WTF!?

Tyskland? Windows? Microsoft Explorer? Vad är det för läsare jag har fått helt plötsligt, dem känner jag inte igen.

*scratch head*

Det svåra tjugofemte inlägget / Den svåra tjugofemte kilometern

Lite prestationsångest får man allt när man ska skriva första inlägget efter att besöksantalet plötsligt multiplicerades med tio, bara för att man dissade en tokrasist och smetade på med lite naturromantik. Jo man tackar, ibland är det enkelt.

Har ett par idéer på vad jag vill skriva av liknande litterär tyngd, ett inlägg om att orka när man mår dåligt, något om vikten av att lura sig själv att det man håller på med är viktigt, något om min diagnos och medicinering, något om tatueringar. Men ikväll kommer inte orden lätt, så jag rapporterar bara om helgens pass.

Igår: 35 kilometer väldigt stillsamt, ett positivt besked att om jag bara tar det tillräckligt lugnt så orkar jag hur långt som helst (nåja), och att mina tilltänkta rejsskor i Borås håller för långa sträckor på asfalt. I övrigt inget märkvärdigt.

Idag: 25 kilometer i lite högre tempo. I pissregn och kuling gav jag mig ut och benen trummade på precis som jag ville. Egentligen hade jag planerat att springa med ett gäng från ett webforum som skulle köra från Alberga klockan elva, men jag tog fel buss, eller rättare sagt, visste inte var jag skulle stiga av givet den buss jag tog, så jag kom sent och fick köra själv. Efter en dryg timme kom jag ikapp Anna-Karin och what's-her-name (förlåt, om du läser får du gärna påminna mig) från Running Finland, och joggade med dem i 6-7-tempo några kilometer innan jag återupptog min 4:30-flytlöpning. I det usla vädret var det absolut inte skamligt att hålla det tempot i 20 km, men känslan idag var att 60 km till i samma fart är helt uteslutet. Boråsbågen får spännas lägre.

Nå, efter knappt 23 km kom jag till Böle station, och eftersom jag var ganska trött och hade planerat 25km så bestämde jag mig för att ta pendeltåget två stationer för att inte springa längre än nödvändigt. Det skulle jag inte ha gjort. Medan jag väntade på tåget i nästan en kvart så stelnade axlar, rygg, lår till så vansinnigt i kylan att jag knappt kunde få igång dem igen när jag var framme i Åggelby. Två och en halv kilometers ren plåga hem. Sedan bastu (ensam, men jag fick tillfälle att läsa Bröderna Lejonhjärta, så det var inte så farligt) och nu mat. Jag är ett köksgeni, synd att jag inte visar upp det oftare. 

Veckorapport kommer i ett separat tjugosjätte inlägg, så dagen ser lite matigare ut.

Varudeklaration

Hej.

Jag har bloggat förut, senast på Fridkullagatan fram och tillbaka. Medan den bloggen var spretig och osammanhängande, ska den här vara stringent och tydlig: den handlar om löpning. Ja, ibland kan den handla om annat också, om jobbet och huset och resorna, men alltid förankrat i min löparkarriär, i löpning som hobby, i löpning som terapi, och i löpning som idrott.

Målet är att skriva åtminstone en gång i veckan, och en del av inläggen kommer säkert att vara nördiga (kilometerantal, hastigheter, skor), men delar kommer också att vara betraktelser. Kanske till och med bilder.

Låt oss börja från början, varför heter bloggen som den heter? År 2011 sprang jag Stockholm Marathon på 2:39:28 och Lidingöloppet på 1:57:41. År 2012 sprang jag Göteborgsvarvet på 1:14:38. Det är tider som jag är nöjd med, kanske till och med stolt över, men som jag absolut inte trodde skulle bli höjdpunkten på min karriär. Sedan flyttade jag till Finland, förlorade kontakten med mina träningskumpaner, sprang fyra genomusla priolopp på raken (Berlin Marathon 2012, Stockholm Marathon 2013, Lidingöloppet 2013, Frankfurt Marathon 2013), hade problem på jobbet, läkte en muskelbristning, medicinerade mot depression, skaffade hus och fästmö (på samma dag), och drack väl, om inte mer än den genomsnittlige medelålders mannen i det här landet*, så i alla fall mer än vad som är lämpligt för att bli en bra löpare. Plötsligt hade min vikt skenat från 67 kilo till 84 på ett drygt halvår, medan antalet träningspass som genomfördes efter plan under samma period kan räknas på ena handens stortår. Det var dags att göra något.

Träna. Och blogga om träningen. Sedan en dryg månad tillbaka ligger jag ganska konsekvent runt 60-80 kilometer i veckan, en dos som ska ökas så småningom i takt med att jag tål det. Säsongen 2015 ska stå som mitt första prov, då är målet att återigen springa 10000m sub 34, Halvmarathon sub 1:15 och Marathon sub 2:40. På längre sikt ska jag springa ännu snabbare, kanske pressa mig in på en finsk topp-10-årsbästa-lista, och sedan lägga av igen, fast med värdighet den gången.

Tills dess, hoppas att mina texter kan glädja någon, för eftertanke, inspiration eller skadeglädje.

 * Sätt in valfritt fördomsfullt skämt om en finsk man i fleeceväst som spyr över en främlings kavaj på Sverigefärjan efter att ha försökt sjunga "Den glider in i mål igen" i örat på sagde främling.