Det gamla landet och det nya

Jag var på Olympiastadion i helgen, och tog inte med mig kameran. Lika bra det, så dålig som jag är på att fotografera. Jag gör så att jag stjäl bilder från olika källor istället: så här ser Olympiastadion ut.

Eller, nå, så såg den ut 1952. Jag har aldrig varit där inne förut, men åh så vacker den är! Tornet! Träbänkarna! Utsikten mot takåsarna i Tölö! Alltså, inte vacker-vacker, men just sådär femtiotalsvacker som Stadi gärna är.

Finnkampen har jag alltid sett på TV. Det är ett sjukt bra format för publikfriidrott - kompakt, intensivt, och där lagtävlingen gör att man alltid har någon att heja på. Det vill säga, fram tills i år har jag alltid vetat vilka jag ska heja på. I år, när jag för första gången såg finnkampen live, var jag inte längre lika säker. Det gamla landet mot det nya.

Det finns olika sorters atleter man älskar att se när det är finnkamp. Man älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki, men framför allt för att man älskar att se hur mycket publiken älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki. Det är ju en gammal spaning att statstelevisionen direktsänder kvalet till finska mästerskapen i spjutkastning, men det upphör aldrig att fascinera hur fascinerade finländare är av män som kastar pinnar så långt bort som möjligt.

Man älskar att se de vackra sporterna. Häcklöpning, slägga, spjut, höjdhopp och stavhopp är grenar med en aerodynamik, en elegans och en rent estetisk skönhet som är underbar.

Man älskar att se Aki Nummela och Nina Chydenius och deras likar. Nina släppte klungan på 10000m redan på första varvet, låg i ett hjälplöst vakuum och matade kilometer på kilometer, och tog sig in på säsongsbästa, och hämtade lojalt en poäng till Finland. Aki är mannen som ger ordet mjukhård ett ansikte. Han har inte ett gram av macho i sig, inget hö-hö-grabbande, men förra året sprang han de sista två och ett halvt varven av hinderloppet med brutet ben efter ett fall, för att hämta hem en poäng till Finland. I höstas pratade vi på Frankfurt Marathon. han var där som support och hade just börjat springa korta sträckor igen efter skadan, och hoppades kunna springa finnkampen 2014 igen, men visste inte om han skulle våga springa hinder någonsin mer. På försommaren  frågade jag honom igen, då hade han kommit över den värsta hinerångesten, och sade att om han bara kunde ta sig under nio minuter någon gång i karriären, så skulle han vara klar sedan. Igår sprang han in som femte man i hinderloppet, på nytt personbästa 8:58. Alla firade den finska dubbelsegern, men där bakom stod en tredje lagmedlem och sken i skuggan, och som jag unnar honom den glädjen.

Man älskar att se de stora stjärnorna. Inte alla, men de som det verkligen skiner om, de som inte tycker att finnkampen är under deras värdighet, de som älskar att tävla i lag, för sitt land, på sensäsongen. Carolina Klüft, Robert Kronberg, sagda Pitkämäki och Ruuskanen, Nooralotta Neziri och Mustafa Mohammed. Och så, mina två absoluta favoritlöpare just nu: Sandra Eriksson för Finland och Meraf Bahta från Sverige. För att förstå varför jag älskar Sandra Eriksson måste man läsa hennes blogg, för att förstå varför jag älskar Meraf Bahta måste man känna till hennes historia. Jag sprang en försäsongstävling mot Meraf för fyra-fem år sedan i Göteborg, vi var ganska jämna, hon hade ett underbart vackert och harmoniskt löpsteg, men allt annat i henne var disharmoni. Hon bodde hos sin tränare, under ständigt utvisningshot till ett land där hon skulle dö i krig eller i fångenskap. Idag skiner hon, hon har kommit hem, hon har till fucking slut fått sitt medborgarskap och hon draperar sig med en självklar stolthet i den svenska flaggan efter målgång. Sverige må vara ungefär som vilket annat land som helst, men det är just det landet som har gett henne en andra chans, en chans som för all del är en mänsklig rättighet, men likväl inte en självklarhet. Meraf är en löpare som altid har haft någonting att springa för.

Man älskar dramatiken, som på damernas 1500m igår. Sista grenen, Finland leder med fyra poäng. För att vinna landskampen måste Sverige komma 1-2-5 eller 1-3-4 eller bättre. In på sista varvet ligger de två bakre svenskorna stabilt som trea och femma, och i täten ligger sagda Eriksson och Bahta. Alltså, finsk seger eller oavgjort beroende på vem som vinner. Bahta har en liten ledning in på upploppet, men Sandras spurt är beryktad, publiken reser sig upp, det kan gå, men det gick inte. Meraf är för stark. Oavgjort tror vi alltså, utan att se att Sara Kuivisto har glidit igenom på sista varvet och tappat sin fjärdeplats till Lovisa Lindh, som räddar 1-3-4 och totalseger till Sverige.

Och man älskar när hemlandet vinner. Ett av hemländerna.