Running Finland hade löpteknikträning med Björn Stenvik igår, på Drumsö idrottsplan, på en tartanbana med texturen av radergummi. Björn hävdade att jag sprang
bakåtlutat, med överkroppsrotation och med passiva knän, och det hade jag ju kunnat räkna ut med röven och en krita, eftersom det är så mitt löpsteg sett ut sedan femtonårsåldern. Ändå, varje gång man hör det så bättrar man sig lite grann. Det gör så oerhört mycket att ha någon som påpekar och påminner om vad man kan förbättra, även om man egentligen vet det själv.
Dessutom är det alltid lika kul att hänga med på Running Finlands träningar. Det är kanske (nu ska jag uttrycka mig snällt, för jag vet ju att vissa medlemmar läser bloggen) inte alla som har kroppskoordinationen av Jane Fonda, eller Mo Farahs rapphet i steget, men det finns en vansinnigt skön stämning där, en vilja att lära sig, att förbättra sig, och att samtidigt ha kul. Dessutom är det så vidunderligt skönt att kunna lyssna, snacka, interagera, gnabbas, skoja och slänga käft på svenska. Så avspänt. Och en sak jag är helt säker på, är att om man vill bli bättre på något, så måste man kunna göra det avspänt.
Speaking of which, yoga. Med tanke på att jag uppenbarligen (läs den kursiverade texten i början på detta inlägg) behöver stärka upp magmuskulatur, höftböjare och skuldror, så kanske det inte var så dumt att öva lite krigarposer, stående hundar och huvudstående idag. Jag har haft ett väldigt splittrat förhållande till yogaskolor (jag är rädd för hippies på ungefär samma sätt som andra är rädda för spöken,
proud to be an okie from Muskogee, och så vidare), och hade mycket hellre gått på yogaklasser på gym, om det inte vore för att jag har väldigt dåliga erfarenheter av Unisports yogaklasser. (Fysiken i Göteborg däremot kan jag verkligen rekommendera). Men jag har nog mognat lite i min inställning till yogaflum också. Dagens insikt är nämligen följande:
Om en lärare säger att man ska
förankra era fötter så att deras energi rotar sig i jorden, och lyft era hjärtan med all sin energi upp mot himmelen, så kan man förstås skratta åt att det är ett gräsligt bildspråk, och tycka att de fysiska rörelserna som man ska göra har mycket litet att göra med den metafysik som bildspråket signalerar. Eller också kan man se det som en instruktion till en övning som använder ett bildspråk för att abstrahera vissa krångliga moment (vilka muskler som ska spännas, vilka kroppsdelar som leder rörelsen), och fullständigt ignorera metafysiken. Och då kan man kanske till och med ta med sig de kladdiga aforismerna när man ska gå ut och möta världen, utan att låtsas att de har något med rörlighets- och balansträning att göra. Kanske.
Ellerähjagvetente.
