Jag hade aldrig förut varit i Vasa förut, än mindre i Vörå. Som en del av min finlandssvenska integration kändes det viktigt att besöka Österbottens landsbygd, och vilket tillfälle vore väl bättre än FM i terränglöpning. Hustruns kusin med fru hade lämpligt nog just flyttat till Vasa, så jag tog tåget upp på fredagkvällen, och bodde över där innan jag lördag förmiddag tog mig ut till Norrvalla folkhögskola strax norr om Vörå. Tävlingsplatsen hade precis allt man önskar av ett riktigt idrottsarrangemang, och precis allting som saknades i Jyväskylä tre veckor tidigare. Aktiv speaker, tight tävlingsområde, och tydlig bevakning av alla klasser. (En sådan enkel sak som att tävlingsklassen markeras på nummerlappen på ryggen, gör man-mot-man-momentet, som är så viktigt på mästerskapstävlingar, mycket tydligare.)
Banan var en riktigt bra terrängbana, mestadels grus med inslag av trästybb och konstgräs. Först en brant uppförsbacke, ett par hundra meter platt, och en brant nerförsbacke tillbaka ner till stadion. Därefter direkt en lång seg uppförsbacke från 800m-1300m ungefär, följt av ännu en ganska brant utförsbacke, och så femhundra meter platt innan man kom in på nästa varv. Herrarnas 30-45-års klasser gick över 6km, alltså tre varv, och jag insåg snabbt att det inte skulle finnas mycket tid att slappna av. Jag tog en lång uppvärmning, med särskilt fokus på vader och anklar, eftersom jag haft problem med hälsmärtor i veckan. Ett par korta drag som kändes bra, och så in i startfållan. Jag valde spikskor mest för att något ska man välja (hade också trailskor och flats i väskan). Tänkte att de skulle ge mig bäst frånskjut på platten, vilket säkert var helt sant, men sanden i den första uppförsbacken var så pass lös att de inte gav någon vidare fördel där.
Jag studsade lite nervöst på stället, ställde upp mig på startlinjen, hälsade på motståndarna, och så gick starten. Bestämde mig några minuter innan start för att inte rusa för snabbt för att få position in i backen, utan lita på att banan var bred nog för att kunna växa in i loppet successivt. Första varvet gick helt bra, jag kunde utnyttja min teknik i nedförsbackarna, och trycka ifrån på platten. Pasi Silvennoinen från Riihimäki var utom räckhåll redan från start, men i första nedförsbacken rullade jag förbi Ilkka-Petri Välitalo och Markus Isola (båda Muurola) till en andra plats i M30, och kände att det här nog kunde bli en trevlig dag. I början på andra varvet andades Välitalo oerhört ansträngt i min rygg, och jag trodde att det skulle vara en tidsfråga innan han släppte. Så blev det inte riktigt, utan vi varvade efter 4km sida vid sida på 13:48. Under det andra varvet började mina fotsulor domna av i de hårda skorna, och jag blev tvungen att jobba mer med rumpa och höfter för att kompensera. Höll mig med lite god vilja inom en hästlängd från Välitalo tills den sista uppförsbacken började, men där någonstans blev han för stark. Vid toppen av backen klockade jag en sex sekunders mariginal, vilket inte borde vara helt omöjligt att ta igen på 700m, men väldigt svårt. Jag hade dessutom nästan ingen känsel kvar i fötterna, så jag kunde inte få någon kick att tala om på platten. När jag såg att mitt underläge snarast förstorats i utförsbacken då vi kom in till stadion igen, så flyttade jag fokus till att försvara mitt FM-brons, vilket jag gjorde ganska lätt. För en gångs skull ett lopp som jag verkligen var nöjd med, och en ny medalj att hänga om prisgiraffens hals. Tack vare att tider från en terrängbana inte riktigt kan jämföras med tider från en annan, så finns det ju heller inget mått på hur mycket sämre jag är än vad jag "borde" vara. Så. En individuell FM-medalj. Det får man väl ändå vara nöjd med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar