Abstinens

Sedan tian i Åbo för en dryg månad sedan, har jag bara sprungit något hundratal kilometer totalt, och samtidigt känt frustrationen växa. Jag är fruktansvärt dålig på att träna alternativt, annat än enstaka styrkepass, och den här skadeperioden har inte varit ett undantag. Den första veckan började helt ok, med ett par pass på crosstrainern och ett par pass på cykel i vårvädret. Tyvärr har jag bara en cykel - min älskade enväxlade Jopo Cruiser - och den är inget vidare som träningscykel. Det blir svårt att få någon jämn träningseffekt på den, och om man trampar för hårt så börjar den gnissla ganska betänkligt.  Nu ska jag inte skylla på träningsredskapen, för det är ju trots allt mitt eget fokus som brustit när jag inte tränat så hårt som jag vill. Men när man reser mycket, så är det svårt att få tid till annan träning än löpning.

Som en konsekvens av den oönskade vilan, har kroppsvikten skjutit i höjden igen. Det är väl i och för sig inget mysterium när man fortsätter äta som om man tränade, utan att träna, men väldigt frustrerande. Min fru läser över min axel när jag skriver det här, och ber att få föra till protokollet att det är helt normalt, men jag vet ju också många andra atleter som lyckas hålla grundformen bra under skadeuppehåll. Oavsett vilket, så har jag nu ett hårt jobb framför mig de närmaste månaderna, för att hitta formen inför sensommarens tävlingar.

När man inte kan springa själv, är det bitterljuvt att se andra göra det istället. Försommaren bjuder på många stora tävlingar, och min första helg som invalid följde jag Göteborgsvarvet och Köpenhamns Marathon via länk. I Göteborg missade Mikael Ekvall för andra gången en OS-kvaltid med bara några sekunders mariginal. Förra gången var det 2:12 på marathon i Frankfurt, nu var det 1:05 på halv marathon. Han har en ohygglig kapacitet, och alla vet det, men man får inte många chanser på en säsong att visa upp det som långdistanslöpare. Jag lider verkligen med Micke om han inte får springa OS i Rio, men hoppas verkligen att han kan smälla till och smälla hårt på EM. I skuggan av Micke så sprang en väldigt stor del av mina Göteborgsvänner samma lopp med olika ambitioner. Olle var bäst och allra mest imponerande, med en tid just under 1:12, personbästa och en 25:e plats i SM. I övrigt var resultaten från mina elitmotionärskamrater knappast imponerande, men några andra vänner som lufsade runt för första gången imponerade på mig. Samtidigt i Köpenhamn inleddes kompisarnas marathonsäsong. Alex och Anna från Running Finland sprang just under fyra och fem timmar respektive, och Tommi Kaartinen hade nog alla möjligheter att fullborda trippeln med att gå under tre, men klev av halvvägs med obestämda hälsoproblem. Surt men klokt.

Två veckor senare var det Stockholm Marathon, loppet med den vackraste banan, och allt som oftast den näst bästa publiken. Timo har sett stark ut på träningarna på sistone, gick ut ambitiöst (medlutet från Stadion till Gamla Stan kan vara bedrägligt), men tappade lite på slutet och gick just över 2:50. Mustafa Mohamad höll inte heller hela vägen, men gjorde ett stabilt 2:20-lopp. Roligast var trots allt att både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon såg nya banrekord, vilket antyder att svenska långloppsarrangörer börjat intressera sig för elitlöpare, och vice versa.

Slutligen, allra surast att missa, var Helsinki Half Marathon. Det är ett arrangemang som jag önskar allt gott, det har en fin bana och en proffsig feeling, en internationell air som Helsinki City Run inte är i närheten av. Startfältet är inte det allra bästa, men helt ok. På en bra dag hade jag nog kunnat bli tionde man ungefär, men med en ömmande häl och klen träningsbakgrund av samma skäl, kändes det bättre att stå vid sidan av. Mitt huvuduppdrag var att hålla Heini sällskap och heja på Dave, som lufsade runt just under två timmar, och nog var helt nöjd. På köpet fick jag se vansinningt många klubbkompisar som var där som farthållare, och alla gjorde ett stabilt lopp. De enda som missade sina tillskrivna tider var väl 1:55-hararna, som var tvungna att stanna och ta hand om en kollapsad löpare vid Tölöviken.

Lyckligtvis så erbjuder både HHM och Paavo Nurmi Marathon överförd startavgift till nästa år, mot läkarintyg. Nästa vecka ska jag därför gå på återbesök hos min läkare, som får intyga att jag inte varit i tävlingsdugligt skick, och sedan flyttar jag om fokus till höstsäsongen. Jag smygstartar troligen med DM på 1500 och 5000 meter om två veckor, och sedan blir det mer fokus på 10km ett tag, följt av Lidingöloppet (utan speciell terrängträning), och sju veckor maratonspecifikt mot Valencia. Jag kan knappt vänta.