Bakslag

Jag berättade bestämt inte att jag för tre veckor sedan sprang mina testbackar i Britas igen, men I totally did. Det såg lovande ut, det såg ut som om jag var på rätt väg. 1:51-1:56 är tider som jag kunde ha en riktigt dålig dag förra våren, det är tider som är kompatibla med en löpare på den nivån jag vill vara.

Sedan kom helger i Gbg och Lisabon, dekadens men trots allt inte allt för dåliga volymer. Igår var luften frisk och klar, löven föll och allt doftade höst, nästan perfekt löparväder om än några grader för kallt för kortbyxor. Benen var tunga på uppvärmningen, men det gav jag katten i, för kroppen och lungorna kändes så lätta. Balansen och benstyrkan var bedrövlig på löpskolningen, men jag skrev in det på ingen-löpskolning-på-några-veckor-kontot. Med hjälp av lite självbedrägeri startade jag alltså uppförsbackarna i det höstliga elljuset med gott självförtroende. Det självförtroendet kollapsade som ett jengatorn efter tvåhundra meter i första backen. 1:59-2:02 blev resultaten, och jag är alltså tillbaka där jag var när bloggen startade, och ännu lite sämre.

Lustigt nog kändes kroppen ändå helt bra, så någonting positivt har nog i alla fall hänt den här tiden. Kokemus kokemus.