Det var tidigt, tidigt på morgonen när väckarklockan ringde i vår lägenhet i South Loop. Jag smög upp, åt en tallrik mjölk och flingor och drack ett glas juice. När jag tänker efter så var jag nog så hänsynsfull mot de som ännu sov, att jag inte ens bryggde kaffe. Kanske det var därför det gick som det gick.
Starten skulle gå ett gott stycke söderöver, i Jackson Park, klockan sju på morgonen. Skyttelbussarna, som jag betalt extra för att få använda, skulle avgå senast 5, så jag bestämde mig för att köpa lite extra tid genom att ta pendeltåget istället. Dessvärre hittade jag inte pendeltågsstationen...mer sånt, minns att jag missade bussen till midnattsloppet. Fokus Ragnar! Taxichauffören tog närmare än minut på sig att förstå mig när jag sade att jag skulle till Jackson park - inte ett jättekrångligt namn på en park kan man tycka, och inte en särskilt obskyr park heller, med en area på två kvadratkilometer.
Så där hade vi mitt morgonhumör när uppvärmningen började. Som tur var så var organisationen HELT SJUKT BRA, med god stämning och inga köer, varken till väskinlämningen eller till toaletterna eller till startfållan. Väl i startfållan ser jag... ingenting alls, som skrämmer mig. Ingen som ser ut att gå för tider under 1:12, vilket är ganska anmärkningsvärt i ett lopp med tiotusentals löpare. Jag gör några ruscher och några upphopp, ställer mig längst fram i fältet, och glider behagligt med den första kilometern eller så.
Sedan kommer chocken. Jag har bestämt att ligga runt 5:50-6 minuter per engelsk mil, det skulle ge en sluttid runt 1:18, och borde motsvara min form. När jag så passerar första milmarkeringen på 5:27 börjar tankarna snurra rappt. Det motsvarar alltså 3:25 per kilometer, så det är inte ett helt orimligt tempo att hålla på ett millopp, men på tok för snabbt för en halvmara med den form jag är i just nu. Har jag verkligen gått ut så hårt? Ja, tydligen! Jag släpper klungan och lugnar ner stegen lite. Släpper förbi ett par löpare. Passerar 2 engelska mil på 12:20 (!). Här någonstans förstår jag att den som markerade banan inte tog sitt jobb på allra största allvar, vilket är ganska frustrerande, helst som man inte har GPS-klocka med sig. Det är bara att skaka av sig, men att inte kunna lita på avstånden mellan milskyltarna gör att man blir osäker, helst i ett lopp där man får springa solo nästan hela tiden.
Nu ska jag inte skylla ifrån mig mer än nödvändigt, för det här var på inget sätt min dag. Jag tog inte ut mig totalt, utan höll ett ganska jämnt tempo (tror jag) och gick i mål på 1:20:30. Några erfarenheter rikare, i synnerhet att för första gången ha sprungit ett helt långlopp på betong. Om jag någon gång ska springa New York marathon kan det vara bra att ha med sig, men i övrigt försöker jag koppla bort det här loppet nu. Det var en bra genomkörare. That's all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar