Må: Vila.
Ti: Vila.
On: Fartlek, 13km.
To fm: Distans, 6km.
To em: Distans, 12km.
Fr fm: Distans, 6km.
Fr em: Distans, 6km.
Lö: Snabbdistans 15km@3:53, 18km.
Sö: Distans, 30km.
Totalt: 91km (18km tempo)
På grund av rent slarv hade jag missat att förnya mitt recept och hämta ut nya mediciner, och gick därför helt oknarkad i slutet på förra veckan. Det åtgärdade jag genast på måndag morgonen, men det var några timmar för sent. Jag vaknade med illamående, bestämde mig för att bara gå till doktorn och sedan jobba hemifrån på eftermiddagen, men redan på bussen hem fick jag hoppa av och spy vid sidan av vägen. Märkvärdigt vad lite kemi kan göra med kroppen. Nå, jag gav kroppen två vilodagar att återhämta sig, och doktorn preskriberade en långsam minskning av serotonin-doserna. Så får vi se hur det går.
Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg
tisdag 17 maj 2016
söndag 10 april 2016
Men hur mår jag egentligen?
Det var ju utlovat att jag skulle skriva ibland här på bloggen om hur jag mådde, om löpning som terapi och så. (Ingen jävla hälsoblogg med blåbärssmoothieselfies emellertid, det har jag varit förbannat tydlig med.) Sen har det kanske inte blivit så, vilket delvis har och göra med att jag inte är en så värst personlig eller extrovert typ. Jag pratar gärna, men mycket hellre om kilometertider, väder, politik, skomodeller och känslan i kroppen än om mående överlag.
Jag är mycket gladare än jag var för två år sedan. Känner mig mycket mindre hopplös i allmänhet, och det har försås en mängd olika orsaker. Jag har ett hus och en kvinna som jag älskar, ett jobb med bra flyt och två katter. Jag äter mina mediciner och tränar bra. Däremot har jag en del andra mentala problem som fortfarande spökar, eller kanske spökar värre än förr. De två största, och de har nog en del med varandra att göra, handlar om prokrastinering och privatekonomi. Jag kan inte minnas att jag innan jag flyttade till Finland någonsin hade försenade räkningar. De senaste åren har det hänt löjligt ofta; i vissa fall för att räkningarna har skickats till fel adress (en stor svensk teleoperatör förklarade per telefon för någon månad sedan att de aldrig accepterar utländska adresser för sina kunder, efter att deras websida upprepade gånger påstått att min adressändring var godkänd), men i många fall för att jag bara inte kommit mig för att betala. Det låter helt vansinnigt, även för mig själv, men ibland kan tröskeln för att göra något jobbigt, ens bara litelite jobbigt, vara allt för hög. Som tur är har jag en fantastisk familj som hjälper mig att hålla mig på föter när sådant händer.
När det gäller prokrastination, har jag egentligen ingenting att tillägga utöver vad de här artiklarna / serierna har att föklara [1] [2], och jag gör mitt bästa för att ta till mig råden från [3]. Jag vet inte hur medicinskt eller psykologiskt ackurata de är, men det var i alla fall med de här seriernas hjälp som jag äntligen fick min (för det mesta fantastiskt kloka och förstående) hustru att ta till sig att vissa av hennes välmenande råd och analyser var hopplöst naiva och kontraproduktiva. Till sådana råd räknar vi "tänk efter hur många timmar du förlorar varje dag på facebook, och gör någonting bättre med dem" och "kanske tycker du bara inte så mycket om ditt jobb, varför skulle du annars slösa bort din tid på annat". Alltså, jag har ett problem med att jag inte får saker gjort, och det beror inte på att jag väljer det roliga före det tråkiga, utan för att jag "väljer" det lätta före det nödvändiga. Jag har, i termerna från de ovan länkade serierna, dålig koll på min inre apa, men jag jobbar på det. Jag måste jobba på det, för jag älskar mitt jobb, och att hålla sig kvar i en akademisk karriär är inte det lättaste om man inte producerar, och i synnerhet inte om man bestämt vill stanna i staden där man bor. Just nu går det bra, tack vare goda idéer, en stöttande omgivning och fantastiska medförfattare. Men varje timme av apatiskt lekande i "the dark playground" - platsen där man uppehåller sig innan man tar sig samman och gör det man ska - ger ångest, och påminner mig om hur mycket bättre jag skulle kunna vara på mitt jobb, egentligen.
Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej.
Vilket för oss tillbaka på löpningen som prestationsidrott igen. Jag är ganska säker på att jag i vinter tränat minst lika hårt som jag gjort ngonsin förut, även om mina träningsdagböcker från olika år är lite svåra att jämföra. Helt klart är jag mer mängdtålig än jag någonsin har varit förut, och minst lika stark rent fysiskt. Det hade alltså varit rimligt att tänka sig att jag skulle springa i klass med vårarna 2011 och 2012, men det är jag tyvärr inte ens nära. (Fast även det är ju strängt talat lite svårt att mäta, då jag inte tävlat på samma distanser och banor. Har dock svårt att tro att jag skulle springa Lerumsloppet med sin mördarbacke på under 36 nu.) Den främsta förklaringen till min sämre löpning är att jag har 4-7 kilo mer att släpa omkring på, och den bästa förklaringen till de kilona är min medicin. (Jag trodde länge att den vikt jag lade på mig våren 2014 berodde på att jag inte tränade, men även efter ett och ett halvt år av helt normal träning så ligger vikten runt 75 kilo, och jag har knappast ätit eller levt mer ohälsosamt i övrigt.) Det vore väldigt skönt för löparjaget att få gå ner några kilo (utan att tappa i muskelstyrka), och jag ska se vad min läkare tror om saken, men det känns läskigt att plocka bort en medicin bara för en sån sak. Om det är som jag misstänker så är det escitalopramen som har orsakat viktökningen, medan det är den andra, min bipolär-medicin som jag har glömt vad den heter, som har gett mest positiv effekt. Men, som sagt, vi ska se vad doktorn tycker. Jag är ingen sådan som ändrar min egen medicinering utan läkaren inrådan; helt dum i huvudet är jag trots allt inte.
Men som sagt, på det stora hela mår jag ganska bra. Tackar som frågar.
Jag är mycket gladare än jag var för två år sedan. Känner mig mycket mindre hopplös i allmänhet, och det har försås en mängd olika orsaker. Jag har ett hus och en kvinna som jag älskar, ett jobb med bra flyt och två katter. Jag äter mina mediciner och tränar bra. Däremot har jag en del andra mentala problem som fortfarande spökar, eller kanske spökar värre än förr. De två största, och de har nog en del med varandra att göra, handlar om prokrastinering och privatekonomi. Jag kan inte minnas att jag innan jag flyttade till Finland någonsin hade försenade räkningar. De senaste åren har det hänt löjligt ofta; i vissa fall för att räkningarna har skickats till fel adress (en stor svensk teleoperatör förklarade per telefon för någon månad sedan att de aldrig accepterar utländska adresser för sina kunder, efter att deras websida upprepade gånger påstått att min adressändring var godkänd), men i många fall för att jag bara inte kommit mig för att betala. Det låter helt vansinnigt, även för mig själv, men ibland kan tröskeln för att göra något jobbigt, ens bara litelite jobbigt, vara allt för hög. Som tur är har jag en fantastisk familj som hjälper mig att hålla mig på föter när sådant händer.
När det gäller prokrastination, har jag egentligen ingenting att tillägga utöver vad de här artiklarna / serierna har att föklara [1] [2], och jag gör mitt bästa för att ta till mig råden från [3]. Jag vet inte hur medicinskt eller psykologiskt ackurata de är, men det var i alla fall med de här seriernas hjälp som jag äntligen fick min (för det mesta fantastiskt kloka och förstående) hustru att ta till sig att vissa av hennes välmenande råd och analyser var hopplöst naiva och kontraproduktiva. Till sådana råd räknar vi "tänk efter hur många timmar du förlorar varje dag på facebook, och gör någonting bättre med dem" och "kanske tycker du bara inte så mycket om ditt jobb, varför skulle du annars slösa bort din tid på annat". Alltså, jag har ett problem med att jag inte får saker gjort, och det beror inte på att jag väljer det roliga före det tråkiga, utan för att jag "väljer" det lätta före det nödvändiga. Jag har, i termerna från de ovan länkade serierna, dålig koll på min inre apa, men jag jobbar på det. Jag måste jobba på det, för jag älskar mitt jobb, och att hålla sig kvar i en akademisk karriär är inte det lättaste om man inte producerar, och i synnerhet inte om man bestämt vill stanna i staden där man bor. Just nu går det bra, tack vare goda idéer, en stöttande omgivning och fantastiska medförfattare. Men varje timme av apatiskt lekande i "the dark playground" - platsen där man uppehåller sig innan man tar sig samman och gör det man ska - ger ångest, och påminner mig om hur mycket bättre jag skulle kunna vara på mitt jobb, egentligen.
Fascinerande ändå, när man har så svårt som jag för att "få saker gjort", att lyckas genomföra ett så hårt träningsprogram så pass konsistent som jag gör. Fast antagligen är det just "konsistent" som är ledordet. När jag vet varje dag exakt vad som ska göras, då går det. De perioder i livet då jag inte haft något mål med löpningen, då jag bara gjort det "när jag känner för det", då har det istället ofta blivit att jag inte gjort det alls. Det är därför det är så viktigt för mig att satsa hårt på att bli bättre och bättre, för att det är det ända sättet att överhuvudtaget bli okej.
Vilket för oss tillbaka på löpningen som prestationsidrott igen. Jag är ganska säker på att jag i vinter tränat minst lika hårt som jag gjort ngonsin förut, även om mina träningsdagböcker från olika år är lite svåra att jämföra. Helt klart är jag mer mängdtålig än jag någonsin har varit förut, och minst lika stark rent fysiskt. Det hade alltså varit rimligt att tänka sig att jag skulle springa i klass med vårarna 2011 och 2012, men det är jag tyvärr inte ens nära. (Fast även det är ju strängt talat lite svårt att mäta, då jag inte tävlat på samma distanser och banor. Har dock svårt att tro att jag skulle springa Lerumsloppet med sin mördarbacke på under 36 nu.) Den främsta förklaringen till min sämre löpning är att jag har 4-7 kilo mer att släpa omkring på, och den bästa förklaringen till de kilona är min medicin. (Jag trodde länge att den vikt jag lade på mig våren 2014 berodde på att jag inte tränade, men även efter ett och ett halvt år av helt normal träning så ligger vikten runt 75 kilo, och jag har knappast ätit eller levt mer ohälsosamt i övrigt.) Det vore väldigt skönt för löparjaget att få gå ner några kilo (utan att tappa i muskelstyrka), och jag ska se vad min läkare tror om saken, men det känns läskigt att plocka bort en medicin bara för en sån sak. Om det är som jag misstänker så är det escitalopramen som har orsakat viktökningen, medan det är den andra, min bipolär-medicin som jag har glömt vad den heter, som har gett mest positiv effekt. Men, som sagt, vi ska se vad doktorn tycker. Jag är ingen sådan som ändrar min egen medicinering utan läkaren inrådan; helt dum i huvudet är jag trots allt inte.
Men som sagt, på det stora hela mår jag ganska bra. Tackar som frågar.
söndag 9 november 2014
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
...alla de som inte behöver ta mediciner för att fungera i vardagen. Samtidigt är jag oerhört tacksam över hur jag fungerar idag, och hur jag inte fungerade för några år sedan.
Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.
Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".
72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.
Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.
(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)
Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.
Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".
72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.
Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.
(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)
tisdag 9 september 2014
Välkommen till Göteborg
"Den brusande hamnen
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"
I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.
För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.
Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"
I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.
För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.
Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.
tisdag 12 augusti 2014
Varudeklaration
Hej.
Jag har bloggat förut, senast på Fridkullagatan fram och tillbaka. Medan den bloggen var spretig och osammanhängande, ska den här vara stringent och tydlig: den handlar om löpning. Ja, ibland kan den handla om annat också, om jobbet och huset och resorna, men alltid förankrat i min löparkarriär, i löpning som hobby, i löpning som terapi, och i löpning som idrott.
Målet är att skriva åtminstone en gång i veckan, och en del av inläggen kommer säkert att vara nördiga (kilometerantal, hastigheter, skor), men delar kommer också att vara betraktelser. Kanske till och med bilder.
Låt oss börja från början, varför heter bloggen som den heter? År 2011 sprang jag Stockholm Marathon på 2:39:28 och Lidingöloppet på 1:57:41. År 2012 sprang jag Göteborgsvarvet på 1:14:38. Det är tider som jag är nöjd med, kanske till och med stolt över, men som jag absolut inte trodde skulle bli höjdpunkten på min karriär. Sedan flyttade jag till Finland, förlorade kontakten med mina träningskumpaner, sprang fyra genomusla priolopp på raken (Berlin Marathon 2012, Stockholm Marathon 2013, Lidingöloppet 2013, Frankfurt Marathon 2013), hade problem på jobbet, läkte en muskelbristning, medicinerade mot depression, skaffade hus och fästmö (på samma dag), och drack väl, om inte mer än den genomsnittlige medelålders mannen i det här landet*, så i alla fall mer än vad som är lämpligt för att bli en bra löpare. Plötsligt hade min vikt skenat från 67 kilo till 84 på ett drygt halvår, medan antalet träningspass som genomfördes efter plan under samma period kan räknas på ena handens stortår. Det var dags att göra något.
Träna. Och blogga om träningen. Sedan en dryg månad tillbaka ligger jag ganska konsekvent runt 60-80 kilometer i veckan, en dos som ska ökas så småningom i takt med att jag tål det. Säsongen 2015 ska stå som mitt första prov, då är målet att återigen springa 10000m sub 34, Halvmarathon sub 1:15 och Marathon sub 2:40. På längre sikt ska jag springa ännu snabbare, kanske pressa mig in på en finsk topp-10-årsbästa-lista, och sedan lägga av igen, fast med värdighet den gången.
Tills dess, hoppas att mina texter kan glädja någon, för eftertanke, inspiration eller skadeglädje.
* Sätt in valfritt fördomsfullt skämt om en finsk man i fleeceväst som spyr över en främlings kavaj på Sverigefärjan efter att ha försökt sjunga "Den glider in i mål igen" i örat på sagde främling.
Jag har bloggat förut, senast på Fridkullagatan fram och tillbaka. Medan den bloggen var spretig och osammanhängande, ska den här vara stringent och tydlig: den handlar om löpning. Ja, ibland kan den handla om annat också, om jobbet och huset och resorna, men alltid förankrat i min löparkarriär, i löpning som hobby, i löpning som terapi, och i löpning som idrott.
Målet är att skriva åtminstone en gång i veckan, och en del av inläggen kommer säkert att vara nördiga (kilometerantal, hastigheter, skor), men delar kommer också att vara betraktelser. Kanske till och med bilder.
Låt oss börja från början, varför heter bloggen som den heter? År 2011 sprang jag Stockholm Marathon på 2:39:28 och Lidingöloppet på 1:57:41. År 2012 sprang jag Göteborgsvarvet på 1:14:38. Det är tider som jag är nöjd med, kanske till och med stolt över, men som jag absolut inte trodde skulle bli höjdpunkten på min karriär. Sedan flyttade jag till Finland, förlorade kontakten med mina träningskumpaner, sprang fyra genomusla priolopp på raken (Berlin Marathon 2012, Stockholm Marathon 2013, Lidingöloppet 2013, Frankfurt Marathon 2013), hade problem på jobbet, läkte en muskelbristning, medicinerade mot depression, skaffade hus och fästmö (på samma dag), och drack väl, om inte mer än den genomsnittlige medelålders mannen i det här landet*, så i alla fall mer än vad som är lämpligt för att bli en bra löpare. Plötsligt hade min vikt skenat från 67 kilo till 84 på ett drygt halvår, medan antalet träningspass som genomfördes efter plan under samma period kan räknas på ena handens stortår. Det var dags att göra något.
Träna. Och blogga om träningen. Sedan en dryg månad tillbaka ligger jag ganska konsekvent runt 60-80 kilometer i veckan, en dos som ska ökas så småningom i takt med att jag tål det. Säsongen 2015 ska stå som mitt första prov, då är målet att återigen springa 10000m sub 34, Halvmarathon sub 1:15 och Marathon sub 2:40. På längre sikt ska jag springa ännu snabbare, kanske pressa mig in på en finsk topp-10-årsbästa-lista, och sedan lägga av igen, fast med värdighet den gången.
Tills dess, hoppas att mina texter kan glädja någon, för eftertanke, inspiration eller skadeglädje.
* Sätt in valfritt fördomsfullt skämt om en finsk man i fleeceväst som spyr över en främlings kavaj på Sverigefärjan efter att ha försökt sjunga "Den glider in i mål igen" i örat på sagde främling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)