Trumpeter och ballonger, jag har blivit trettio. Jag har fått sachertårta och grillat kött och portvin och Bröderna Lejonhjärta på finska och gud vet allt, och jag har inte ens upplevt någon åldersnoja sedan tjugofemårskrisen härom sistens.
Jag startade upp projekt Sextimmars (jag ska berätta mer om det strax) med att springa en tävling i långpassintensitet, med alla ultraattribut: gångpaus vid vätskekontrollerna, mjuka skor, ännu flackare steg än vanligt. Pääkaupunkijuoksu halvmarathon blev det, och när jag efter 18km insåg att jag hade chans att gå under 1:30 så vred jag upp intensiteten ett snäpp. Det blev 1:29:13 till slut, och jag har självklart inga ambitioner att springa 84km på sex timmar, så lite onödigt fort gick det allt. Men känslan var den rätta, innan jag drog upp farten så kändes det som att jag kunde fortsätta flera timmar till.
Man kan undra varför man ska betala pengar och dra på sig en nummerlapp för att jogga igenom ett långpass, men det är ändå nåt särskilt med att ha sällskap av andra löpare runt banan och att få lite av den nerv som finns på tävling. Jag tror att detta var en riktigt bra förberedelse och ett kvitto på att min förmåga att springa långt avslappnat inte har försämrats så mycket som min farttålighet och styrka. Den åttonde november i Borås ska vi ha skoj.
måndag 29 september 2014
22 September - 28 September
Må: Långa backar, 13km (3km tempo).
Ti: Distans, 11km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Fartlek, 19km (4km tempo).
To: Ashtanga yoga.
Fr: Tröskelintervaller, 18km (12km tempo).
Lö: Vila.
Sö: Långpass / Pääkaupunkijuoksu, 28km (3km tempo).
Totalt: 100km (22km tempo) + 1 alt.
Inte ens trött är jag. Det var nästan ett år sedan, tredje sista veckan innan Frankfurt 2013, som jag senast sprang 100 kilometer på en vecka. Nu är jag äntligen i en form där kroppen tål volym så pass bra igen. Sedan återstår förstås att bygga upp snabbhet, att gå ner i vikt, och att se till att psyket också tål de höga volymerna. Men jag har tid på mig.
Ti: Distans, 11km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Fartlek, 19km (4km tempo).
To: Ashtanga yoga.
Fr: Tröskelintervaller, 18km (12km tempo).
Lö: Vila.
Sö: Långpass / Pääkaupunkijuoksu, 28km (3km tempo).
Totalt: 100km (22km tempo) + 1 alt.
Inte ens trött är jag. Det var nästan ett år sedan, tredje sista veckan innan Frankfurt 2013, som jag senast sprang 100 kilometer på en vecka. Nu är jag äntligen i en form där kroppen tål volym så pass bra igen. Sedan återstår förstås att bygga upp snabbhet, att gå ner i vikt, och att se till att psyket också tål de höga volymerna. Men jag har tid på mig.
tisdag 23 september 2014
Bakslag
Jag berättade bestämt inte att jag för tre veckor sedan sprang mina testbackar i Britas igen, men I totally did. Det såg lovande ut, det såg ut som om jag var på rätt väg. 1:51-1:56 är tider som jag kunde ha en riktigt dålig dag förra våren, det är tider som är kompatibla med en löpare på den nivån jag vill vara.
Sedan kom helger i Gbg och Lisabon, dekadens men trots allt inte allt för dåliga volymer. Igår var luften frisk och klar, löven föll och allt doftade höst, nästan perfekt löparväder om än några grader för kallt för kortbyxor. Benen var tunga på uppvärmningen, men det gav jag katten i, för kroppen och lungorna kändes så lätta. Balansen och benstyrkan var bedrövlig på löpskolningen, men jag skrev in det på ingen-löpskolning-på-några-veckor-kontot. Med hjälp av lite självbedrägeri startade jag alltså uppförsbackarna i det höstliga elljuset med gott självförtroende. Det självförtroendet kollapsade som ett jengatorn efter tvåhundra meter i första backen. 1:59-2:02 blev resultaten, och jag är alltså tillbaka där jag var när bloggen startade, och ännu lite sämre.
Lustigt nog kändes kroppen ändå helt bra, så någonting positivt har nog i alla fall hänt den här tiden. Kokemus kokemus.
Sedan kom helger i Gbg och Lisabon, dekadens men trots allt inte allt för dåliga volymer. Igår var luften frisk och klar, löven föll och allt doftade höst, nästan perfekt löparväder om än några grader för kallt för kortbyxor. Benen var tunga på uppvärmningen, men det gav jag katten i, för kroppen och lungorna kändes så lätta. Balansen och benstyrkan var bedrövlig på löpskolningen, men jag skrev in det på ingen-löpskolning-på-några-veckor-kontot. Med hjälp av lite självbedrägeri startade jag alltså uppförsbackarna i det höstliga elljuset med gott självförtroende. Det självförtroendet kollapsade som ett jengatorn efter tvåhundra meter i första backen. 1:59-2:02 blev resultaten, och jag är alltså tillbaka där jag var när bloggen startade, och ännu lite sämre.
Lustigt nog kändes kroppen ändå helt bra, så någonting positivt har nog i alla fall hänt den här tiden. Kokemus kokemus.
måndag 22 september 2014
15 September - 21 September
Må: Backdistans, 12km
Ti: Vila
On: Backdistans, 18km
To: Backdistans, 18km
Fr: Backdistans, 7km
Lö: Distans, 14km
Sö: Vila
Totalt: 69km
Genomgående tema för veckan: mat, vin, stillasittande, och på det hela taget normalt konferensliv. Den lilla löpning jag har gjort har varit utan någon vidare intensitet, men en hel del höjdmeter har jag i alla fall fått in. Som en följd av dekadens visar vågen åter över åttio. Skärpning.
Ti: Vila
On: Backdistans, 18km
To: Backdistans, 18km
Fr: Backdistans, 7km
Lö: Distans, 14km
Sö: Vila
Totalt: 69km
Genomgående tema för veckan: mat, vin, stillasittande, och på det hela taget normalt konferensliv. Den lilla löpning jag har gjort har varit utan någon vidare intensitet, men en hel del höjdmeter har jag i alla fall fått in. Som en följd av dekadens visar vågen åter över åttio. Skärpning.
fredag 19 september 2014
Hela vägen upp
När jag var liten, semestrade vi ofta med en familj som var ännu hurtigare till karaktären än mina föräldrar. När det blivit allt för mycket tal om att "förtjäna" vin-i-mjukisbyxor efter en dag på fjället, en god middag efter en lång promenad eller en skön utförslöpa efter en brant klättring i skidspåren, så brukade mamma sucka och muttra något om "typiskt lutheranskt". (inom parentes så föredrar jag ändå klichén att "förtjäna" godsaker framför att "unna sig" dem, men så är jag väl också född och döpt sekulariserad lutheran.
Nå, det pass jag körde igår och idag får i analogi kallas för katolskt. Inte bara var underlaget -sand grus och kullerstenar - typiskt sydeuropeiskt, utan även detta att först rulla på nedåt och sedan, när man redan mörat ut musklerna lite, börja klättra. Så blir det iofs helt naturligt när man bor (för en veckas konferens) på toppen av ett berg, men man kan ju göra det mer eller mindre extremt. Se bilder:
Nå, det pass jag körde igår och idag får i analogi kallas för katolskt. Inte bara var underlaget -sand grus och kullerstenar - typiskt sydeuropeiskt, utan även detta att först rulla på nedåt och sedan, när man redan mörat ut musklerna lite, börja klättra. Så blir det iofs helt naturligt när man bor (för en veckas konferens) på toppen av ett berg, men man kan ju göra det mer eller mindre extremt. Se bilder:
Här bor vi.
Där nere ligger havet. Jaha.
Där är det igen, fast på närmare håll. Nio kilometer och trehundra höjdmeter senare.
Ibland låg det en portugisisk hund i vägen och såg portugisisk ut i de portugiska gränderna i gamla stan i Setubal. Den här raringen låg i exakt samma ställning på samma fläck utanför samma café idag och igår. Spännande liv.
Havet.
Slut på det roliga. Upp igen. Hela vägen, bit i bit i.
Fyrtiotre minuter ner, fyrtionio minuter upp, inklusive fotopauser. Avgaser, damm, solsken, mjölksyra, kullersten, hejarop från portugiser i bilar och barer. All inclusive.
tisdag 16 september 2014
Och stora havet
"Jag såg stora havet idag
Jag förstod hur stort det var
Jag kan inte röra benen
Han sade bara 'följ med ner'"
Om Kategatt var stort och befriande salt jämfört med Finska viken, så är Atlanten ännu mycket större. I söndags sprang jag på sega långpassben och blandat underlag elva kilometer västerut längs kusten från centrala Lisabon, tills havet öppnade sig.Sedan drack jag vatten, knöt blusen runt huvudet som solskydd, och sprang i bares überkorp på ännu segare ben tillbaka, och sist en kilometer uppför på kullersten tillbaka till hotellet. Men vyerna var vackra.
Jag förstod hur stort det var
Jag kan inte röra benen
Han sade bara 'följ med ner'"
Om Kategatt var stort och befriande salt jämfört med Finska viken, så är Atlanten ännu mycket större. I söndags sprang jag på sega långpassben och blandat underlag elva kilometer västerut längs kusten från centrala Lisabon, tills havet öppnade sig.Sedan drack jag vatten, knöt blusen runt huvudet som solskydd, och sprang i bares überkorp på ännu segare ben tillbaka, och sist en kilometer uppför på kullersten tillbaka till hotellet. Men vyerna var vackra.
måndag 15 september 2014
8 September - 14 September
Må: Korta backar, 11km (4km tempo).
Ti: Distans, 13km.
On: Korta intervaller, 15km (4km tempo).
To: Distans, 12km.
Fr: Snabbdistans, 15km (10km tempo).
Lö: Vila
Sö: Distans, 22km.
Totalt: 88km (18km tempo).
Det tar sig, sade pyromanen.
Ti: Distans, 13km.
On: Korta intervaller, 15km (4km tempo).
To: Distans, 12km.
Fr: Snabbdistans, 15km (10km tempo).
Lö: Vila
Sö: Distans, 22km.
Totalt: 88km (18km tempo).
Det tar sig, sade pyromanen.
fredag 12 september 2014
Selfie
Jag har hyllat Running Finland förut, inte bara för att alla pratar svenska, utan också för att alla är så kiva. Varannan onsdag springer de distans i fucking 6:30-fart, då vill inte jag vara med, men de andra varannan-onsdagarna springer vi drag runt Tölöviken, och när det ska springas intervaller så gör jag det hellre med sällskap än utan, även om sällskapet inte bjuder nån sparring att tala om. Bifogar den obligatoriska setvila-selfien.
(För övrigt höll Ida-Mari rätt imponerande fart i onsdags, och låg jämte mig i 3:30-tempo åtminstone de första 50 metrarna av varje drag. Hon säger att hon ska springa halvmarathon under 1:50, men hon har kapacitet för så ohyggligt mycket bättre tider än det, om hon bara inser det själv. Hör du det?)
(För övrigt höll Ida-Mari rätt imponerande fart i onsdags, och låg jämte mig i 3:30-tempo åtminstone de första 50 metrarna av varje drag. Hon säger att hon ska springa halvmarathon under 1:50, men hon har kapacitet för så ohyggligt mycket bättre tider än det, om hon bara inser det själv. Hör du det?)
tisdag 9 september 2014
Välkommen till Göteborg
"Den brusande hamnen
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"
I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.
För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.
Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"
I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.
För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.
Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.
måndag 8 september 2014
1 September - 7 September
Må: Vila
Ti: Långa backar, 13km (3km tempo)
On: Fartlek, 16km (5km tempo).
To Fm: Distans, 5km.
To Em: Snabbdistans, 17km (5km tempo).
Fr: Distans, 10km.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 61km (13km tempo).
Jag har varit usel på att blogga på sistone märker jag. Snart kiommer en mer ingående beskrivning av förra veckan (trailer: Göteborg). Hur som helst, tre hårdare veckor kräver en vilovecka, och i den formen jag är i för tillfället så är 80+ att betrakta som en hård vecka. Det ska det bli ändring på.
Ti: Långa backar, 13km (3km tempo)
On: Fartlek, 16km (5km tempo).
To Fm: Distans, 5km.
To Em: Snabbdistans, 17km (5km tempo).
Fr: Distans, 10km.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 61km (13km tempo).
Jag har varit usel på att blogga på sistone märker jag. Snart kiommer en mer ingående beskrivning av förra veckan (trailer: Göteborg). Hur som helst, tre hårdare veckor kräver en vilovecka, och i den formen jag är i för tillfället så är 80+ att betrakta som en hård vecka. Det ska det bli ändring på.
måndag 1 september 2014
25 Augusti - 31 Augusti
Må: Löpteknik, 13km (1km tempo).
Ti: Flow yoga.
On: Långa intervaller, 13km (9km tempo).
To Fm: Distans, 21km.
To Em: Hot yoga.
Fr: Vila.
Lö: Snabbdistans, 10km (3km tempo).
Sö: Distans, 29km.
Totalt: 86km (13km tempo) + 2 alt.
Ti: Flow yoga.
On: Långa intervaller, 13km (9km tempo).
To Fm: Distans, 21km.
To Em: Hot yoga.
Fr: Vila.
Lö: Snabbdistans, 10km (3km tempo).
Sö: Distans, 29km.
Totalt: 86km (13km tempo) + 2 alt.
Det gamla landet och det nya
Jag var på Olympiastadion i helgen, och tog inte med mig kameran. Lika bra det, så dålig som jag är på att fotografera. Jag gör så att jag stjäl bilder från olika källor istället: så här ser Olympiastadion ut.
Eller, nå, så såg den ut 1952. Jag har aldrig varit där inne förut, men åh så vacker den är! Tornet! Träbänkarna! Utsikten mot takåsarna i Tölö! Alltså, inte vacker-vacker, men just sådär femtiotalsvacker som Stadi gärna är.
Finnkampen har jag alltid sett på TV. Det är ett sjukt bra format för publikfriidrott - kompakt, intensivt, och där lagtävlingen gör att man alltid har någon att heja på. Det vill säga, fram tills i år har jag alltid vetat vilka jag ska heja på. I år, när jag för första gången såg finnkampen live, var jag inte längre lika säker. Det gamla landet mot det nya.
Det finns olika sorters atleter man älskar att se när det är finnkamp. Man älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki, men framför allt för att man älskar att se hur mycket publiken älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki. Det är ju en gammal spaning att statstelevisionen direktsänder kvalet till finska mästerskapen i spjutkastning, men det upphör aldrig att fascinera hur fascinerade finländare är av män som kastar pinnar så långt bort som möjligt.
Man älskar att se de vackra sporterna. Häcklöpning, slägga, spjut, höjdhopp och stavhopp är grenar med en aerodynamik, en elegans och en rent estetisk skönhet som är underbar.
Man älskar att se Aki Nummela och Nina Chydenius och deras likar. Nina släppte klungan på 10000m redan på första varvet, låg i ett hjälplöst vakuum och matade kilometer på kilometer, och tog sig in på säsongsbästa, och hämtade lojalt en poäng till Finland. Aki är mannen som ger ordet mjukhård ett ansikte. Han har inte ett gram av macho i sig, inget hö-hö-grabbande, men förra året sprang han de sista två och ett halvt varven av hinderloppet med brutet ben efter ett fall, för att hämta hem en poäng till Finland. I höstas pratade vi på Frankfurt Marathon. han var där som support och hade just börjat springa korta sträckor igen efter skadan, och hoppades kunna springa finnkampen 2014 igen, men visste inte om han skulle våga springa hinder någonsin mer. På försommaren frågade jag honom igen, då hade han kommit över den värsta hinerångesten, och sade att om han bara kunde ta sig under nio minuter någon gång i karriären, så skulle han vara klar sedan. Igår sprang han in som femte man i hinderloppet, på nytt personbästa 8:58. Alla firade den finska dubbelsegern, men där bakom stod en tredje lagmedlem och sken i skuggan, och som jag unnar honom den glädjen.
Man älskar att se de stora stjärnorna. Inte alla, men de som det verkligen skiner om, de som inte tycker att finnkampen är under deras värdighet, de som älskar att tävla i lag, för sitt land, på sensäsongen. Carolina Klüft, Robert Kronberg, sagda Pitkämäki och Ruuskanen, Nooralotta Neziri och Mustafa Mohammed. Och så, mina två absoluta favoritlöpare just nu: Sandra Eriksson för Finland och Meraf Bahta från Sverige. För att förstå varför jag älskar Sandra Eriksson måste man läsa hennes blogg, för att förstå varför jag älskar Meraf Bahta måste man känna till hennes historia. Jag sprang en försäsongstävling mot Meraf för fyra-fem år sedan i Göteborg, vi var ganska jämna, hon hade ett underbart vackert och harmoniskt löpsteg, men allt annat i henne var disharmoni. Hon bodde hos sin tränare, under ständigt utvisningshot till ett land där hon skulle dö i krig eller i fångenskap. Idag skiner hon, hon har kommit hem, hon har till fucking slut fått sitt medborgarskap och hon draperar sig med en självklar stolthet i den svenska flaggan efter målgång. Sverige må vara ungefär som vilket annat land som helst, men det är just det landet som har gett henne en andra chans, en chans som för all del är en mänsklig rättighet, men likväl inte en självklarhet. Meraf är en löpare som altid har haft någonting att springa för.
Man älskar dramatiken, som på damernas 1500m igår. Sista grenen, Finland leder med fyra poäng. För att vinna landskampen måste Sverige komma 1-2-5 eller 1-3-4 eller bättre. In på sista varvet ligger de två bakre svenskorna stabilt som trea och femma, och i täten ligger sagda Eriksson och Bahta. Alltså, finsk seger eller oavgjort beroende på vem som vinner. Bahta har en liten ledning in på upploppet, men Sandras spurt är beryktad, publiken reser sig upp, det kan gå, men det gick inte. Meraf är för stark. Oavgjort tror vi alltså, utan att se att Sara Kuivisto har glidit igenom på sista varvet och tappat sin fjärdeplats till Lovisa Lindh, som räddar 1-3-4 och totalseger till Sverige.
Och man älskar när hemlandet vinner. Ett av hemländerna.
Finnkampen har jag alltid sett på TV. Det är ett sjukt bra format för publikfriidrott - kompakt, intensivt, och där lagtävlingen gör att man alltid har någon att heja på. Det vill säga, fram tills i år har jag alltid vetat vilka jag ska heja på. I år, när jag för första gången såg finnkampen live, var jag inte längre lika säker. Det gamla landet mot det nya.
Det finns olika sorters atleter man älskar att se när det är finnkamp. Man älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki, men framför allt för att man älskar att se hur mycket publiken älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki. Det är ju en gammal spaning att statstelevisionen direktsänder kvalet till finska mästerskapen i spjutkastning, men det upphör aldrig att fascinera hur fascinerade finländare är av män som kastar pinnar så långt bort som möjligt.
Man älskar att se de vackra sporterna. Häcklöpning, slägga, spjut, höjdhopp och stavhopp är grenar med en aerodynamik, en elegans och en rent estetisk skönhet som är underbar.
Man älskar att se Aki Nummela och Nina Chydenius och deras likar. Nina släppte klungan på 10000m redan på första varvet, låg i ett hjälplöst vakuum och matade kilometer på kilometer, och tog sig in på säsongsbästa, och hämtade lojalt en poäng till Finland. Aki är mannen som ger ordet mjukhård ett ansikte. Han har inte ett gram av macho i sig, inget hö-hö-grabbande, men förra året sprang han de sista två och ett halvt varven av hinderloppet med brutet ben efter ett fall, för att hämta hem en poäng till Finland. I höstas pratade vi på Frankfurt Marathon. han var där som support och hade just börjat springa korta sträckor igen efter skadan, och hoppades kunna springa finnkampen 2014 igen, men visste inte om han skulle våga springa hinder någonsin mer. På försommaren frågade jag honom igen, då hade han kommit över den värsta hinerångesten, och sade att om han bara kunde ta sig under nio minuter någon gång i karriären, så skulle han vara klar sedan. Igår sprang han in som femte man i hinderloppet, på nytt personbästa 8:58. Alla firade den finska dubbelsegern, men där bakom stod en tredje lagmedlem och sken i skuggan, och som jag unnar honom den glädjen.
Man älskar att se de stora stjärnorna. Inte alla, men de som det verkligen skiner om, de som inte tycker att finnkampen är under deras värdighet, de som älskar att tävla i lag, för sitt land, på sensäsongen. Carolina Klüft, Robert Kronberg, sagda Pitkämäki och Ruuskanen, Nooralotta Neziri och Mustafa Mohammed. Och så, mina två absoluta favoritlöpare just nu: Sandra Eriksson för Finland och Meraf Bahta från Sverige. För att förstå varför jag älskar Sandra Eriksson måste man läsa hennes blogg, för att förstå varför jag älskar Meraf Bahta måste man känna till hennes historia. Jag sprang en försäsongstävling mot Meraf för fyra-fem år sedan i Göteborg, vi var ganska jämna, hon hade ett underbart vackert och harmoniskt löpsteg, men allt annat i henne var disharmoni. Hon bodde hos sin tränare, under ständigt utvisningshot till ett land där hon skulle dö i krig eller i fångenskap. Idag skiner hon, hon har kommit hem, hon har till fucking slut fått sitt medborgarskap och hon draperar sig med en självklar stolthet i den svenska flaggan efter målgång. Sverige må vara ungefär som vilket annat land som helst, men det är just det landet som har gett henne en andra chans, en chans som för all del är en mänsklig rättighet, men likväl inte en självklarhet. Meraf är en löpare som altid har haft någonting att springa för.
Man älskar dramatiken, som på damernas 1500m igår. Sista grenen, Finland leder med fyra poäng. För att vinna landskampen måste Sverige komma 1-2-5 eller 1-3-4 eller bättre. In på sista varvet ligger de två bakre svenskorna stabilt som trea och femma, och i täten ligger sagda Eriksson och Bahta. Alltså, finsk seger eller oavgjort beroende på vem som vinner. Bahta har en liten ledning in på upploppet, men Sandras spurt är beryktad, publiken reser sig upp, det kan gå, men det gick inte. Meraf är för stark. Oavgjort tror vi alltså, utan att se att Sara Kuivisto har glidit igenom på sista varvet och tappat sin fjärdeplats till Lovisa Lindh, som räddar 1-3-4 och totalseger till Sverige.
Och man älskar när hemlandet vinner. Ett av hemländerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)