Efter bröllopet och cykelturen var jag i och för sig på ett strålande humör, men ändå lite osäker på formen. Kroppen kändes lätt, men jag hade inte gjort många hårda pass de senare veckorna, och resultatet från tartanen i Karis var inget att hurra över. Jag hade sprungit Helsingfors midnattslopp två gånger förut, som bäst på just över 35 minuter år 2013. Jag visste att de sista två kilometrarna kunde vara ganska bråkiga, med många tvära svängar, kullersten och två skarpa backar. Min strategi var därför att starta ganska konservativt i den sega backen upp på observatorieberget, för att sedan kunna hålla högre fart på de lättare delarna av banan.
Innan loppet skulle jag titta till Daves och Heinis nya lägenhet i Kronohagen (ja, såna fiiiina vänner har man), där jag skulle beundra planlösningen och låna duschen. Tyvärr missade jag bussen hemifrån, och blev tvungen att välja mellan att värma upp åtta kilometer med ryggsäck, eller att ta nästa buss och inte hinna värma upp nästan alls. Jag valde det senare, och fick jogga den korta sträckan från Kajsaniemi till Estnäsgatan, lämna av ryggsäcken, hurra över stuckaturen och gå på toaletten. I brådskan lyckades jag naturligtvis inte uträtta vad jag skulle, vilket jag skulle komma att få betala för senare under loppet.
Annars började loppet helt enligt plan. Det hade just blivit mörkt när startskottet small och åtminstone trettio glada grabbar tjurrusade Unionsgatan upp. Halvvägs upp för backen lade sig rusningen lite, jag plockade några placeringar, och passerade kilometersmarkeringen kontrollerat på 3:43. Sedan kom nedförsbacken mot Brunnsparken, och springa nedför, det kan jag. Det är skönt att få det självförtroendet med sig direkt, att ta några placeringar så fort man börjar köra, även om jag vet att det bara är för att jag är bra nerför. Sedan från 2 till 6 kilometer är det någorlunda platt, och jag sprang med en helt bra känsla genom folkmassorna på Salutorget, ingen stress, bara rulla på, och 6km passerades planenligt någon sekund under 21 minuter. Sedan började problemen.
Efter Vikingterminalen svänger man upp i en svag uppförsbacke där det är dunkel belysning och nästan ingen publik, och mjukskallig som man är så klarar man ju inte av sådant utan att tappa lite fokus. När backen är slut kommer något hundratal meter kullersten, och det var nog där jag började springa lite kantigt. När man väl börjat är det svårt att hitta tillbaka till ett bra löpsteg igen, och när jag passerade sju kilometer var jag helt och hållet i fighter-mode. I förstaskedet kostar det inte så mycket tid, den sjunde och åttonde kilometrarna går på 3:35 ungefär, men det kostar kraft, och bidrog nog också till att min mage började krångla. På platten går det bra att springa och hålla igen och ändå springa rätt fort, men så fort backarna kommer så känner man att bajsnödigheten, det kantiga löpsteget och mjölksyran samspelar till ett storslaget crescendo där man nästan får halvjogga i mål. I mål kom jag på 35:50, något långsammare än 2012, och nästan en minut sämre än 2013, och som grädde på moset blev jag omsprungen av en gubbe mellan målportalen och mållinjen (!).
Trots allt detta, ett gott tecken på att jag kan springa fort och avslappnat på asfalt. Idag var bara inte dagen då jag kunde göra det i 10 kilometer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar