Efter tian i Åbo, med efterföljande bröllopsfest, så var jag inte särskilt kaxig på söndagen. Bakfyllan var inte så farlig, men hälen var det värre med, så jag ställde in det planerade återhämtande långpasset, och bokade en tid hos farbror doktorn på måndagen. Doktorn klämde lite på höger akillessena, och det gjorde ganska ont, så då trodde han att det var den det var fel på. Men sedan klämde han lite på plantar fasciit-senan, och det gjorde något så in i helvete ont, så då bestämde han att det där med akilles kanske inte var så farligt ändå. Jag fick en lista med rehabiliterande sjukgymnastikövningar - åh så kul det låter - och inflammationshämmande tabletter.
Lyckligtvis var det en idrottsintresserad allmänläkare, som inte gjorde den gamla vårdscentralklassikern att titta nedlåtande på mig för att jag slösade hans tid med ett sådant lyxproblem som en idrottsskada. Tvärtom gav han mig insiktsfulla tips - han var själv motionslöpare - om hur jag skulle vila och hur jag skulle träna under tiden. Grundinstruktionerna var att inte springa alls i två veckor, och sedan lägga på upp till 25km per vecka, så länge det känns bra under och efter träningspassen. Styrketräning, crosstrainer, och cykling med pedalen under mellanfoten får jag göra så mycket jag orkar, men tyvärr har jag oerhört svårt att motivera mig för sådant. Extra svårt blir det i och med att jag under skadeperioden har tre reseveckor, då jag av erfarenhet vet att det är väldigt svårt att hinna med annan träning än löpning.
Därför, med lika delar sorg och lättnad, ger jag upp Helsinki Half Marathon och Paavo Nurmi Marathon. Därmed flyttar jag också min planerade lätta träningsmånad från juli till juni, och kan om allt går väl tävla en del kortare distanser på bana i augusti igen. Uppdaterad tävlingskalender för höstsäsongen kommer om några veckor, när jag har läkt ut min häl, och ätit upp min tröst-glass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar