Hur som helst, jag har alltid haft oceaner av respekt för denne hårding, huggen ur bohuslänsk granit, med en salt yta av sjörövarskägg och ödmjukhet. Ändå var det först när han gick upp på längre distanser som jag insåg hur oerhört bra han kan bli. I fjol slog han Musses svenska rekord på halvmaraton, och jag har inte hört Kjell Erik Ståhl kommentera det. Han uttryckte ju annars i Runners World för några år sedan att Musse var den ende som hade utsikter att slå Ståhls svenska maratonrekord den närmsta tiden: "Han har ju de genetiska förutsättningarna".
På morgonen för Frankfurt maraton satt jag då alltså klistrad vid dataskärmen för att följa Mickes maratondebut, för någon tv-stream hade jag inte hittat. Att han hade hög kapacitet hade jag förstått, men att han skulle få till ett felfritt lopp redan på debuten var inget jag hoppats på. Men det gjorde han alltså så gott som, efter att ha följt med 2:11-hararna även efter att åtskilliga kenyaner trillat av, och sprungit in på 2:12 låga. Redan på sitt första försök är han alltså Sveriges fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna, efter Kjell-Erik Ståhl, Åke Biten Eriksson och Tommy Persson.
Nu är det alltså två löpare som på allvar utmanar Ståhlmannens svenska rekord, båda två är bohuslänningar och genomsympatiska karlar, och den yngre av dem är bara 26 år gammal. Jag tror det kan gå.
Läs gärna den här utmärkta intervjun av min kvasikusin (nytt ord, jag kom just på det, det betyder i det här fallet pappas bästis dotter) Anna Sandahl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar