SM 10km väglöpning: Bra lopp, usel form

Just innan influensan slog till, så frågade Mikko och Ahti om jag ville vara med och komplettera M30-laget till FM på 10 kilometer väglöpning. Formen var gryende, och jag kände mig ganska säker på att kunna leverera en tid på 36-37 minuter, och slippa skämmas över att vara med. Eftersom jag fått ställa in ett gäng planerade lopp under sommaren, så var jag ganska pepp på att åka till Tammerfors och visa vad jag kan. En och en halv träningsfri vecka senare var jag inte lika kaxig, men är det lagtävling så är det. Tävlingen gick på en ganska rolig bana i södra Tammerfors, med först tre helplatta kilometer på en parkeringsplats, och så två varv om tre kilometer vardera genom nån förort, med en lång svag uppförsvacke i början. Farten hölls nästan konstant under båda varven, och utan att ha sett min pulskurva så kan jag nästan lova att den var snygg också. Ansträngningsnivån kändes hög men kontrollerad hela tiden, utom sista kilometern när jag tog ut det sista (och nog blev lite kantig i löpsteget). Loppet var så sett en påminnelse om hur det känns att göra en riktigt bra genomförd tävling. Det närmaste jag kan associera till på landsvägstior är personbästaloppet i Borås 2010, och Lerumsloppen 2011 och 2012. Skillnaden emellertid: runt fyra minuter. Jag tog mig nätt och jämnt i mål under 39 minuter, och höll alltså ungefär det som jag i början av säsongen trodde skulle vara min maratonfart så här års. Frustrerande, men ändå kul att faktiskt kunna tävla. Även om jag valde lite mjukare skor (Sayonara) än jag normalt gör, så tog hälen en del stryk, och jag fick bestämma mig för att ta ett steg tillbaka i träningen igen.

Men vi tog FM-guld för lag, och det var ju himla skoj. Mikko persade på 35 låga, och Ahti sprang som säkerheten själv på 36:30 ungefär. Det börjag verkligen likna något inför Karhuviesti nästa år. Med Tuomas, Toni, Sami och Tuomo Göös i klubben, så är det knappt att jag skulle platsa i laget i dagsläget. Men det är långt tills dess.

DM 5000m: tjuvstart

Att starta upp med kortare distanser efter skadeuppehållet kändes i förstone som en bra idé. Det var inte en bra idé, det förstod jag nästan genast när jag stod på startlinjen på idrottsplatsen i Sandkulla för DM på 5000 meter. Det var en ganska omotiverande tillställning även om man hade varit i form, med blåsig bana, hällande regn, och en publik som hade flytt in i sina bilar från läktaren som saknade tak. Tvåhundrametersheaten som skulle avgöras innan vårt lopp fick ställas in för att det elektriska tidtagningssystemet strejkade, och uppvärmningen kändes seg, även om det var kul att få jogga och snacka med Mikko för första gången på länge.

Efter ett par kilometer jogg och lite skolning, snörade jag så på mig mina flats för första gången sedan tian i Åbo i maj, loppet som gjorde att smärtan i fotbladet inte längre gick att ignorera. Mikko sneglade på mina skor och frågade lite försynt om jag verkligen skulle springa i så tunna skor trots mina hälproblem. Jag svarade ja, och hade helt ärligt inte ens funderat på alternativet. För mig springer man banlöpning i spikskor eller flats; maratonskor får man ha på distanser över 10km. Att ta på sig flatsen var lite en förutsättning för att tävlingen skulle kännas "på riktigt", men i retrospekt inser jag att jag inte hade någon anledning att tävla "på riktigt" så nära min skada.

Det var ett bra startfält, och jag hade ingen alls ambition att hänga med i någon startrusning. Jag visste att jag var långt ifrån min toppform runt 16:30, men skulle försöka gå jämnt med min tid på 17:11 från förra året. Fältet spred ut sig rätt bra direkt, och det var inget problem att hitta ett flyt i löpningen. Första kilometern gick enligt plan på 3:25, men känslan var att det skulle göra ordentligt ont idag. Inte så mycket i fotbladet, men däremot i resten av kroppen. Känningarna hindrade mig från att skjuta ifrån ordentligt med vaderna, i synnerhet höger vad, så jag blev tvungen att springa med större muskelgrupper, och dessutom med väldigt stel hållning. Efter en andra kilometer på 3:30, och de följande två varven på 86-87 sekunder, insåg jag att en tid ens under 17:30 skulle bli väldigt svår. Kanske skulle jag kunna kämpa mig i mål, men när man inte har kämpat ens på träning på flera månader, så är det svårt att plötsligt göra det på beställning. Istället klev jag av, hälften av besvikelse och hälften av klokskap.

Det kändes bittert, men en tid på 18 minuter hade också känts bittert. På det här sättet undvek jag i alla fall att förvärra min skada ytterligare. Dessutom fick jag ett konkret bevis på att det inte lönar sig att springa kortare distanser när fot- och vadmuskulaturer är småtrasiga. Därför ställer jag in de fyra första planerade tävlingarna för hösten, och begår förhoppningsvis debut på Midnattsloppet den tredje september. Kanske till och med i maratonskor.

9 Maj - 15 Maj & Turku City Run

Må: Kuperade trösklar 2*5km@3:51-3:55, 2*400m@73s, 2*200m@34s, 17km.

Ti: Crosstrainer, 60min.

On fm: Cykel, 1h25min.
On em: Distans, 11km.

To fm: Distans, 11km.
To em: Skolning 10min + 4*kort backe + 2*1km + 3km + 2*1km + 4*kort backe, 14km.

Fr: Vila.

Lö: Turku City Run 10km, 36:11, pl 1, 13km.

Sö: Vila.


Totalt: 66km (30km tempo) + 2h35min alt.


De problem jag haft med hälen under förra veckan hade varit riktigt jobbiga men uthärdliga. Den första kilometern av varje pass gjorde ont, men sedan släppte det sakta, och efter en tilräckligt lång uppvärmning gick det bra att genomföra vilket pass som helst. Den här veckan, efter fotsuleterrorn på terräng-FM (där jag iofs inte hade ont över huvud taget - jag kände tvärtom inget alls), var det värre. Tröslelpasset på måndagen gick riktigt bra, jag sprang det på grustrean i Britas, med lite känsla av Lidingölopp. Sedan gjorde det på tok för ont, och jag bestämde mig för att byta ut distanspassen tisdag och onsdag mot alternativ träning. En sak ska ni ha klart för er: för att köra distans på en crosstrainer i källaren, som dessutom är ur funktion till den grad att man inte kan reglera motståndet, så ska man ha ett sjuhelvetes pannben. Mitt pannben är helt ok, men troligen inte tillräckligt för att orka med sådant i längden.

Eftersom distanspassen ändå gick i bra fart och med bra känsla i 98% av kroppen så bestämde jag mig för att springa Turku City Run, när jag ändå var i Åbo för att gå på bröllop. Arrangemanget var oerhört mycket bättre än förra året, och banan också; den enda missräkningen var ett riktigt bråkigt skyfall. Starten var flyttad från Kuppis till Caribia, vilket gjorde att man slapp en trafikerad gata och en brant backe, och istället fick en lugn och platt startkilometer genom campusområdet, innan banan fortsatte längs Auraån. Startfältet såg inte så starkt ut, så minuten innan startskottet går frågar jag den ende andre löparen som såg ut att vara intresserad av att springa över huvud taget, vad han hade för målsättning. Han muttrar något som låter som tre-fyr-fem, vilket jag tolkar som att han tänker springa på 34-35 minuter, vilket låter som att det kan bli tufft att vinna, men värt ett försök. När startskottet går blir jag därför lite förvånad när jag är ensam iväg, och ännu mer förvånad att ingen är med mig efter tvåhundra meter. Då jag sprang utan klocka hann jag bli lite orolig att jag startat alldeles för fort, innan jag insåg att han nog menade 3:45 per kilometer, och att det skulle bli en ensam resa. Vägen ut till vändpunkten gick riktigt bra, kroppen kändes fin, och jag hade 17:28 halvvägs, och en dryg minuts ledning. Utan klocka, utan motstånd och i svag motvind blev det dock svårt att hålla den farten i längden, och målgången blev på en mycket otillfredställande tid (långsammare än förra året, fastän banan var lättare), men med en mycket tillfredställande seger.

Dock gjorde hälen efteråt så ont att jag behövde stöd för att promenera tillbaka till härbärget, och smärtstillande för att uthärda bilfärden till bröllopet. När den allmänna formen äntligen är på väg, då är det nåt specifikt som skiter sig. Jahaja.

Terräng-FM, rejsrapport

Jag hade aldrig förut varit i Vasa förut, än mindre i Vörå. Som en del av min finlandssvenska integration kändes det viktigt att besöka Österbottens landsbygd, och vilket tillfälle vore väl bättre än FM i terränglöpning. Hustruns kusin med fru hade lämpligt nog just flyttat till Vasa, så jag tog tåget upp på fredagkvällen, och bodde över där innan jag lördag förmiddag tog mig ut till Norrvalla  folkhögskola strax norr om Vörå. Tävlingsplatsen hade precis allt man önskar av ett riktigt idrottsarrangemang, och precis allting som saknades i Jyväskylä tre veckor tidigare. Aktiv speaker, tight tävlingsområde, och tydlig bevakning av alla klasser. (En sådan enkel sak som att tävlingsklassen markeras på nummerlappen på ryggen, gör man-mot-man-momentet, som är så viktigt på mästerskapstävlingar, mycket tydligare.)

Banan var en riktigt bra terrängbana, mestadels grus med inslag av trästybb och konstgräs. Först en brant uppförsbacke, ett par hundra meter platt, och en brant nerförsbacke tillbaka ner till stadion. Därefter direkt en lång seg uppförsbacke från 800m-1300m ungefär, följt av ännu en ganska brant utförsbacke, och så femhundra meter platt innan man kom in på nästa varv. Herrarnas 30-45-års klasser gick över 6km, alltså tre varv, och jag insåg snabbt att det inte skulle finnas mycket tid att slappna av. Jag tog en lång uppvärmning, med särskilt fokus på vader och anklar, eftersom jag haft problem med hälsmärtor i veckan. Ett par korta drag som kändes bra, och så in i startfållan. Jag valde spikskor mest för att något ska man välja (hade också trailskor och flats i väskan). Tänkte att de skulle ge mig bäst frånskjut på platten, vilket säkert var helt sant, men sanden i den första uppförsbacken var så pass lös att de inte gav någon vidare fördel där.

Jag studsade lite nervöst på stället, ställde upp mig på startlinjen, hälsade på motståndarna, och så gick starten. Bestämde mig några minuter innan start för att inte rusa för snabbt för att få position in i backen, utan lita på att banan var bred nog för att kunna växa in i loppet successivt. Första varvet gick helt bra, jag kunde utnyttja min teknik i nedförsbackarna, och trycka ifrån på platten. Pasi Silvennoinen från Riihimäki var utom räckhåll redan från start, men i första nedförsbacken rullade jag förbi Ilkka-Petri Välitalo och Markus Isola (båda Muurola) till en andra plats i M30, och kände att det här nog kunde bli en trevlig dag. I början på andra varvet andades Välitalo oerhört ansträngt i min rygg, och jag trodde att det skulle vara en tidsfråga innan han släppte. Så blev det inte riktigt, utan vi varvade efter 4km sida vid sida på 13:48. Under det andra varvet började mina fotsulor domna av i de hårda skorna, och jag blev tvungen att jobba mer med rumpa och höfter för att kompensera. Höll mig med lite god vilja inom en hästlängd från Välitalo tills den sista uppförsbacken började, men där någonstans blev han för stark. Vid toppen av backen klockade jag en sex sekunders mariginal, vilket inte borde vara helt omöjligt att ta igen på 700m, men väldigt svårt. Jag hade dessutom nästan ingen känsel kvar i fötterna, så jag kunde inte få någon kick att tala om på platten. När jag såg att mitt underläge snarast förstorats i utförsbacken då vi kom in till stadion igen, så flyttade jag fokus till att försvara mitt FM-brons, vilket jag gjorde ganska lätt. För en gångs skull ett lopp som jag verkligen var nöjd med, och en ny medalj att hänga om prisgiraffens hals. Tack vare att tider från en terrängbana inte riktigt kan jämföras med tider från en annan, så finns det ju heller inget mått på hur mycket sämre jag är än vad jag "borde" vara. Så. En individuell FM-medalj. Det får man väl ändå vara nöjd med.

FM-guld!

Rubriken ljuger inte! Men det var kanske det löjligaste FM-guld man kunde få, nämligen lagtävlingen, M30, på halv marathon. För att förstå hela vidden av löjligheten så går alltså FM på halv marathon för seniorer och veteraner på samma dag, i år i Jyväskylä. Det hade inte varit något fel med det, om de också hade gått samtidigt, och veteranmedljerna helt enkelt hade delats ut till tävlingens bästa veteraner. Så var det nu inte, utan alla klasser M30-70, D30-70 startade på förmiddagen, medan huvudtävlingen gick på eftermiddagen. Därmed är konkurrensen i de yngre veteranklasserna brutalt dålig; de bästa ställer upp i seniortävlingen, och där bakom stannar de flesta hellre hemma och skjutsar barnen till fotbollsträning eller pysslar i trädgården, istället för att kämpa om en FM-medalj med mariginellt värde. Dessutom finns det alldeles för många lagtävlingar - en för varje femårsintervall - för det klena deltagarantalet.

Mina förslag till SAUL för att få upp intresset för Veteran-FM blir därför som följer:
1a) Om möjligt, samordna veteran- och seniormästerskapen, och ge veteranmedaljerna till de bästa veteranerna.
1b) Annars, ta bort 30- och 35-årsklasserna. De bästa i dessa åldersklasser är fortfarande slagkraftiga även i 20-30-årigt motstånd.
2) Banta ner antalet lagtävlingar. En modell som finns i orienteringen, som jag gillar är att ha klasser M120, D120, M180 och D180 (till exempel), dä den sammanlagda åldern för deltagarna räknas. Det blir annars alldeles för få klubbar som får ihop lag där alla passar in i någorlunda samma ålderskategori.

För att illustrera punkt 2, så bestod Runner's Clubs lag, som vann M30, av en 30-åring, en 35-åring, och en 50-åring. Av dessa var det dessutom jag, den yngste, som hade den sämsta tiden. Tävlingen gick på en fyravarvsbana, och efter en lite stökig första kilometer på en trång cykelbana, så utkristalliserade sig en grupp på ungefär åtta löpare som höll ihop de två första varven. I den ingick både jag, Jukka och Ahti, och vi höll ett ganska stadigt tempo som pekade mot 1:18. I trängseln så fick jag inte tag på vätska vid första varvningen, och istället för att rutinerat sakta in så stressade jag vidare för att hålla i klungan. Eftersom det bara var en vätskestation per varv, och min superunderställströja var onödigt varm i vårsolen, så var jag något uttorkad redan innan jag fick i mig första koppen efter 11km. Strax därefter var jag den första som fick släppa klungan,och fick sedan springa solo de mentalt tunga kilometrarna mellan 12-18. Tyvärr räckte inte mitt psyke för att hålla ihop loppet här, och när löparna började komma ifatt bakifrån var det redan för sent. Fysiskt så kändes benen (bara ben i vårvädret) helt ok, men uttorkning plus dåligt psyke gjorde att kilometertiderna gled ner emot fyran, och sluttiden hamnade på fel sida 1:21. Extra retligt att jag tappade tredjeplatsen i M30-klassen bara en dryg kilometer före mål, och att nummerlapparna inte innehöl någon information som avslöjade att han som sprang om mig deltog i samma klass som jag. Riktigt amatörmässigt, men med ett så här dåligt lopp hade det ändå inte varit särskilt kul att vinna FM-brons. Jag tar hellre lagguldet; det påminner i alla fall om att både Ahti och Jukka gjorde riktigt bra lopp.

Våren närmar sig city

Vårdagjämning och sommartid kom slag i slag, och plötsligt springer jag vartenda jämra träningspass i dagsljus. Ett efter ett tinar motionsspåren upp, först vägarna i Centralparken, sedan gångstigarna, och sedan de före detta skidspåren. Årets sista pass med inslag av snölöpning genomförde jag på annandag påsk i Vik. Fyra varv runt Vikfemman blev det, i fantastiskt väder, och i sällskap av oändligt många tranor, som fotograferades av oändligt många medelålders män i bekväma jackor och dyra objektiv, som flankerades av oändligt många hustrur med käcka kaffetermosar. En kilometer per varv ungefär var isglass, men det funkade förvånansvärt bra att springa. Sedan dess har de sista snöspåren tinat upp, trästybbsslingan i Britas var bland de sista, och på skogsslingan runt Månsasstugan ligger det kanske fortfarande fläckvis, men där springer jag så sällan.

Efter sista snölöpningen tog det bara två dagar till första kortärmade passet. Det var emellertid ett dumt val. Det var tävlingspremiär på grustrean i Britas, 6-7 plusgrader, och spänning i luften. Jag tog en lugn uppjogg med Tuomas, Timo och Tommi, och ett par snabba drag, innan det var dags att bestämma sig för kläder. Att det skulle bli kortbyxor (+ tigerbalsam) var självskrivet, men jag borde nog med facit i hand ha kört ett underställ under tävlingslinnet. Nu sprang jag och blev kall och stel om axlarna, vilket säkert kostade mig ett gäng sekunder på slutet av loppet. Tuomas imponerade, och gled in bara tiotalet sekunder bakom Henri Ansio, som verkar vara i grym form (och sprang nio kilometer i 3:11-fart på Karhuviesti strax efteråt). Timo, Tommi och jag gled in på plats 3-5 strax under 10:30, vilket för min del betyder 15 sekunders förbättring från november. Ok, men inte mer. Men backar och kort distans är ju absolut inte min tekopp. Det kommer nog gå bättre snart.

Och den kommer, den kommer, med piskande man.
Den kommer, den kommer till stan.

RH Went München

Indeed, det gjorde vi. Filmbevis presenterades, om jag förstod saken rätt, på RHs julfest igår. Eftersom jag var/är på jobbresa i USA (och alltså i år slapp supa bort min jacka på Molly Malones), fick jag nöja mig med att se trailern.


Detta är alltså ännu en sådan bloggpost som har fått vänta allt för länge. Resan som helhet var en succé, en sällskapsresa med tjugotalet löpare, fina gubbar och gummor, till en gemytlig stad där jag aldrig varit tidigare. Delade rum med Tuomas som jag inte ordentligt lärt känna förut, men som var himla käck. München var ungefär som jag väntat mig: rent, snyggt, lagom varmt, allt annat än äventyrligt. Total kontrast mot stökiga, brötiga, spännande, älskade Berlin. Loppet skulle jag också betrakta som välarrangerat, men de som sprang halvmaran, i synnerhet Aki, har nog en annan uppfattning. Av någon anledning hade de lagt starten på halvmaran, som gick på maratonbanans andra halva, två och en halv timme efter maratonstarten. Det betydde naturligtvis att de snabbaste halvmaratonlöparna skulle passera tusentals motionärer som sprang maraton på 3:40-5:00, på den i och för sig ganska breda banan, men ändå. På nåt jävla vänster lyckades Aki ändå persa och gå in på en andra plats just över 1:07. Jag tycker i och för sig inte riktigt om att ha flera tävlingsdistanser på samma evenemang (läs Lars Södergårds utläggning om detta oskick i sammanhanget Lidingöloppet), men om man har det så bör man i alla fall ge bra omständigheter att tävla på båda distanserna.

Mässan och starten höll hus i det ultramoderna, i alla fall på sjuttiotalet, olympiastadionområdet. Riktigt smooth, förutom att startfållan var ganska smal, och jag hamnade tillsammans med Ossi och Ahti fem-tio meter bakom startlinjen. Vi hade alla målsättningar runt 2:45, och skulle gå ut i jämn fart på 3:50-3:55 min/km. Trängseln i starten gjorde att vi kom ifrån varandra lite grann, men strax innan två kilometer kom jag ikapp Ossi, med Ahti ett tjugotal meter framför. Ahti sprang som alltid med musik i öronen, och vill helst inte bli störd, så vi lät honom vara och tuggade tillsammans på i det svaga medlutet ner till Engelska Parken efter 8km. I parken sprang man sedan några kilometer med lite mindre publik och på lite knöligare asfalt, och där höll Ossis motor bättre än min, eller också var jag bara feg. Oavsett vilket så hamnade jag i ett litet vakuum, där jag också fick jobba själv i kombinationen uppförsbacke och motvind ut ur parken, runt 15km. Det var en två kilometers sträcka som var ganska mentalt utmanande, och där jag var glad att kunna hålla tiderna under 4:00, och ännu gladare att jag kunde återgå till högre fart och lättare känsla när backen var över.

Passerade halvmaran på 1:22:30, och redan där anade jag nog i och för sig att 2:45 skulle bli svårt, för negativa splits är det inte ofta jag får till. (Strängt talat tror jag bara att det har hänt en enda gång, I Berlin 2010.) Det var inte mycket löpare omkring mig, men efter 26km kom jag ikapp, och ganska snabbt förbi, Ahti som hade stumnat lite. Då fick jag också ögonkontakt med en fyra personers grupp, som jag besämde mig för att försöka gå i kapp. Strax innan 30km lyckades jag, och fick några kilometers klunglöpning som belöning. Det kostade dock på, för när man springer maraton är det väldigt små mariginaler till krampen. Insikten att jag inte kommer kunna hålla farten kom smygande, men tittar man på klockan så trillade jag ganska fort från 3:55 till 4:15-fart, strax innan 35km-skylten. Segade mig i mål, hela tiden övertygad om att Ahti skulle komma ikapp, men lyckades hålla undan med en halv minuts mariginal, på 2:49 låga.

Ossi gjorde en riktigt bra maratondebut och landade på 2:47. Mikko, som bara några veckor tidigare hade form som kunde leda ner mot 2:40, var skadad och reducerad till (grymt skicklig) ledare och hejarklack, tillsammans med Minna som var för gravid för att springa. Förhoppningsvis kan Mikko följa med (eller jag följa med honom) ner under 2:40 i Valencia nästa år. På damsidan imponerade systrarna Malinen på plats 26 (Saara) och 31 (Sanna, på nytt personbästa). Klassen på startfältet var kanske inte imponerade, men passade oss ganska bra i år, med 40 löpare mellan 2:40 och 2:50. Nästa år springer vi som sagt i Valencia, då ska vi ha liknande densitet mellan 2:30 och 2:40.

Nå, och sedan gick vi ut och drack öl, förstås. Det var gott.

Chicago Half Marathon

Det var tidigt, tidigt på morgonen när väckarklockan ringde i vår lägenhet i South Loop. Jag smög upp, åt en tallrik mjölk och flingor och drack ett glas juice. När jag tänker efter så var jag nog så hänsynsfull mot de som ännu sov, att jag inte ens bryggde kaffe. Kanske det var därför det gick som det gick.

Starten skulle gå ett gott stycke söderöver, i Jackson Park, klockan sju på morgonen. Skyttelbussarna, som jag betalt extra för att få använda, skulle avgå senast 5, så jag bestämde mig för att köpa lite extra tid genom att ta pendeltåget istället. Dessvärre hittade jag inte pendeltågsstationen...mer sånt, minns att jag missade bussen till midnattsloppet. Fokus Ragnar! Taxichauffören tog närmare än minut på sig att förstå mig när jag sade att jag skulle till Jackson park - inte ett jättekrångligt namn på en park kan man tycka, och inte en särskilt obskyr park heller, med en area på två kvadratkilometer.

Så där hade vi mitt morgonhumör när uppvärmningen började. Som tur var så var organisationen HELT SJUKT BRA, med god stämning och inga köer, varken till väskinlämningen eller till toaletterna eller till startfållan. Väl i startfållan ser jag... ingenting alls, som skrämmer mig. Ingen som ser ut att gå för tider under 1:12, vilket är ganska anmärkningsvärt i ett lopp med tiotusentals löpare. Jag gör några ruscher och några upphopp, ställer mig längst fram i fältet, och glider behagligt med den första kilometern eller så.

Sedan kommer chocken. Jag har bestämt att ligga runt 5:50-6 minuter per engelsk mil, det skulle ge en sluttid runt 1:18, och borde motsvara min form. När jag så passerar första milmarkeringen på 5:27 börjar tankarna snurra rappt. Det motsvarar alltså 3:25 per kilometer, så det är inte ett helt orimligt tempo att hålla på ett millopp, men på tok för snabbt för en halvmara med den form jag är i just nu. Har jag verkligen gått ut så hårt? Ja, tydligen! Jag släpper klungan och lugnar ner stegen lite. Släpper förbi ett par löpare. Passerar 2 engelska mil på 12:20 (!). Här någonstans förstår jag att den som markerade banan inte tog sitt jobb på allra största allvar, vilket är ganska frustrerande, helst som man inte har GPS-klocka med sig. Det är bara att skaka av sig, men att inte kunna lita på avstånden mellan milskyltarna gör att man blir osäker, helst i ett lopp där man får springa solo nästan hela tiden.

Nu ska jag inte skylla ifrån mig mer än nödvändigt, för det här var på inget sätt min dag. Jag tog inte ut mig totalt, utan höll ett ganska jämnt tempo (tror jag) och gick i mål på 1:20:30. Några erfarenheter rikare, i synnerhet att för första gången ha sprungit ett helt långlopp på betong. Om jag någon gång ska springa New York marathon kan det vara bra att ha med sig, men i övrigt försöker jag koppla bort det här loppet nu. Det var en bra genomkörare. That's all.

Helsinki Midnight Run 2015: Kakkahätä

Efter bröllopet och cykelturen var jag i och för sig på ett strålande humör, men ändå lite osäker på formen. Kroppen kändes lätt, men jag hade inte gjort många hårda pass de senare veckorna, och resultatet från tartanen i Karis var inget att hurra över. Jag hade sprungit Helsingfors midnattslopp två gånger förut, som bäst på just över 35 minuter år 2013. Jag visste att de sista två kilometrarna kunde vara ganska bråkiga, med många tvära svängar, kullersten och två skarpa backar. Min strategi var därför att starta ganska konservativt i den sega backen upp på observatorieberget, för att sedan kunna hålla högre fart på de lättare delarna av banan.

Innan loppet skulle jag titta till Daves och Heinis nya lägenhet i Kronohagen (ja, såna fiiiina vänner har man), där jag skulle beundra planlösningen och låna duschen. Tyvärr missade jag bussen hemifrån, och blev tvungen att välja mellan att värma upp åtta kilometer med ryggsäck, eller att ta nästa buss och inte hinna värma upp nästan alls. Jag valde det senare, och fick jogga den korta sträckan från Kajsaniemi till Estnäsgatan, lämna av ryggsäcken, hurra över stuckaturen och gå på toaletten. I brådskan lyckades jag naturligtvis inte uträtta vad jag skulle, vilket jag skulle komma att få betala för senare under loppet.

Annars började loppet helt enligt plan. Det hade just blivit mörkt när startskottet small och åtminstone trettio glada grabbar tjurrusade Unionsgatan upp. Halvvägs upp för backen lade sig rusningen lite, jag plockade några placeringar, och passerade kilometersmarkeringen kontrollerat på 3:43. Sedan kom nedförsbacken mot Brunnsparken, och springa nedför, det kan jag. Det är skönt att få det självförtroendet med sig direkt, att ta några placeringar så fort man börjar köra, även om jag vet att det bara är för att jag är bra nerför. Sedan från 2 till 6 kilometer är det någorlunda platt, och jag sprang med en helt bra känsla genom folkmassorna på Salutorget, ingen stress, bara rulla på, och 6km passerades planenligt någon sekund under 21 minuter. Sedan började problemen.

Efter Vikingterminalen svänger man upp i en svag uppförsbacke där det är dunkel belysning och nästan ingen publik, och mjukskallig som man är så klarar man ju inte av sådant utan att tappa lite fokus. När backen är slut kommer något hundratal meter kullersten, och det var nog där jag började springa lite kantigt. När man väl börjat är det svårt att hitta tillbaka till ett bra löpsteg igen, och när jag passerade sju kilometer var jag helt och hållet i fighter-mode. I förstaskedet kostar det inte så mycket tid, den sjunde och åttonde kilometrarna går på 3:35 ungefär, men det kostar kraft, och bidrog nog också till att min mage började krångla. På platten går det bra att springa och hålla igen och ändå springa rätt fort, men så fort backarna kommer så känner man att bajsnödigheten, det kantiga löpsteget och mjölksyran samspelar till ett storslaget crescendo där man nästan får halvjogga i mål. I mål kom jag på 35:50, något långsammare än 2012, och nästan en minut sämre än 2013, och som grädde på moset blev jag omsprungen av en gubbe mellan målportalen och mållinjen (!).

Trots allt detta, ett gott tecken på att jag kan springa fort och avslappnat på asfalt. Idag var bara inte dagen då jag kunde göra det i 10 kilometer.

3 Augusti - 9 Augusti

Må fm: Distans, 13km.
Må em: Skolning + Intervaller 2400m->400m, 14km.

Ti: Backintervaller 6*500m @ 1:49-1:57, 17km.

On: Distans, 13km.

To: Skolning + DM 5000m, 9.pl, 17:10,46, 10km.

Fr: Distans m avslutning marathontempo, 30km.

Lö fm: Distans, 4km.
Lö em: Svensexestafett, 7km.

Sö: Gräsklippning.


Totalt: 108km (25km tempo) + 1 alt.


Det blev nästan en vanlig träningsvecka. De enda egentliga skillnaderna var att långpasset genomfördes på fredag kväll, och att ett av snabbdistanspassen genomfördes i Göteborg, mellan Slottsskogen och Frihamnen, i stålmannenuniform och med två öl och ett glas bubbelvin i blodet. Inget konstigt med det.

Regionmästerskapen på 5000m öppnade jag ambitiöst i 17-minuterstempo, även om jag egentligen inte ens var säker på om jag var i form för 17:30. Aki harade för sin syster (som alltså sprang herrarmas lopp) och Mikko, och jag hängde med i den klungan i drygt tre kilometer. Slutresultatet är jag hyfsat nöjd med - jag är ungefär 8s/km långsammare än när jag var som bäst, men det är inte så illa som man kunde vara rädd för.

Paavo Nurmi Marathon del 2: loppet

På Paavo Nurmi startar halvmaratonloppet samtidigt med maratonloppet, vilket är ganska trevligt, eftersom man därmed får lite extra sällskap på första varvet. Däremot kan det vara lite klurigt att hålla reda på vilken placering man ligger på, när man bara har färgen på nummerlappen (som ju är svår att se bakifrån) som avslöjar vilken av tävlingarna man deltar i. (För övrigt tycker jag att det är allt för många lopp som kör med multipla distanser, vilket förtar tävlingsmomentet, eftersom de bästa löparna sprids ut på två eller tre olika tävlingar. Lidingöloppet, som annars är en förebild på manga sätt, är här ett extra tråkigt exempel.)

Hur som helst, efter de första kilometrarna genom innerstaden (som gick något forcerat på 3:40-3:45), hamnade jag i en klunga med två maratonlöpare – Kimmo Kerman och Timo Valkonen - och tre halvmaratonlöpare. En av halvmaratonlöparna hade ett av de mest högljudda löpsteg jag någonsin har hört på den här nivån, och dito andning. En av bröderna Olars från Kumla har något liknande om jag minns rätt, jag kommer i alla fall ihåg att det hänt förut att jag sprungit bredvid någon som stampat så högt att jag knappt kunnat höra vad jag tänker. Det är ju extra frustrerande när man tanker hur snabb den där gubben hade varit om han bara sprungit lite mer ekonomiskt, men det är ju hans problem. Så länge vi sprang i hamnområdet, med hyfsat kraftig motvind, så var det skönt att springa i klunga, men så fort vi kom över på Runsala så splittrades gruppen upp. Valkonen och en halvmaratonlöpare drog ifrån, stamparen och en till släppte en lucka, och kvar blev jag och Kimmo Kerman, som jag visste också satsade på en tid runt 2:45-2:50.

På Runsala springer man mellan 5-15 km, först fem kilometer på en småkuperad landsväg, lite som Djurgården på Stockholm marathon i topografin, och sedan fem kilometer på flacka cykelbanor, varav en dryg kilometer till och med på grusunderlag. På gruset efter fjorton får jag en lucka till Kerman, och samtidigt kommer jag ifatt Benny, som jag såg mer än en minut framför mig vid vändpunkten efter tio, så jag anar att han har en tuff hemresa på sitt halvmaraton. Slänger åt honom några uppmuntrande ord, och blir glad att se efter loppet att han lyckades slå personbästa med 1:21 höga, även om hans kapacitet borde vara åtminstone två-tre minuter bättre än så.

På vägen tillbaka genom hamnen känner jag magen göra sig påmind, ganska allvarligt. Räknar lite på hur mycket man skulle tappa på en toalettpaus, för en Mikael Ekvall har jag ingen lust att göra, och en Kjell-Erik Ståhl klarar jag inte av när jag springer i tights. (Googla om ni måste, men helst inte.) Tjugo sekunder kanske jag skulle behöva, och då skulle förstås Kerman gå om igen, och det vore lite demoraliserande. Bestämmer mig för att vänta tills jag tror att min lucka bakåt är minst 20 sekunder, och sedan smita in snabbt på första bajamaja. Den dyker upp längs älven efter drygt nitton kilometer, men då ser jag Camilla och hennes kompisar stå och heja ett hundratal meter längre fram, och då känns det lite dumt att kliva åt sidan just då. Jag fortsätter, suger i mig hurraropen och kastar en slängkyss, och fortsätter några kilometer till med krämpande mage. Tjusigt nog så påverkas inte farten nämnvärt, utan den håller sig runt 3:50-3:55, och halvmaraton passerar jag på 1:21:20, med väldigt mycket bättre känsla än halvmaratonpasseringen i Berlin 2012.

Nästa gång jag passerar en bajamaja är behovet inte längre så påträngande, så jag bestämmer mig för att fortsätta springa bara, och se hur länge det håller. Ser att jag närmar mig en ryggtavla från FMR, som jag senare förstår är Jyrki Kukko. Strax innan vi kommer till den blåsiga passagen i hamnen, är jag ikapp Jyrki, samtidigt som Kimmo kommer ikapp oss bakifrån. Det är ganska tydligt nu att Kimmo, som ju har sprungit snabbast den senaste halvmilen, är den starkaste av oss, och så fort vi kommer in i lä drar han upp en pålitlig lucka. Jag och Jyrki håller sällskap på Runsalas bergochdalbana, där Jyrki är starkare uppför, och jag bekvämt rullar ikapp i nedförsbackarna. Vi fortsätter sådär, betar av kilometer, dricker några klunkar sportdryck vid stationerna, ser Kimmo på ett konstant avstånd av ungefär hundra meter, och innan vi (i alla fall jag) vet ordet av är vi tillbaka på fastlandet.

Väl på fastlandet ser jag en bekant ryggtavla promenera med tunga steg, det är Timo Valkonen som stack iväg med sådant självförtroende för trettio kilometer sedan. Jag och Jyrki verkar reagera ganska olika på den synen - jag påminns om hur trött jag själv är, och får riktigt svårt att hålla uppe steget. Jyrki däremot accelererar (tror jag) och har snart en lucka som inte är stor, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst att ta igen den. Min fart glider ner ett gott stycke på fel sida 4-strecket, men det gör Kermans fart också, där hundra meter framför mig. Jag försöker gå ikapp, men idag håller inte kroppen för mer. Tjugo sekunders försprång varken krympte eller växte, och på 2:47:42 går jag i mål som nionde man.

I alla avseenden ett helt ok lopp. Mellan 2:45 och 2:50 - inte bra, men helt ok. Fem minuters tapp på andra varvet - inte bra men helt ok. Ett steg som ibland tappade formen, men som alltid ryckte upp sig när jag fokuserade - inte bra men helt ok. Det är visst nån som är tillbaka.

Startled numero aderton

Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.

Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.

Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.

Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.

Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.

I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.

Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.

Turku City Run

Förhoppningen var att kunna dunka in en riktigt bra tid i Åbo på lördagen, och det lyckades väl inte helt enligt plan. En och en halv minuts förbättring på en vecka är ju inte fy skam, men det är svårt att jämföra två helt olika banor. Banan i Åbo var hyfsat platt (en femhundra meters utförslöpa med ett tjugotal höjdmeter efter 2km, och uppför samma backe efter 8km), men vindutsatt. Jag ödslade en hel del energi på att skrika på inkompetenta funktionärer, och hade kanske med bättre fokus kunnat hänga med Arttu Saarinen när han ryckte i backen med två kilometer kvar. Jag och Arttu var helt jämsides och ensamma från start fram till dess, och till slut kom jag in på en helt ohotad andraplats. Arttus tid på 35:28 var alltså klart inom räckhåll idag, 35 hade nog gått om alla stjärnor stod i linje och vinden varit lite mildare, men även därifrån är det ett gott stycke upp till mitt personbästa på landsväg. Voilà en stilstudie i flackt trumpinnelöpsteg från målrakan.

Apropå funktionärer, så är det faktiskt helt bedrövligt med tävlingar som arrangeras i joggingvågens svallvågor, som cashar in pengar utan att säkerställa en bra löparupplevelse. Att startfältet inte var det bästa kan man väl leva med, helst som det var terräng-FM samma helg. Omklädningsrummen och nummerlappsutdelningen funkade också riktigt bra, och banan var fin. Men ska man springa rakt igenom centrum, vilket jag älskar att göra, så måste man vara bättre på att skylta vägen och hålla undan åskådare och förbipasserande. De två flaggvakterna som stod och sov på refugen där vi korsade Västra Strandvägen, så att bilarna fick tvärbromsa och tuta på oss, var bara de värsta exemplen av många. Det var också minst två tillfällen där vi fick ropa på funktionärer för att vi var osäkra på vägen, och en helt komisk incident där vi blev ledda in i en snitslad fålla på gågatan (bra!) som var tillsluten i andra änden (!!), där en panikslagen funktionär  fick slita upp plasten med två sekunders mariginal till de första löparna. Att vattenflaskorna (den enda förfriskningen efter målgång) tog slut innan hälften av löparna kommit i mål var också uselt, liksom att ingen i målområdet, inte ens speakern, hade koll på sådana saker som när och om det kommer att bli prisutdelning, bidrar till känslan av uselhet. Jag har absolut inget emot amatörmässiga tävlingar, men om jag ska betala 40€ för att starta, så vill jag också ha ett välfungerande arrangemang.

Jag har nu säsongen 2008, när jag förbättrade mig med åtta minuter från Stockholm Marathon i maj till Oslo i september, som ett motiverande exempel, som säger att ett personbästa i München i höst inte behöver vara helt uteslutet. Till Paavo Nurmi marathon i juni siktar jag mot 2:45-2:48 och en bra känsla att ta med sig in i sommaren. Och så har jag börjat snegla på säsongen 2016 redan. Kaija, Laura och Mari skrev klubbhistoria, när de för första gången plockade hem FM-poäng till Runner's Club i seniorklassen (7e lag i terräng-FM). Nästa år vore det gott att matcha den insatsen både på terräng i Vörå, och på bana i Iisalmi. Marathon kommer jag nog att springa i Berlin och Stockholm, men det finns ännu gott om tid att bestämma sig. Nu, först, Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi Marathon.

Sagan om huvudet som inte fick följa med

Så det var vappu förra torsdagen. "Det var dans och hålligång, uppå logen natten lång. Det var sommar, det var guld och gröna skogar", för att citera Hasse Kvinnaböske. Det följdes av en helg av något som jag, av respekt för alla inblandade, väljer att bara kalla för drama.

Hur som helst, det här är en löparblogg, och den främsta konsekvensen för min löpning var väl att det följde en knapp vecka där huvudet inte riktigt var med. Mina pass har genomförts enligt plan, vissa bättre andra sämre, men det riktiga fokuset har saknats. Det är för det mesta ingen katastrof, men när man ställer sig på startlinjen till en tävling utan att ha fullt fokus så brukar det gå dåligt. Det var precis vad det gjorde i lördags också. Dessutom satt nog valborg i även i form av vätskebrist och sömnunderskott, till viss del.

HCP, 10km småkuperad grusväg stod på schemat. Vädret var inte det bästa: kraftigt regn, 10 grader och fem sekundmeter behöver inte vara så dåligt för löpningen, men för psyket är det ganska demoraliserande. Första två kilometrarna gick ändå rätt bra, i 3:30-fart, och jag upptäckte till min stora förvåning att jag ledde med något tiotal meter redan här. Tydligen var startfältet inte lika bra som de senaste åren. Ledningen höll jag till strax efter varvning, även om känslan i kroppen redan då var ganska kass. När jag sedan blev omsprungen av Laura och Mikko runt 6km, samtidigt som mina axlar - och därmed mitt löpsteg - stelnade till av kylan, var dagen slut. Hade jag haft huvudet med mig i det läget, så hade jag nog kunnat trycka ned mig till en tid runt 36, men det här var en hang my head-dag. Det var inget viktigt lopp, men jag agerade som om det inte var ett lopp över huvud taget.

Likt förbannat joggade jag ändå in på tredje plats på 37:29, och fick en prydnadsgiraff i trä i pris. Den poserar nu ovanpå bokhyllan, jämte Karl-Oskar och Kristina i keramik. Lyckligtvis bor jag med en kvinna som - utöver alla hennes andra bra egenskaper - inte direkt är minimalist när det kommer till inredning.

Nästa lördag - jösses, imorgon menar jag - är det dags för nästa 10km lopp. Denna gången i Åbo, på pannkaksplatt asfalt utmed Auraån. Jag har vissa förhoppningar om att gå under 35, och därmed förbättra mig med två och en halv minut på en vecka. Onsdagens intervaller, 5*1km@3:13-3:22, antyder i alla fall en kapacitet i den riktningen. Vi får se.

Det är visst nån som är tillbaka

Tävlingssäsongen igångsparkad idag, den första tävlingssäsongen på evigheter känns det som, fast egentligen var det bara knappt två år sedan sist. Planeringen för våren ser ut som följer:

11.4 Karhuviesti, Björneborg (7e sträckan, 9km)
2.5 Helsinki Central Park, Helsingfors (10km)
9.5 Turku City Run, Åbo (10km)
23.5 Göteborgsvarvet, Gbg (21km)
27.6 Paavo Nurmi Marathon, Åbo (42km)

Idag far det alltså landsvägsstafett, Raumalt Porrii. Banan går på spikrak, småkuperad dammig landsväg och är ganska tråkig, men det är en väldigt kul tävling och heldagsutflykt. Jag sprang sista sträckan i ett lag från Runner's High, med Joonas, Mikko, Tuomo, Jussi, Mari och Saara, ett gott gäng. Vi blev åtta totalt, och överlägset bästa mixedlag, och fick vars en led-lykta i pris. Men viktigast för mig var nog ändå att jag för första gången på halvannat år sprang med några som helst förväntningar på mig, och att jag klarade det med den äran. Målsättningen för laget var att gå under tre timmar på 50 km, och för mig att springa min sträcka under 33 minuter. Jag kom in på 31:46 vilket ger 3:27 minuter per kilometer, och laget landade på 2:58:47, så ingen behövde promenera hem.

Efter målgång utbrast jag spontant att "helvete vad bra", och kanske det, visst gick det bätte än vad jag vågat hoppas på, men egentligen är det bara ett kvitto på att min form är ungefär där jag vill att den ska vara. 3:27/km är i närheten av, men ännu en liten bit ifrån, mitt landsvägspers på 10km, så idag var ingen triumf, utan snarare en utmärkt inledning på säsongen. Och som bilden visar är mitt löpsteg fortfarande flackt, men i alla fall kraftfullt!

"Inte bra, men helt okej. Det är visst nån som är tillbaka."
- Lars Winnerbäck

Säsongsdebut

Ja, jag säsongsdebuterade ju förra helgen, och då borde man väl skriva en rejsrapport. Jag har inte varit så pepp på att skriva en rapport, för en tjugonde plats på 37:30 är ju inte mycket att hänga i julgranen. Ironiskt nog är det ändå ett lopp som jag är helt ok nöjd med, men vi tar det från början.

Eftersom jag är lite för feg för att tävla på korta distanser, så kör jag aldrig någon riktig inomhussäsong, utan istället blir det träningstävlingar på isgator som får utgöra försäsongstävlingar. I lördags var det isgata delux, så inne på tävlingscentrum på Sottunga skola blev det till att köpa mina första dubbskor på bra många år (som jag inte har betalat än. tack för påminnelsen. jag gör det genast.). Lätta och bekväma har de varit mina vapendragare på distanspassen sedan dess, och mina två första kilometer sprang jag och var alldeles nyförälskad i skorna, så att 3:38 kändes som ett alldeles bekvämt tempo - precis som det borde vara om jag var i form. Men småningom kom smällen, ehuru inte stenhårt. Vid vändpunkten kändes det fortfarande bra, men min tid var 18:30, så för att klara min målsättning på 37 minuter fick jag inte tappa tempo på hemvägen. Det gjorde jag inte heller mellan 5 och 8 kilometer, men när de smygande uppförsbackarna kom så kom också väggen. Vid den här filmsnutten ser man hur illa läget var med 500 meter kvar, när jag kommer in i bild i gult efter 5:30.


Så röven halvvägs ner i marken när jag blir trött, det är ett problem jag har haft förr, och som kan tränas bort med mer allmänstyrka och teknikträning. I övrigt så är det naturligtvis frustrerande att fortfarande vara så långt bakom min egentliga kapacitet efter förra vårens dålighetsliv. Men det är bara att vara tålmodig, tror jag. Sista etappen av Aktia-cupen (på samma bana) är i mitten av mars, och då borde jag väl kunna springa på 36, hoppas jag i alla fall. Sedan får vi se, kanske blir det inte i Åbo i juni som jag slår personbästa, utan i München i oktober. Att hitta löpkapaciteten är inte så där ohyggligt svårt, men att gå ner i vikt utan att förlora i muskelstyrka tar lång tid. Men om man tänker så här: Jag bör lätt kunna gå ner 7-8 kilo utan att tappa muskler, med bara bra träning, bra mat och tålamod. Det är en tiondedel av min kroppsvikt, och då borde jag väl tappa en tiondedel av min tid på milen också. (Det är väl så det funkar? Försöker erinra mig gymnasiefysiken här. "Från luftmotståndet bortses", och så vidare.) I så fall sprunge jag milen på 33:45, vilket jag skulle vara mycket nöjd med på en småkuperad landsvägsmil. Vi låtsas att vi kan räkna så, och tills dess jobbar vi på tålamod och trivsel. Det ska vara kul att träna, och det är det.

Nästa tävling: Aktia-cupen 10km den 7 februari. Men innan dess, iväg till Paris för en vecka. Jag ska gå på en workshop på Henri-Poincaré-institutet, och så ska jag väl köpa ett nummer av Charlie Hebdo.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

...alla de som inte behöver ta mediciner för att fungera i vardagen. Samtidigt är jag oerhört tacksam över hur jag fungerar idag, och hur jag inte fungerade för några år sedan.

Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.

Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".

72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.

Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.

(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

Klarblå himmel, en eller två plusgrader, familjär stämning, folk utklädda till olika sorters monster, och ett bra startfält (fyra landslagslöpare: Tuomo Salonen, Jarkko Järvenpää, Laura Markovaara och Nina Chydenius, tyvärr utspridda på två olika distanser). En riktigt bra dag för en mellansäsongstävling, och det var väl så man får ta det, en tävling utan prestationskrav. Jag sprang 5km på 18:25 (utan egen klocka), och det är ju ingen tid att vara nöjd med någonstans, men det kändes ändå ok som förberedelse för nästa helgs sextimmarsäventyr. Härmed är löparveckan avslutad, nu ska jag sätta mig i bastun och sedan iväg på Runner's Highs Halloweenfest. Det kan nog bli legendariskt. Fråga mig imorgon.

Ska man inte va gla / på sin födelseda / när ska man då vara gla

Trumpeter och ballonger, jag har blivit trettio. Jag har fått sachertårta och grillat kött och portvin och Bröderna Lejonhjärta på finska och gud vet allt, och jag har inte ens upplevt någon åldersnoja sedan tjugofemårskrisen härom sistens.

Jag startade upp projekt Sextimmars (jag ska berätta mer om det strax) med att springa en tävling i långpassintensitet, med alla ultraattribut: gångpaus vid vätskekontrollerna, mjuka skor, ännu flackare steg än vanligt. Pääkaupunkijuoksu halvmarathon blev det, och när jag efter 18km insåg att jag hade chans att gå under 1:30 så vred jag upp intensiteten ett snäpp. Det blev 1:29:13 till slut, och jag har självklart inga ambitioner att springa 84km på sex timmar, så lite onödigt fort gick det allt. Men känslan var den rätta, innan jag drog upp farten så kändes det som att jag kunde fortsätta flera timmar till.

Man kan undra varför man ska betala pengar och dra på sig en nummerlapp för att jogga igenom ett långpass, men det är ändå nåt särskilt med att ha sällskap av andra löpare runt banan och att få lite av den nerv som finns på tävling. Jag tror att detta var en riktigt bra förberedelse och ett kvitto på att min förmåga att springa långt avslappnat inte har försämrats så mycket som min farttålighet och styrka. Den åttonde november i Borås ska vi ha skoj.