Våren närmar sig city

Vårdagjämning och sommartid kom slag i slag, och plötsligt springer jag vartenda jämra träningspass i dagsljus. Ett efter ett tinar motionsspåren upp, först vägarna i Centralparken, sedan gångstigarna, och sedan de före detta skidspåren. Årets sista pass med inslag av snölöpning genomförde jag på annandag påsk i Vik. Fyra varv runt Vikfemman blev det, i fantastiskt väder, och i sällskap av oändligt många tranor, som fotograferades av oändligt många medelålders män i bekväma jackor och dyra objektiv, som flankerades av oändligt många hustrur med käcka kaffetermosar. En kilometer per varv ungefär var isglass, men det funkade förvånansvärt bra att springa. Sedan dess har de sista snöspåren tinat upp, trästybbsslingan i Britas var bland de sista, och på skogsslingan runt Månsasstugan ligger det kanske fortfarande fläckvis, men där springer jag så sällan.

Efter sista snölöpningen tog det bara två dagar till första kortärmade passet. Det var emellertid ett dumt val. Det var tävlingspremiär på grustrean i Britas, 6-7 plusgrader, och spänning i luften. Jag tog en lugn uppjogg med Tuomas, Timo och Tommi, och ett par snabba drag, innan det var dags att bestämma sig för kläder. Att det skulle bli kortbyxor (+ tigerbalsam) var självskrivet, men jag borde nog med facit i hand ha kört ett underställ under tävlingslinnet. Nu sprang jag och blev kall och stel om axlarna, vilket säkert kostade mig ett gäng sekunder på slutet av loppet. Tuomas imponerade, och gled in bara tiotalet sekunder bakom Henri Ansio, som verkar vara i grym form (och sprang nio kilometer i 3:11-fart på Karhuviesti strax efteråt). Timo, Tommi och jag gled in på plats 3-5 strax under 10:30, vilket för min del betyder 15 sekunders förbättring från november. Ok, men inte mer. Men backar och kort distans är ju absolut inte min tekopp. Det kommer nog gå bättre snart.

Och den kommer, den kommer, med piskande man.
Den kommer, den kommer till stan.

2 Februari - 8 Februari

Må: Distans m 10*100m backryck, 12km.

Ti fm: Distans, 10km.
Ti em: Distans, 11km + Snöskottning, 20min.

On fm: Distans, 11km + Snöskottning, 10min.
On em: Skolning, 10min + Intervaller 1km, 8*500m backe, 16km.

To: Distans, 20km.

Fr: 6km@4:00->3:30, 15km.

Lö: Distans, 9km + 30min core.

Sö: Distans, 28km.


Totalt: 132km (12km tempo) + 50min alt.


Det är ett straff för vaderna att springa med metalldubbar på asfalt. Tyvärr har jag fått göra det en hel del den här veckan, för annars hade det varit helt omöjligt att ta sig fram på isgatorna. Vissa pass kunde jag köra i joggingskor, men för det mesta var det för isigt eller slaskigt för det. Lyckligtvis var det inte så illa att jag behövde ställa in något pass, utan volymen hamnade på samma höga nivå där jag hoppas ligga i vinter. För att vara helt ärlig så har jag inte kört sådär väldigt många 130-kilometers-veckor i min karriär, kanske tio-femton stycken eller så, men den här försäsongen hoppas jag kunna stabilisera mig där omkring.

Sydafrika

Hela familjen for till Sydafrika, för att fira att mamma och pappa blivit 60 år under året som gått. Vi tog oändligt många bilder på lejon, giraffer, elefanter (de var så många att man nästan tröttnade på dem efter ett tag), noshörningar, zebror och till och med geparder. Dessutom tog vi en bild där vår guide påstod att det fanns en leopard, men eftersom vi inte kunde urskilja den, så räknas det inte riktigt. Hur som helst, de allra flesta bilderna finns fortfarande bara i mina medresenärers (Mor&Far, Frugan, Mellanbror (aka Tårthitler) och hans flickvän, samt lillebrors) kameror. Den här bilden tog vi på Godahoppsudden, några dagar innan vi åkte på safari.

 

I Kapstaden var det runt 25 grader, och turistprogram hela dagarna, varför jag latade mig en hel del. Det tyngsta passet jag fick ihop var en klättring upp till Signal Hill, 350 meter över havet och 250 meter över hotellet, tidigt på nyårsaftons morgon. Egentligen hade jag tänkt ta mig hela vägen upp till Lion's head, ytterligare 300 meter högre, men jag hittade ingenstans att fylla på vattenflaskan, och tog det säkra före det osäkra.

Tidigt på nyårsdagen flög vi vidare mot Johannesburg, och därifrån med bil till Madikwe nationalpark, där vi utövade safari. Eftersom det inte är så hälsosamt att jogga omkring bland lejon (fråga bara antilopena), så höll jag mig på hotellet, och körde styrketräning och löpskolning som träning. Det var nog klokt på andra sätt också, för under dagen var temperaturerna runt 35 grader, och man ville inte lämna skuggan några längre stunder. Själva djurskådarutflykterna gjorde vi i gryningen och i skymningen, i något mer sympatiska temperaturer.

Sedan påbörjades en lång hemfärd, där vi lämnade Madikwe på måndagförmiddagen i 36-gradig värme, och via Johannesburg, Istanbul och Köpenhamn kom fram till Helsingfors på tisdageftermiddagen i minus 21-gradig kyla. Likväl lyckades jag springa ett lätt distanspass, i dubbla vintertights, skidvantar, varmaste möjliga trelagers på överkroppen, buff och mössa. Sedan såg jag ut så här när jag kom hem.

Jul i Österbotten

När vi kom till Karleby var det barmark. I motsats till förra året hade jag alltså inte gjort helt fel när jag packade ner löparskorna. Det berodde i och för sig inte så mycket på barmarken, som på att vi skulle resa vidare till Sydafrika genast efter julfirandet, och att det skulle vara ganska klumpigt att då ha med sig längdskidor.

Hur som helst, det blev lata dagar, där det mest gymnastiska som hände på julafton och lillajulafton var långpromenader med schnauzern (hur tusan man nu stavar det) Pimu. Vi har ett speciellt förhållande, hon och jag, ända sedan vintern för två år sedan, då jag följde med Camilla och Pimu ut i skogen för ett distanspass. Då jag sprang iväg blev Pimu fruktansvärt upprörd på Camilla, som hon trodde hade lämnat mig i skogen. När jag kom hem från distanspasset hälsade hon mig med helt vansinningt intensiva gläfsningar och skutt, men Camilla vägrade hon prata med i flera dagar efteråt.

På lillajulaftons kväll kom det snö. Inte ett tjockt täcke, men tillräckligt för att det skulle kunna räknas som en vit jul. På juldagens morgon hade allt smält bort igen, men snön låg precis länge nog för att funka som landningsbana för tomtens släde. Av tomten fick jag så en pannlampa och mycket välbehövliga sköna underställ och lager-två-tröjor, samt diverse icke löparrelatrade klappar.

Det enda riktiga löppasset under julen fick jag på juldagen, då julsnön låg kvar, styckvis som ett istäcke och styckvis som slask, på den fina träflisslingan. Inledningen kändes helt bra, men sedan sjönk jag ner i ett bekvämt femminuterslufs. När jag sedan slirade på en isfläck i en högersväng, och slog bakhuvudet i marken, så bestämde jag att nog fick vara nog. Tillbaka till julmaten efter tretton kilometer. Bättre flyt nästa år.

Istappar

Sälla känner man sig så hård som efter vinterns första istappar-i-skägget-pass, varje säsong.

Vinter

Hos mina blivande svärföräldrar i Kokkola finns det, just tvärs över vägen, trehundra meter bort, ett underbart träflisspår, tio kilometer. Det är inte ett underlag man springer på varje dag, så det var med glädje jag packade ner mina more-mile-skor innan vi for till Österbotten för jul. Redan på tåget insåg jag att jag tänkt helt fel - när det är tjugo-trettio centimeter snö så är det förstås skidspår som gäller. Lyckligtvis hade svärfar ett par vallningsfria lagg och pjäxor som han gärna lånade ut. Olyckligtvis är han ungefär femton centimeter kortare än jag, vilket gjorde stavisättningen lite ansträngd. Men sjukt kul var det i alla fall, att glida omkring på platten där borta i Pampas.

Längdskidåkning är en sport jag verkligen älskar - Johan Olssons OS-femmil från i vintras hör fortfarande till de absolut bästa TV-sport-upplevelserna jag haft. Tyvärr suger min teknik rätt hårt, liksom min styrka i skuldror och bröst, så tävlingsåkning är inte aktuellt, men för distansträning 

spelar inte det så stor roll. Jag tänker att det viktigaste så här års är att få upp pulsen under en eller två timmar per dag, sedan spelar det inte så värst stor roll hur. Visst bör man hålla löparmusklerna aktiva, men man bör träna mage rygg och skuldror också, och om man stakar med frånskjut så får även lårmusklerna vara med och leka lite. Och det viktigaste är att ha kul. Inte jämt, inte varje pass, men lite då och då.

Jag tycker inget vidare om klassisk styrketräning. Löpspecifik styrka är ok, helst om man köra den i grupp. Gymmaskiner är nästan outhärdligt, lösa vikter något bättre, men om jag kan hitta alternativa sätt att träna allmänstyrka så tar jag varje chans. Då är det ju himla passande att ha en trädgård där gräset ska klippas (med en oändligt trög handgräsklippare) och snö skottas. Över jul föll det 15-20 centimeter i Helsingfors, och ska man skotta uppfarten till bilen och gångväg brevlåda - ytterdörr - bakdörr - vedtrave - busshållplats så blir det ett par kilo som ska hanteras i bra många repetitioner. Medan jag höll på där i mina egna tankar, insåg jag att 2011, när jag persade på både marathon och 6 timmars, var den senaste vintern som jag körde några större mängder längdskidor, och också den senaste vintern som jag skottade några ansenliga mängder snö. Jag tror det är ett gott tecken.

Nu ser jag fram emot en vinter där jag kan springa distanspass på snöstigar och frusna havsvikar, tempo på löpband och intervaller på inomhusbana. Långpass på söndagar på längdskidor, som jag ska ta mig tid att valla väl. Löpspecifik styrka på fredagkvällar med klubben under Caritas ledning, och snöskottning en eller två gånger i veckan. Det ska bli roligt nästan jämt. Inga priotävlingar innan Göteborgsvarvet i maj, och då ska jag vara något så satans snabb, stark och snygg. Ni ska få se.