Må: Armhävningar + Skolning.
Ti: Distans, 12km.
On: Distans, 13km.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Skolning + Armhävningar.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 25km + 2alt.
måndag 21 december 2015
fredag 18 december 2015
"Uusi urbaanimpi reitti" my ass
City Run-familjen är ena jävlar på att samla anmälningar. Av landets överlägset största långloppsarrangör hade man kunnat önska sig mycket, men mina två erfarenheter har varit stora besvikelser. Efter Helsinki City Run 2013 (när banan var 500 meter för kort, vilket man erkände först efter påtryckningar) och Turku City Run 2015 (med komiskt dåliga funktionärsinsatser, och en bana som bara var fri från fotgängare om det hände av misstag), så bestämde jag mig för en stenhård bojkott. En bojkott som höll i ett år ungefär.
Jag vet inte vad som fick mig att bestämma mig för att springa HCR igen 2016, men troligen en kombination av tre saker. Dels har de fått konkurrens av Helsinki Half Marathon, som går en månad senare, och också gör anspråk på konceptet som folkfest och breddtävling, fast med oändligt mycket mer löpar-credd och proffsighet. Jag trodde nog att den utmaningen hade tvingat HCR-arrangörerna att skärpa sig lite. För det andra, så låg det rätt passande tidsmässigt, tre veckor innan Stockholm marathon. För det tredje så hade de ett tidigt kampanjerbjudande med hyfsat billig anmälningsavgift, och annonser som skrek om en "uusi, urbaanimpi reitti" - en ny och mer urban bansträckning, alltså.
Det senaste lät klart lockande, för den böljande bansträckningen genom Centralparken har varit både jobbig, tråkig, och ganska konstig för ett arrangemang med "city" i namnet. Jag tycker mycket om terränglöpning, och Centralparken är en jättebra träningsresurs, men en bana som blandar asfalt och grus, och många små backar, blir liksom varken hackad eller malen.
Så, senaste månaden har HCRs facebooksida uppdaterats med en ny bild från den nya banan varannan dag, för att få upp spänningen. Det började rätt lovande, med Gräsviken, Lappviken och Munksnäs, och några bilder från södra Centralparken. Lite hoppades jag att detta kunde kombineras med den slinga runt Berghäll som man haft de senaste åren, vilket skulle ge en i sanning urban bana (om än ganska kuperad). Sen kom slutklämmen, och...ja, vad tusan ska man säga?
Från 13km till 20km går helt på grus, med riktigt kraftiga stigningar. Ironiskt nog faktiskt till stor del på min vanliga distansrunda, som jag iofs brukar springa i motsatt riktning, men det kan man ju åtgärda. Så inget exotiskt, inget snabbt, inget särskilt upphetsande överhuvudtaget. Förhoppningsvis ett bra rejs, för man-mot-man-löpning i kuperad terräng är riktigt kul, men med den startlistan man brukar ha så är jag inte helt övertygad.
Bara några dagar innan HCR-banan offentliggjordes så fixade Helsnki Half Marathon en riktig käftsmäll, genom att presentera sin nya bansträckning, som är urban, snabb, vacker, och ger förutsättning för folkfest på riktigt. Där har jag mitt huvudfokus nästa sommar, jag hoppas att många tusen andra Helsingforsare också inser hur bra det kan bli.
Paavo Nurmi Marathon har förresten också utlovat en ny och mer stdsnära bansträckning, årtminstone första varvet. Den banan kommer offentliggöras i mars, och jag är redan pepp.
Jag vet inte vad som fick mig att bestämma mig för att springa HCR igen 2016, men troligen en kombination av tre saker. Dels har de fått konkurrens av Helsinki Half Marathon, som går en månad senare, och också gör anspråk på konceptet som folkfest och breddtävling, fast med oändligt mycket mer löpar-credd och proffsighet. Jag trodde nog att den utmaningen hade tvingat HCR-arrangörerna att skärpa sig lite. För det andra, så låg det rätt passande tidsmässigt, tre veckor innan Stockholm marathon. För det tredje så hade de ett tidigt kampanjerbjudande med hyfsat billig anmälningsavgift, och annonser som skrek om en "uusi, urbaanimpi reitti" - en ny och mer urban bansträckning, alltså.
Det senaste lät klart lockande, för den böljande bansträckningen genom Centralparken har varit både jobbig, tråkig, och ganska konstig för ett arrangemang med "city" i namnet. Jag tycker mycket om terränglöpning, och Centralparken är en jättebra träningsresurs, men en bana som blandar asfalt och grus, och många små backar, blir liksom varken hackad eller malen.
Så, senaste månaden har HCRs facebooksida uppdaterats med en ny bild från den nya banan varannan dag, för att få upp spänningen. Det började rätt lovande, med Gräsviken, Lappviken och Munksnäs, och några bilder från södra Centralparken. Lite hoppades jag att detta kunde kombineras med den slinga runt Berghäll som man haft de senaste åren, vilket skulle ge en i sanning urban bana (om än ganska kuperad). Sen kom slutklämmen, och...ja, vad tusan ska man säga?
Från 13km till 20km går helt på grus, med riktigt kraftiga stigningar. Ironiskt nog faktiskt till stor del på min vanliga distansrunda, som jag iofs brukar springa i motsatt riktning, men det kan man ju åtgärda. Så inget exotiskt, inget snabbt, inget särskilt upphetsande överhuvudtaget. Förhoppningsvis ett bra rejs, för man-mot-man-löpning i kuperad terräng är riktigt kul, men med den startlistan man brukar ha så är jag inte helt övertygad.
Bara några dagar innan HCR-banan offentliggjordes så fixade Helsnki Half Marathon en riktig käftsmäll, genom att presentera sin nya bansträckning, som är urban, snabb, vacker, och ger förutsättning för folkfest på riktigt. Där har jag mitt huvudfokus nästa sommar, jag hoppas att många tusen andra Helsingforsare också inser hur bra det kan bli.
måndag 14 december 2015
7 December - 13 December
Må fm: Distans, 14km.
Må em: Armhävningar,
Ti: Distans, 16km.
On: Armhävningar.
To fm: Distans, 15km.
To em: Armhävningar.
Fr: Vila (Resa).
Lö: Distans, 18km.
Sö: Vila.
Totalt: 63 km + 1 alt.
Det började bra, men så sket det sig.
Må em: Armhävningar,
Ti: Distans, 16km.
On: Armhävningar.
To fm: Distans, 15km.
To em: Armhävningar.
Fr: Vila (Resa).
Lö: Distans, 18km.
Sö: Vila.
Totalt: 63 km + 1 alt.
Det började bra, men så sket det sig.
onsdag 9 december 2015
30 November - 6 December
Må fm: Kettlebell.
Må em: Distans, 11km.
Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 11km.
On: Distans, 13km.
To: Armhävningar.
Fr: Distans, 23km.
Lö: Vila (resa).
Sö: Armhävningar.
Totalt: 69km + 2 alt.
Må em: Distans, 11km.
Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 11km.
On: Distans, 13km.
To: Armhävningar.
Fr: Distans, 23km.
Lö: Vila (resa).
Sö: Armhävningar.
Totalt: 69km + 2 alt.
23 November - 29 November
Må: Backdistans, 13km + Armhävningar.
Ti: Vila.
On: Skolning + Backintervaller 6*500m@1:50-1:51, 11km + Armhävningar
To: Skolning + Turkey Trot 3000mXC@10:44, 10km.
Fr: Yin yoga.
Lö: Vila.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 34km (6km tempo) + 2 alt.
Än en gång däran, misslyckades med den planerade dosen, som var 60km. Har inte ens någon riktig ursäkt den här gången.
Ti: Vila.
On: Skolning + Backintervaller 6*500m@1:50-1:51, 11km + Armhävningar
To: Skolning + Turkey Trot 3000mXC@10:44, 10km.
Fr: Yin yoga.
Lö: Vila.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 34km (6km tempo) + 2 alt.
Än en gång däran, misslyckades med den planerade dosen, som var 60km. Har inte ens någon riktig ursäkt den här gången.
Backdistans och årsplan
När nu träningsvolymerna långsamt börjat närma sig det normala, så är det kanske dags att börja fundera på vad man tränar också. För att göra det, så är det bra att börja skissa på en säsongsplan, och det är ju samtidigt ovanligt kul att göra det när löparen börjar bli så rastlös att han klättrar på väggarna.
En sak som fattats det senaste åren är alla sorters styrka, explosivitet, snabbhet. Eftersom jag inte brukar tävla så mycket på kortare distanser så känns det som en bra idé att träna upp grundstyrkan under försäsongen, för att sedan kunna träna mer tävlingsrelevant när den tiden kommer. Styrka tränar jag naturligtvis till en del på gymmet, men mer löpspecifik styrka tycker jag att man får allra bäst i backlöpning. Därför kommer jag, genom hela vintern, att dels försöka lägga min distans på lite backigare banor än vanligt, och framför allt att se till att trycka på lite mer i uppförsbackarna och över krönen. Det handar alltså om en väldigt mild form av fartlek som jag tycker brukar ta ganska bra, med kanske 10-20 drag om 30-200m över ett normalt distanspass. Hur jag sedan kommer att bokföra det i kalendern, som backdistans, fartlek eller något annat, det får vi väl se, men åtminstone ett pass i veckan ska vara av den här karaktären. Dessutom kommer jag allt som oftast att köra mina intervallpass som backintervaller också, åtminstone när inte vädret tvingar mig att springa inomhus.
Som kvittering på vinterträningen, så springer jag Runner's Highs två träningstävlingar på trekilometersslingan i Britas, i november och mars. En halv minuts förbättring på fyra månader känns klart rimligt att tänka sig. Som extra morot för backträningen, så tänker jag också springa terräng-FM i maj, och sedan i september Lidingöloppet. I övrigt kommer våren att fokuseras mot halvmaratondistansen, med troligen tre lopp mellan april och juni: FM landsväg, Helsinki City Run och Helsinki Half Marathon. På hösten blir det Valencia Marathon, och eventuellt springer jag ett maraton tidigare på säsongen också, till exempel Paavo Nurmi i juli. Och så blir det förstås lite gott och blandat på 5 och 10 kilometer också.
Träningsåret ser alltså ut ungefär som följer:
Fram till nyår: Upptrappning.
Jan-Mars: Fokus distans och styrka.
April-Juni: Fokus tröskel.
Juli-September: (ev viloveckor efter maraton +) Fokus snabbhet och terräng.
Okt-Nov: Maratonspecifikt.
En sak som fattats det senaste åren är alla sorters styrka, explosivitet, snabbhet. Eftersom jag inte brukar tävla så mycket på kortare distanser så känns det som en bra idé att träna upp grundstyrkan under försäsongen, för att sedan kunna träna mer tävlingsrelevant när den tiden kommer. Styrka tränar jag naturligtvis till en del på gymmet, men mer löpspecifik styrka tycker jag att man får allra bäst i backlöpning. Därför kommer jag, genom hela vintern, att dels försöka lägga min distans på lite backigare banor än vanligt, och framför allt att se till att trycka på lite mer i uppförsbackarna och över krönen. Det handar alltså om en väldigt mild form av fartlek som jag tycker brukar ta ganska bra, med kanske 10-20 drag om 30-200m över ett normalt distanspass. Hur jag sedan kommer att bokföra det i kalendern, som backdistans, fartlek eller något annat, det får vi väl se, men åtminstone ett pass i veckan ska vara av den här karaktären. Dessutom kommer jag allt som oftast att köra mina intervallpass som backintervaller också, åtminstone när inte vädret tvingar mig att springa inomhus.
Som kvittering på vinterträningen, så springer jag Runner's Highs två träningstävlingar på trekilometersslingan i Britas, i november och mars. En halv minuts förbättring på fyra månader känns klart rimligt att tänka sig. Som extra morot för backträningen, så tänker jag också springa terräng-FM i maj, och sedan i september Lidingöloppet. I övrigt kommer våren att fokuseras mot halvmaratondistansen, med troligen tre lopp mellan april och juni: FM landsväg, Helsinki City Run och Helsinki Half Marathon. På hösten blir det Valencia Marathon, och eventuellt springer jag ett maraton tidigare på säsongen också, till exempel Paavo Nurmi i juli. Och så blir det förstås lite gott och blandat på 5 och 10 kilometer också.
Träningsåret ser alltså ut ungefär som följer:
Fram till nyår: Upptrappning.
Jan-Mars: Fokus distans och styrka.
April-Juni: Fokus tröskel.
Juli-September: (ev viloveckor efter maraton +) Fokus snabbhet och terräng.
Okt-Nov: Maratonspecifikt.
måndag 7 december 2015
16 November - 22 November
Må: Armhävningar.
Ti: Distans, 13km + Armhävningar.
On: Distans, 12km.
To: Vila.
Fr: Distans, 13km
Lö: Trädgårdsarbete + Backdistans, 13km + Armhävningar.
Sö: Vila.
Totalt: 51km (2km tempo) + 1 alt.
Ti: Distans, 13km + Armhävningar.
On: Distans, 12km.
To: Vila.
Fr: Distans, 13km
Lö: Trädgårdsarbete + Backdistans, 13km + Armhävningar.
Sö: Vila.
Totalt: 51km (2km tempo) + 1 alt.
9 November - 15 November
Må: Hot rocket flow yoga.
Ti: Distans, 8km.
On: Korta backar, 15km.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 23km (2km tempo) + 1 alt.
Och där, redan på den femte veckan av viloperioden kollapsade min ambition att öka löpdosen med 10km i veckan. I princip skulle det väl ha gått att springa 17km på söndagkväll, så himla bakfull var jag väl inte, men motivationen var inget vidare efter en helg med spavistelse på Runsala följt av Johannas sluta-skolan-fest på lördagen. Jag låter motivationen styra så här års, så stäm mig. På Runsala spa fick jag i alla fall en riktigt bra massage och strikta instruktioner att träna mer rörlighet för de nedre delarna av ryggen. Note to self.
Ti: Distans, 8km.
On: Korta backar, 15km.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Vila.
Totalt: 23km (2km tempo) + 1 alt.
Och där, redan på den femte veckan av viloperioden kollapsade min ambition att öka löpdosen med 10km i veckan. I princip skulle det väl ha gått att springa 17km på söndagkväll, så himla bakfull var jag väl inte, men motivationen var inget vidare efter en helg med spavistelse på Runsala följt av Johannas sluta-skolan-fest på lördagen. Jag låter motivationen styra så här års, så stäm mig. På Runsala spa fick jag i alla fall en riktigt bra massage och strikta instruktioner att träna mer rörlighet för de nedre delarna av ryggen. Note to self.
2 November - 8 November
Må: Vila.
Ti: Distans, 15km.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 13km.
Totalt: 28km.
Vi var i Istanbul på arbetsresa, och det blev så mycket turism och god mat och dryck och sällskapsliv (och ja, jobb då), att jag nätt och jämnt lyckades trappa upp löpvolymen sedan förra veckan, och någon styrketräning blev det inte alls. Dåligt, men det är ju i alla fall säsongsvila.
Ti: Distans, 15km.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 13km.
Totalt: 28km.
Vi var i Istanbul på arbetsresa, och det blev så mycket turism och god mat och dryck och sällskapsliv (och ja, jobb då), att jag nätt och jämnt lyckades trappa upp löpvolymen sedan förra veckan, och någon styrketräning blev det inte alls. Dåligt, men det är ju i alla fall säsongsvila.
En ny svensk maratonstjärna
Mycket vatten har runnit under Älvsborgsbron sedan en ung Mikael Ekvall blev Bajsmannen med göteborgaren i gemen, efter en incident på Göteborgsvarvet 2008. Han har varit en pålitlig löpare på terräng och 10000m, med ett gäng landslagsuppdrag, där jag särskilt minns den magnifika trippelsegern med Sotarn och Musse Mohamed i Finnkampen 2012. Det var en extra viktig tävling för mig, bara veckor efter att jag flyttat till Finland.
Hur som helst, jag har alltid haft oceaner av respekt för denne hårding, huggen ur bohuslänsk granit, med en salt yta av sjörövarskägg och ödmjukhet. Ändå var det först när han gick upp på längre distanser som jag insåg hur oerhört bra han kan bli. I fjol slog han Musses svenska rekord på halvmaraton, och jag har inte hört Kjell Erik Ståhl kommentera det. Han uttryckte ju annars i Runners World för några år sedan att Musse var den ende som hade utsikter att slå Ståhls svenska maratonrekord den närmsta tiden: "Han har ju de genetiska förutsättningarna".
På morgonen för Frankfurt maraton satt jag då alltså klistrad vid dataskärmen för att följa Mickes maratondebut, för någon tv-stream hade jag inte hittat. Att han hade hög kapacitet hade jag förstått, men att han skulle få till ett felfritt lopp redan på debuten var inget jag hoppats på. Men det gjorde han alltså så gott som, efter att ha följt med 2:11-hararna även efter att åtskilliga kenyaner trillat av, och sprungit in på 2:12 låga. Redan på sitt första försök är han alltså Sveriges fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna, efter Kjell-Erik Ståhl, Åke Biten Eriksson och Tommy Persson.
Nu är det alltså två löpare som på allvar utmanar Ståhlmannens svenska rekord, båda två är bohuslänningar och genomsympatiska karlar, och den yngre av dem är bara 26 år gammal. Jag tror det kan gå.
Läs gärna den här utmärkta intervjun av min kvasikusin (nytt ord, jag kom just på det, det betyder i det här fallet pappas bästis dotter) Anna Sandahl.
Hur som helst, jag har alltid haft oceaner av respekt för denne hårding, huggen ur bohuslänsk granit, med en salt yta av sjörövarskägg och ödmjukhet. Ändå var det först när han gick upp på längre distanser som jag insåg hur oerhört bra han kan bli. I fjol slog han Musses svenska rekord på halvmaraton, och jag har inte hört Kjell Erik Ståhl kommentera det. Han uttryckte ju annars i Runners World för några år sedan att Musse var den ende som hade utsikter att slå Ståhls svenska maratonrekord den närmsta tiden: "Han har ju de genetiska förutsättningarna".
På morgonen för Frankfurt maraton satt jag då alltså klistrad vid dataskärmen för att följa Mickes maratondebut, för någon tv-stream hade jag inte hittat. Att han hade hög kapacitet hade jag förstått, men att han skulle få till ett felfritt lopp redan på debuten var inget jag hoppats på. Men det gjorde han alltså så gott som, efter att ha följt med 2:11-hararna även efter att åtskilliga kenyaner trillat av, och sprungit in på 2:12 låga. Redan på sitt första försök är han alltså Sveriges fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna, efter Kjell-Erik Ståhl, Åke Biten Eriksson och Tommy Persson.
Nu är det alltså två löpare som på allvar utmanar Ståhlmannens svenska rekord, båda två är bohuslänningar och genomsympatiska karlar, och den yngre av dem är bara 26 år gammal. Jag tror det kan gå.
Läs gärna den här utmärkta intervjun av min kvasikusin (nytt ord, jag kom just på det, det betyder i det här fallet pappas bästis dotter) Anna Sandahl.
26 Oktober - 1 November.
Må: Vila.
Ti: Armhävningar.
On: Skolning + 6*500m backe (1:46-1:58) + 1km@3:24, 14km.
To: Vila.
Fr: Armhävmingar.
Lö: Distans, 6km.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 20km (4km tempo) + 2 alt.
Sakta, sakta, som bladen i en bok. Eller hur den nu gick.
Ti: Armhävningar.
On: Skolning + 6*500m backe (1:46-1:58) + 1km@3:24, 14km.
To: Vila.
Fr: Armhävmingar.
Lö: Distans, 6km.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 20km (4km tempo) + 2 alt.
Sakta, sakta, som bladen i en bok. Eller hur den nu gick.
19 Oktober - 25 Oktober
Må: Armhävningar.
Ti: Vila.
On: Armhävningar.
To: Vila.
Fr: Armhävningar.
Lö: Skolning + Backintervaller, 10km.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 10km (2km tempo) + 2 alt.
Sakta startar vi upp, med grundstyrka och små doser löpning. Oortodoxt i och för sig, attsom första pass efter maraton springa backintervaller i Malmgård, men det var för att jag gärna ville träffa löparpolarna igen efter vilan, och den planerade gemensamma träningen med RH var skolning + 6*45 backe + MALMGÅRDSTRAPPORNA. Så här trött var man efteråt, och då var det ändå powewalking sista halvan.
1:42 tog det, och det finns mycket att förbättra om man faktiskt skulle träna mer backe med mjölksyra. Om man nu skulle vilja det.
Ti: Vila.
On: Armhävningar.
To: Vila.
Fr: Armhävningar.
Lö: Skolning + Backintervaller, 10km.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 10km (2km tempo) + 2 alt.
Sakta startar vi upp, med grundstyrka och små doser löpning. Oortodoxt i och för sig, attsom första pass efter maraton springa backintervaller i Malmgård, men det var för att jag gärna ville träffa löparpolarna igen efter vilan, och den planerade gemensamma träningen med RH var skolning + 6*45 backe + MALMGÅRDSTRAPPORNA. Så här trött var man efteråt, och då var det ändå powewalking sista halvan.
1:42 tog det, och det finns mycket att förbättra om man faktiskt skulle träna mer backe med mjölksyra. Om man nu skulle vilja det.
12 Oktober - 18 Oktober
Må: Vila.
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 0km
Sammanfattning: Vila.
Ti: Vila.
On: Vila.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Armhävningar.
Totalt: 0km
Sammanfattning: Vila.
5 Oktober - 11 Oktober
Må: Vikfemman@17:32, 12km.
Ti: Backintervaller 4*500m@1:43-1:48, 11km.
On: Intervaller 3+2+1km@3:58, 11km.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: München Marathon, 2:49:19, pl 42, 45km.
Totalt: 79km (55km tempo).
Ti: Backintervaller 4*500m@1:43-1:48, 11km.
On: Intervaller 3+2+1km@3:58, 11km.
To: Vila.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: München Marathon, 2:49:19, pl 42, 45km.
Totalt: 79km (55km tempo).
RH Went München
Indeed, det gjorde vi. Filmbevis presenterades, om jag förstod saken rätt, på RHs julfest igår. Eftersom jag var/är på jobbresa i USA (och alltså i år slapp supa bort min jacka på Molly Malones), fick jag nöja mig med att se trailern.
Detta är alltså ännu en sådan bloggpost som har fått vänta allt för länge. Resan som helhet var en succé, en sällskapsresa med tjugotalet löpare, fina gubbar och gummor, till en gemytlig stad där jag aldrig varit tidigare. Delade rum med Tuomas som jag inte ordentligt lärt känna förut, men som var himla käck. München var ungefär som jag väntat mig: rent, snyggt, lagom varmt, allt annat än äventyrligt. Total kontrast mot stökiga, brötiga, spännande, älskade Berlin. Loppet skulle jag också betrakta som välarrangerat, men de som sprang halvmaran, i synnerhet Aki, har nog en annan uppfattning. Av någon anledning hade de lagt starten på halvmaran, som gick på maratonbanans andra halva, två och en halv timme efter maratonstarten. Det betydde naturligtvis att de snabbaste halvmaratonlöparna skulle passera tusentals motionärer som sprang maraton på 3:40-5:00, på den i och för sig ganska breda banan, men ändå. På nåt jävla vänster lyckades Aki ändå persa och gå in på en andra plats just över 1:07. Jag tycker i och för sig inte riktigt om att ha flera tävlingsdistanser på samma evenemang (läs Lars Södergårds utläggning om detta oskick i sammanhanget Lidingöloppet), men om man har det så bör man i alla fall ge bra omständigheter att tävla på båda distanserna.
Mässan och starten höll hus i det ultramoderna, i alla fall på sjuttiotalet, olympiastadionområdet. Riktigt smooth, förutom att startfållan var ganska smal, och jag hamnade tillsammans med Ossi och Ahti fem-tio meter bakom startlinjen. Vi hade alla målsättningar runt 2:45, och skulle gå ut i jämn fart på 3:50-3:55 min/km. Trängseln i starten gjorde att vi kom ifrån varandra lite grann, men strax innan två kilometer kom jag ikapp Ossi, med Ahti ett tjugotal meter framför. Ahti sprang som alltid med musik i öronen, och vill helst inte bli störd, så vi lät honom vara och tuggade tillsammans på i det svaga medlutet ner till Engelska Parken efter 8km. I parken sprang man sedan några kilometer med lite mindre publik och på lite knöligare asfalt, och där höll Ossis motor bättre än min, eller också var jag bara feg. Oavsett vilket så hamnade jag i ett litet vakuum, där jag också fick jobba själv i kombinationen uppförsbacke och motvind ut ur parken, runt 15km. Det var en två kilometers sträcka som var ganska mentalt utmanande, och där jag var glad att kunna hålla tiderna under 4:00, och ännu gladare att jag kunde återgå till högre fart och lättare känsla när backen var över.
Passerade halvmaran på 1:22:30, och redan där anade jag nog i och för sig att 2:45 skulle bli svårt, för negativa splits är det inte ofta jag får till. (Strängt talat tror jag bara att det har hänt en enda gång, I Berlin 2010.) Det var inte mycket löpare omkring mig, men efter 26km kom jag ikapp, och ganska snabbt förbi, Ahti som hade stumnat lite. Då fick jag också ögonkontakt med en fyra personers grupp, som jag besämde mig för att försöka gå i kapp. Strax innan 30km lyckades jag, och fick några kilometers klunglöpning som belöning. Det kostade dock på, för när man springer maraton är det väldigt små mariginaler till krampen. Insikten att jag inte kommer kunna hålla farten kom smygande, men tittar man på klockan så trillade jag ganska fort från 3:55 till 4:15-fart, strax innan 35km-skylten. Segade mig i mål, hela tiden övertygad om att Ahti skulle komma ikapp, men lyckades hålla undan med en halv minuts mariginal, på 2:49 låga.
Ossi gjorde en riktigt bra maratondebut och landade på 2:47. Mikko, som bara några veckor tidigare hade form som kunde leda ner mot 2:40, var skadad och reducerad till (grymt skicklig) ledare och hejarklack, tillsammans med Minna som var för gravid för att springa. Förhoppningsvis kan Mikko följa med (eller jag följa med honom) ner under 2:40 i Valencia nästa år. På damsidan imponerade systrarna Malinen på plats 26 (Saara) och 31 (Sanna, på nytt personbästa). Klassen på startfältet var kanske inte imponerade, men passade oss ganska bra i år, med 40 löpare mellan 2:40 och 2:50. Nästa år springer vi som sagt i Valencia, då ska vi ha liknande densitet mellan 2:30 och 2:40.
Nå, och sedan gick vi ut och drack öl, förstås. Det var gott.
Detta är alltså ännu en sådan bloggpost som har fått vänta allt för länge. Resan som helhet var en succé, en sällskapsresa med tjugotalet löpare, fina gubbar och gummor, till en gemytlig stad där jag aldrig varit tidigare. Delade rum med Tuomas som jag inte ordentligt lärt känna förut, men som var himla käck. München var ungefär som jag väntat mig: rent, snyggt, lagom varmt, allt annat än äventyrligt. Total kontrast mot stökiga, brötiga, spännande, älskade Berlin. Loppet skulle jag också betrakta som välarrangerat, men de som sprang halvmaran, i synnerhet Aki, har nog en annan uppfattning. Av någon anledning hade de lagt starten på halvmaran, som gick på maratonbanans andra halva, två och en halv timme efter maratonstarten. Det betydde naturligtvis att de snabbaste halvmaratonlöparna skulle passera tusentals motionärer som sprang maraton på 3:40-5:00, på den i och för sig ganska breda banan, men ändå. På nåt jävla vänster lyckades Aki ändå persa och gå in på en andra plats just över 1:07. Jag tycker i och för sig inte riktigt om att ha flera tävlingsdistanser på samma evenemang (läs Lars Södergårds utläggning om detta oskick i sammanhanget Lidingöloppet), men om man har det så bör man i alla fall ge bra omständigheter att tävla på båda distanserna.
Mässan och starten höll hus i det ultramoderna, i alla fall på sjuttiotalet, olympiastadionområdet. Riktigt smooth, förutom att startfållan var ganska smal, och jag hamnade tillsammans med Ossi och Ahti fem-tio meter bakom startlinjen. Vi hade alla målsättningar runt 2:45, och skulle gå ut i jämn fart på 3:50-3:55 min/km. Trängseln i starten gjorde att vi kom ifrån varandra lite grann, men strax innan två kilometer kom jag ikapp Ossi, med Ahti ett tjugotal meter framför. Ahti sprang som alltid med musik i öronen, och vill helst inte bli störd, så vi lät honom vara och tuggade tillsammans på i det svaga medlutet ner till Engelska Parken efter 8km. I parken sprang man sedan några kilometer med lite mindre publik och på lite knöligare asfalt, och där höll Ossis motor bättre än min, eller också var jag bara feg. Oavsett vilket så hamnade jag i ett litet vakuum, där jag också fick jobba själv i kombinationen uppförsbacke och motvind ut ur parken, runt 15km. Det var en två kilometers sträcka som var ganska mentalt utmanande, och där jag var glad att kunna hålla tiderna under 4:00, och ännu gladare att jag kunde återgå till högre fart och lättare känsla när backen var över.
Passerade halvmaran på 1:22:30, och redan där anade jag nog i och för sig att 2:45 skulle bli svårt, för negativa splits är det inte ofta jag får till. (Strängt talat tror jag bara att det har hänt en enda gång, I Berlin 2010.) Det var inte mycket löpare omkring mig, men efter 26km kom jag ikapp, och ganska snabbt förbi, Ahti som hade stumnat lite. Då fick jag också ögonkontakt med en fyra personers grupp, som jag besämde mig för att försöka gå i kapp. Strax innan 30km lyckades jag, och fick några kilometers klunglöpning som belöning. Det kostade dock på, för när man springer maraton är det väldigt små mariginaler till krampen. Insikten att jag inte kommer kunna hålla farten kom smygande, men tittar man på klockan så trillade jag ganska fort från 3:55 till 4:15-fart, strax innan 35km-skylten. Segade mig i mål, hela tiden övertygad om att Ahti skulle komma ikapp, men lyckades hålla undan med en halv minuts mariginal, på 2:49 låga.
Ossi gjorde en riktigt bra maratondebut och landade på 2:47. Mikko, som bara några veckor tidigare hade form som kunde leda ner mot 2:40, var skadad och reducerad till (grymt skicklig) ledare och hejarklack, tillsammans med Minna som var för gravid för att springa. Förhoppningsvis kan Mikko följa med (eller jag följa med honom) ner under 2:40 i Valencia nästa år. På damsidan imponerade systrarna Malinen på plats 26 (Saara) och 31 (Sanna, på nytt personbästa). Klassen på startfältet var kanske inte imponerade, men passade oss ganska bra i år, med 40 löpare mellan 2:40 och 2:50. Nästa år springer vi som sagt i Valencia, då ska vi ha liknande densitet mellan 2:30 och 2:40.
Nå, och sedan gick vi ut och drack öl, förstås. Det var gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)