:00, 28km.
Sö fm: Distans, 10km.
Sö em: Yoga.
Totalt: 107km (24km tempo) + 2 alt.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Skolning + 4 korta backar + 2*1km + 3km + 2*1km + 4 korta backar, 14km.
On: Distans, 8km.
To: Distans, 14km.
Fr: Snabbdistans 15km@3:52, 20km.
Lö: Distans m 1km@4:00, 28km.
Sö fm: Distans, 10km.
Sö em: Yoga.
Totalt: 107km (24km tempo) + 2 alt.
31 Augusti - 6 September
Må fm: Distans, 7km.
Må em: Distans m skolning o korta drag, 11km.
Ti: Distans, 13km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Snabbdistans 8km+2km@3:57, 15km.
To: Distans, 13km.
Fr: Vila.
Lö: Viikin viitonen, 5km@17:42, pl 4, 17km.
Sö: Distans, 30km.
Totalt: 117km (16km tempo)
Tillbaka i lite hårdare träning igen. Vikfemman i tävlingsformat den här gången, i alldeles hysteriskt spöregn, på samma tid som just innan Paavo Nurmi Marathon. Så någon sorts form har man i alla fall.
Må em: Distans m skolning o korta drag, 11km.
Ti: Distans, 13km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Snabbdistans 8km+2km@3:57, 15km.
To: Distans, 13km.
Fr: Vila.
Lö: Viikin viitonen, 5km@17:42, pl 4, 17km.
Sö: Distans, 30km.
Totalt: 117km (16km tempo)
Tillbaka i lite hårdare träning igen. Vikfemman i tävlingsformat den här gången, i alldeles hysteriskt spöregn, på samma tid som just innan Paavo Nurmi Marathon. Så någon sorts form har man i alla fall.
24 Augusti - 30 Augusti
Må: Cykling.
Ti: Distans, 8km.
On: Cykling.
To fm: Distans, 14km.
To em: Skolning + Backintervaller 6*500m@1:45-1:48, 12km.
Fr: Distans, 7km.
Lö fm: Distans, 4km.
Lö em: Midnattsloppet 10km@35:50, pl 24, 14km.
Sö: Distans, 30km.
Totalt: 89km + 2 alt.
Vet inte riktigt hur jag ska rapportera cyklingen. Den här gången bestämde jag att om man cyklar mer än 50km på en dag så räknas det som ett alternativt pass. Men det är ju väldigt annorlunda än de flesta alternativpass, som för min del brukar vara ganska intensiv ashtanga och bodypump, kanske en timme i taget. Den här veckan var det allt annat än intensivt. Ren rekreation, men nog får pumpen jobba lite ändå. Bildbevis (på det tidigare):
Ti: Distans, 8km.
On: Cykling.
To fm: Distans, 14km.
To em: Skolning + Backintervaller 6*500m@1:45-1:48, 12km.
Fr: Distans, 7km.
Lö fm: Distans, 4km.
Lö em: Midnattsloppet 10km@35:50, pl 24, 14km.
Sö: Distans, 30km.
Totalt: 89km + 2 alt.
Vet inte riktigt hur jag ska rapportera cyklingen. Den här gången bestämde jag att om man cyklar mer än 50km på en dag så räknas det som ett alternativt pass. Men det är ju väldigt annorlunda än de flesta alternativpass, som för min del brukar vara ganska intensiv ashtanga och bodypump, kanske en timme i taget. Den här veckan var det allt annat än intensivt. Ren rekreation, men nog får pumpen jobba lite ändå. Bildbevis (på det tidigare):
WTF!?
Tyskland? Windows? Microsoft Explorer? Vad är det för läsare jag har fått helt plötsligt, dem känner jag inte igen.
*scratch head*
*scratch head*
Helsinki Midnight Run 2015: Kakkahätä
Efter bröllopet och cykelturen var jag i och för sig på ett strålande humör, men ändå lite osäker på formen. Kroppen kändes lätt, men jag hade inte gjort många hårda pass de senare veckorna, och resultatet från tartanen i Karis var inget att hurra över. Jag hade sprungit Helsingfors midnattslopp två gånger förut, som bäst på just över 35 minuter år 2013. Jag visste att de sista två kilometrarna kunde vara ganska bråkiga, med många tvära svängar, kullersten och två skarpa backar. Min strategi var därför att starta ganska konservativt i den sega backen upp på observatorieberget, för att sedan kunna hålla högre fart på de lättare delarna av banan.
Innan loppet skulle jag titta till Daves och Heinis nya lägenhet i Kronohagen (ja, såna fiiiina vänner har man), där jag skulle beundra planlösningen och låna duschen. Tyvärr missade jag bussen hemifrån, och blev tvungen att välja mellan att värma upp åtta kilometer med ryggsäck, eller att ta nästa buss och inte hinna värma upp nästan alls. Jag valde det senare, och fick jogga den korta sträckan från Kajsaniemi till Estnäsgatan, lämna av ryggsäcken, hurra över stuckaturen och gå på toaletten. I brådskan lyckades jag naturligtvis inte uträtta vad jag skulle, vilket jag skulle komma att få betala för senare under loppet.
Annars började loppet helt enligt plan. Det hade just blivit mörkt när startskottet small och åtminstone trettio glada grabbar tjurrusade Unionsgatan upp. Halvvägs upp för backen lade sig rusningen lite, jag plockade några placeringar, och passerade kilometersmarkeringen kontrollerat på 3:43. Sedan kom nedförsbacken mot Brunnsparken, och springa nedför, det kan jag. Det är skönt att få det självförtroendet med sig direkt, att ta några placeringar så fort man börjar köra, även om jag vet att det bara är för att jag är bra nerför. Sedan från 2 till 6 kilometer är det någorlunda platt, och jag sprang med en helt bra känsla genom folkmassorna på Salutorget, ingen stress, bara rulla på, och 6km passerades planenligt någon sekund under 21 minuter. Sedan började problemen.
Efter Vikingterminalen svänger man upp i en svag uppförsbacke där det är dunkel belysning och nästan ingen publik, och mjukskallig som man är så klarar man ju inte av sådant utan att tappa lite fokus. När backen är slut kommer något hundratal meter kullersten, och det var nog där jag började springa lite kantigt. När man väl börjat är det svårt att hitta tillbaka till ett bra löpsteg igen, och när jag passerade sju kilometer var jag helt och hållet i fighter-mode. I förstaskedet kostar det inte så mycket tid, den sjunde och åttonde kilometrarna går på 3:35 ungefär, men det kostar kraft, och bidrog nog också till att min mage började krångla. På platten går det bra att springa och hålla igen och ändå springa rätt fort, men så fort backarna kommer så känner man att bajsnödigheten, det kantiga löpsteget och mjölksyran samspelar till ett storslaget crescendo där man nästan får halvjogga i mål. I mål kom jag på 35:50, något långsammare än 2012, och nästan en minut sämre än 2013, och som grädde på moset blev jag omsprungen av en gubbe mellan målportalen och mållinjen (!).
Trots allt detta, ett gott tecken på att jag kan springa fort och avslappnat på asfalt. Idag var bara inte dagen då jag kunde göra det i 10 kilometer.
Innan loppet skulle jag titta till Daves och Heinis nya lägenhet i Kronohagen (ja, såna fiiiina vänner har man), där jag skulle beundra planlösningen och låna duschen. Tyvärr missade jag bussen hemifrån, och blev tvungen att välja mellan att värma upp åtta kilometer med ryggsäck, eller att ta nästa buss och inte hinna värma upp nästan alls. Jag valde det senare, och fick jogga den korta sträckan från Kajsaniemi till Estnäsgatan, lämna av ryggsäcken, hurra över stuckaturen och gå på toaletten. I brådskan lyckades jag naturligtvis inte uträtta vad jag skulle, vilket jag skulle komma att få betala för senare under loppet.
Annars började loppet helt enligt plan. Det hade just blivit mörkt när startskottet small och åtminstone trettio glada grabbar tjurrusade Unionsgatan upp. Halvvägs upp för backen lade sig rusningen lite, jag plockade några placeringar, och passerade kilometersmarkeringen kontrollerat på 3:43. Sedan kom nedförsbacken mot Brunnsparken, och springa nedför, det kan jag. Det är skönt att få det självförtroendet med sig direkt, att ta några placeringar så fort man börjar köra, även om jag vet att det bara är för att jag är bra nerför. Sedan från 2 till 6 kilometer är det någorlunda platt, och jag sprang med en helt bra känsla genom folkmassorna på Salutorget, ingen stress, bara rulla på, och 6km passerades planenligt någon sekund under 21 minuter. Sedan började problemen.
Efter Vikingterminalen svänger man upp i en svag uppförsbacke där det är dunkel belysning och nästan ingen publik, och mjukskallig som man är så klarar man ju inte av sådant utan att tappa lite fokus. När backen är slut kommer något hundratal meter kullersten, och det var nog där jag började springa lite kantigt. När man väl börjat är det svårt att hitta tillbaka till ett bra löpsteg igen, och när jag passerade sju kilometer var jag helt och hållet i fighter-mode. I förstaskedet kostar det inte så mycket tid, den sjunde och åttonde kilometrarna går på 3:35 ungefär, men det kostar kraft, och bidrog nog också till att min mage började krångla. På platten går det bra att springa och hålla igen och ändå springa rätt fort, men så fort backarna kommer så känner man att bajsnödigheten, det kantiga löpsteget och mjölksyran samspelar till ett storslaget crescendo där man nästan får halvjogga i mål. I mål kom jag på 35:50, något långsammare än 2012, och nästan en minut sämre än 2013, och som grädde på moset blev jag omsprungen av en gubbe mellan målportalen och mållinjen (!).
Trots allt detta, ett gott tecken på att jag kan springa fort och avslappnat på asfalt. Idag var bara inte dagen då jag kunde göra det i 10 kilometer.
17 Augusti - 23 Augusti
Må: Distans, 13km.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Distans m 1km@3:41, 12km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Distans m 2km@3:40, 10km.
To: Vila.
Fr: Distans, 14km.
Lö: Distans, 8km.
Sö: Vila.
Totalt: 81km (3km tempo)
Inte mycket att säga, jag försökte knö in så mycket distans som var rimligt de första tre dagarna, för att ha en massa energi över sen när det blev bröllop. De två lätta distanspassen jag gjorde på fredag eftermiddag och på lördag förmiddag, innan jag klädde upp mig, hade jag den bästa känslan för året, hög på endorfiner. Snittfarten på dessa två pass var 4:15 och 4:05 respektive, alltså nästan en halvminut snabbare per kilometer än mina vanliga distanspass. Eftersom jag inte kör med pulsmätare har jag inget objektivt mått på hur hög intensiteten var, men det kändes i alla fall lätt. Som en fjäder.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Distans m 1km@3:41, 12km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Distans m 2km@3:40, 10km.
To: Vila.
Fr: Distans, 14km.
Lö: Distans, 8km.
Sö: Vila.
Totalt: 81km (3km tempo)
Inte mycket att säga, jag försökte knö in så mycket distans som var rimligt de första tre dagarna, för att ha en massa energi över sen när det blev bröllop. De två lätta distanspassen jag gjorde på fredag eftermiddag och på lördag förmiddag, innan jag klädde upp mig, hade jag den bästa känslan för året, hög på endorfiner. Snittfarten på dessa två pass var 4:15 och 4:05 respektive, alltså nästan en halvminut snabbare per kilometer än mina vanliga distanspass. Eftersom jag inte kör med pulsmätare har jag inget objektivt mått på hur hög intensiteten var, men det kändes i alla fall lätt. Som en fjäder.
Häät (NSFW)
Så vi gifte oss. Och det tog ju inte två månader, men det är ändå det som är anledningen till att bloggen legat nere så länge. Trots att det är en löparblogg så försöker jag ju ha ett personligt anslag, och då kan man inte gå och gifta sig helt okommenterat, men jag har inte känt att jag kunnat fånga det i ord. Det var helt så fantastiskt.
Det var inte ens stressigt i förhand, för allt var så bra planerat av oss, och ansvarstaget av marskalkerna. Träningen kunde alltså gå helt som vanligt nästan ända in till Dagen den 22 augusti. Fast det är klart, någon gång fick man byta ut morgonjoggen mot att öva de väldigt stappliga valsstegen. Och någon gång gömde fästmön en kamera när man gjorde det.
Sedan for vi till Åbo skärgård, och när Dagen kom så hade all dryck och all gäster på något magiskt sätt kommit dit, och till slut fick alla nog sina hotellrum också. Vi gifte oss i Kakskerta kyrka, och åkte häst och vagn därifrån. Till middag åt vi lamm, och lät våra älskade hålla tal om hur mycket de älskade oss.
Tårt-Hitler var toastmaster, tillsammans med Eppu.
Därefter fick vi ju valsa, annars vore ju träningen helt förgäves. Det gick bra, bortsett från den gången när vi nästan fick en takbjälke i huvudet.
Och kanske nästan bäst av allt: The Great Park (Stephen Burch) var där, och gav en spelning, sin första i Finland, och enligt egen utsago den första där folk börjat spontandansa till I was in the north before the fall, och sedan bara inte slutat dansa.
Sedan blev det mer bastu, sedan bad under en stjärnklar augustinattshimmel, och allt var nästan löjligt perfekt.
Sedan försov vi oss till frukosten, och sedan for vi ut på en kort cykelsemester, med goda vänner och långväga gäster. Och på torsdagen den 27 augusti, sex dagar efter mitt senaste riktiga löppass (där riktig := minst tio kilometer), var jag ute och sprang igen, den gången som en gift man.
Det var inte ens stressigt i förhand, för allt var så bra planerat av oss, och ansvarstaget av marskalkerna. Träningen kunde alltså gå helt som vanligt nästan ända in till Dagen den 22 augusti. Fast det är klart, någon gång fick man byta ut morgonjoggen mot att öva de väldigt stappliga valsstegen. Och någon gång gömde fästmön en kamera när man gjorde det.
Sedan for vi till Åbo skärgård, och när Dagen kom så hade all dryck och all gäster på något magiskt sätt kommit dit, och till slut fick alla nog sina hotellrum också. Vi gifte oss i Kakskerta kyrka, och åkte häst och vagn därifrån. Till middag åt vi lamm, och lät våra älskade hålla tal om hur mycket de älskade oss.
Tårt-Hitler var toastmaster, tillsammans med Eppu.
Därefter fick vi ju valsa, annars vore ju träningen helt förgäves. Det gick bra, bortsett från den gången när vi nästan fick en takbjälke i huvudet.
Och kanske nästan bäst av allt: The Great Park (Stephen Burch) var där, och gav en spelning, sin första i Finland, och enligt egen utsago den första där folk börjat spontandansa till I was in the north before the fall, och sedan bara inte slutat dansa.
Sedan blev det mer bastu, sedan bad under en stjärnklar augustinattshimmel, och allt var nästan löjligt perfekt.
Sedan försov vi oss till frukosten, och sedan for vi ut på en kort cykelsemester, med goda vänner och långväga gäster. Och på torsdagen den 27 augusti, sex dagar efter mitt senaste riktiga löppass (där riktig := minst tio kilometer), var jag ute och sprang igen, den gången som en gift man.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)