Hela vägen upp

När jag var liten, semestrade vi ofta med en familj som var ännu hurtigare till karaktären än mina föräldrar. När det blivit allt för mycket tal om att "förtjäna" vin-i-mjukisbyxor efter en dag på fjället, en god middag efter en lång promenad eller en skön utförslöpa efter en brant klättring i skidspåren, så brukade mamma sucka och muttra något om "typiskt lutheranskt". (inom parentes så föredrar jag ändå klichén att "förtjäna" godsaker framför att "unna sig" dem, men så är jag väl också född och döpt sekulariserad lutheran.

Nå, det pass jag körde igår och idag får i analogi kallas för katolskt. Inte bara var underlaget -sand grus och kullerstenar - typiskt sydeuropeiskt, utan även detta att först rulla på nedåt och sedan, när man redan mörat ut musklerna lite, börja klättra. Så blir det iofs helt naturligt när man bor (för en veckas konferens) på toppen av ett berg, men man kan ju göra det mer eller mindre extremt. Se bilder:

Här bor vi. 

Där nere ligger havet. Jaha. 

Där är det igen, fast på närmare håll. Nio kilometer och trehundra höjdmeter senare. 

Ibland låg det en portugisisk hund i vägen och såg portugisisk ut i de portugiska gränderna i gamla stan i Setubal. Den här raringen låg i exakt samma ställning på samma fläck utanför samma café idag och igår. Spännande liv. 

Havet. 

Slut på det roliga. Upp igen. Hela vägen, bit i bit i. 

Fyrtiotre minuter ner, fyrtionio minuter upp, inklusive fotopauser. Avgaser, damm, solsken, mjölksyra, kullersten, hejarop från portugiser i bilar och barer. All inclusive.