Trumpeter och ballonger, jag har blivit trettio. Jag har fått sachertårta och grillat kött och portvin och Bröderna Lejonhjärta på finska och gud vet allt, och jag har inte ens upplevt någon åldersnoja sedan tjugofemårskrisen härom sistens.
Jag startade upp projekt Sextimmars (jag ska berätta mer om det strax) med att springa en tävling i långpassintensitet, med alla ultraattribut: gångpaus vid vätskekontrollerna, mjuka skor, ännu flackare steg än vanligt. Pääkaupunkijuoksu halvmarathon blev det, och när jag efter 18km insåg att jag hade chans att gå under 1:30 så vred jag upp intensiteten ett snäpp. Det blev 1:29:13 till slut, och jag har självklart inga ambitioner att springa 84km på sex timmar, så lite onödigt fort gick det allt. Men känslan var den rätta, innan jag drog upp farten så kändes det som att jag kunde fortsätta flera timmar till.
Man kan undra varför man ska betala pengar och dra på sig en nummerlapp för att jogga igenom ett långpass, men det är ändå nåt särskilt med att ha sällskap av andra löpare runt banan och att få lite av den nerv som finns på tävling. Jag tror att detta var en riktigt bra förberedelse och ett kvitto på att min förmåga att springa långt avslappnat inte har försämrats så mycket som min farttålighet och styrka. Den åttonde november i Borås ska vi ha skoj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar