bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"
I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.
För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.
Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar