Indeed, det gjorde vi. Filmbevis presenterades, om jag förstod saken rätt, på RHs julfest igår. Eftersom jag var/är på jobbresa i USA (och alltså i år slapp supa bort min jacka på Molly Malones), fick jag nöja mig med att se trailern.
Detta är alltså ännu en sådan bloggpost som har fått vänta allt för länge. Resan som helhet var en succé, en sällskapsresa med tjugotalet löpare, fina gubbar och gummor, till en gemytlig stad där jag aldrig varit tidigare. Delade rum med Tuomas som jag inte ordentligt lärt känna förut, men som var himla käck. München var ungefär som jag väntat mig: rent, snyggt, lagom varmt, allt annat än äventyrligt. Total kontrast mot stökiga, brötiga, spännande, älskade Berlin. Loppet skulle jag också betrakta som välarrangerat, men de som sprang halvmaran, i synnerhet Aki, har nog en annan uppfattning. Av någon anledning hade de lagt starten på halvmaran, som gick på maratonbanans andra halva, två och en halv timme efter maratonstarten. Det betydde naturligtvis att de snabbaste halvmaratonlöparna skulle passera tusentals motionärer som sprang maraton på 3:40-5:00, på den i och för sig ganska breda banan, men ändå. På nåt jävla vänster lyckades Aki ändå persa och gå in på en andra plats just över 1:07. Jag tycker i och för sig inte riktigt om att ha flera tävlingsdistanser på samma evenemang (läs Lars Södergårds utläggning om detta oskick i sammanhanget Lidingöloppet), men om man har det så bör man i alla fall ge bra omständigheter att tävla på båda distanserna.
Mässan och starten höll hus i det ultramoderna, i alla fall på sjuttiotalet, olympiastadionområdet. Riktigt smooth, förutom att startfållan var ganska smal, och jag hamnade tillsammans med Ossi och Ahti fem-tio meter bakom startlinjen. Vi hade alla målsättningar runt 2:45, och skulle gå ut i jämn fart på 3:50-3:55 min/km. Trängseln i starten gjorde att vi kom ifrån varandra lite grann, men strax innan två kilometer kom jag ikapp Ossi, med Ahti ett tjugotal meter framför. Ahti sprang som alltid med musik i öronen, och vill helst inte bli störd, så vi lät honom vara och tuggade tillsammans på i det svaga medlutet ner till Engelska Parken efter 8km. I parken sprang man sedan några kilometer med lite mindre publik och på lite knöligare asfalt, och där höll Ossis motor bättre än min, eller också var jag bara feg. Oavsett vilket så hamnade jag i ett litet vakuum, där jag också fick jobba själv i kombinationen uppförsbacke och motvind ut ur parken, runt 15km. Det var en två kilometers sträcka som var ganska mentalt utmanande, och där jag var glad att kunna hålla tiderna under 4:00, och ännu gladare att jag kunde återgå till högre fart och lättare känsla när backen var över.
Passerade halvmaran på 1:22:30, och redan där anade jag nog i och för sig att 2:45 skulle bli svårt, för negativa splits är det inte ofta jag får till. (Strängt talat tror jag bara att det har hänt en enda gång, I Berlin 2010.) Det var inte mycket löpare omkring mig, men efter 26km kom jag ikapp, och ganska snabbt förbi, Ahti som hade stumnat lite. Då fick jag också ögonkontakt med en fyra personers grupp, som jag besämde mig för att försöka gå i kapp. Strax innan 30km lyckades jag, och fick några kilometers klunglöpning som belöning. Det kostade dock på, för när man springer maraton är det väldigt små mariginaler till krampen. Insikten att jag inte kommer kunna hålla farten kom smygande, men tittar man på klockan så trillade jag ganska fort från 3:55 till 4:15-fart, strax innan 35km-skylten. Segade mig i mål, hela tiden övertygad om att Ahti skulle komma ikapp, men lyckades hålla undan med en halv minuts mariginal, på 2:49 låga.
Ossi gjorde en riktigt bra maratondebut och landade på 2:47. Mikko, som bara några veckor tidigare hade form som kunde leda ner mot 2:40, var skadad och reducerad till (grymt skicklig) ledare och hejarklack, tillsammans med Minna som var för gravid för att springa. Förhoppningsvis kan Mikko följa med (eller jag följa med honom) ner under 2:40 i Valencia nästa år. På damsidan imponerade systrarna Malinen på plats 26 (Saara) och 31 (Sanna, på nytt personbästa). Klassen på startfältet var kanske inte imponerade, men passade oss ganska bra i år, med 40 löpare mellan 2:40 och 2:50. Nästa år springer vi som sagt i Valencia, då ska vi ha liknande densitet mellan 2:30 och 2:40.
Nå, och sedan gick vi ut och drack öl, förstås. Det var gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar