Nya Zeeland

Sedan jag började skriva på finska så har bloggandet fått ännu tråkigare struktur än det hade innan, har jag märkt. Nu har jag och Simo gjort lite ändringar i hur vi kommunicerar, vilket gör att jag inte längre skriver veckorapporter, utan istället rapporterar träningsresultaten kontinuerligt i ett gemensamt google dokument. Det gör att anledningen till att publicera veckorapporter på finska här på bloggen har försvunnit, så nu är jag tillbaka på modersmålet.

De senaste fem veckornas träning har varit lite speciella, eftersom de genomförts på andra sidan planeten, när jag var med fru och två kollegor på Nya Zeeland. Jag ska inte rapportera så mycket om resan i sig, men den innehöll besök till alla de fyra största städerna, och en hel del tid i bil där emellan. Löpmässigt är det alltid inspirerande att komma till nya platser, särskilt när de bjuder på fin natur och garanterad barmark i december. Å andra sidan är det alltid lite klumpigt att vara på ett ställe där man inte på förhand vet var man kan träna, och där logistiken inte alltid funkar så smidigt som hemma. (Denna veckas intervaller genomfördes i en fyra kvarter stor park i Auckland, sexton varv på samma slinga.) Får dock säga att nästan alla platser vi besökte, både i städerna och på landsbygden, hade riktigt bra träningsmöjligheter. Det finns ingen allemansrätt, men gott om vägar och stigar som är öppna för allmänheten, och klimatet i december är nästan optimalt för löpning. Om man dessutom kan genomföra några av långpassen i sådana här miljöer, så har man nog inget att klaga på.

Ett annat aber med att vara på resa är kosthållningen. Det blir nästan alltid för mycket god mat och för mycket alkohol - kanske inte på en gång, men utspritt över tid. Självklart inte så att man dricker sig full på en konferensresa, men däremot blir det en eller två öl till middagen så gott som varje kväll. Under de perioder då löpningen har högsta prioritet så går det naturligtvis att undvika dålighetslivet, men så här under den tidiga försäsongen så är det rätt gott att unna sig lite. Varje oregelbundenhet i rutinerna blir också en ursäkt att lätta upp dem, och så får det också vara. Lyckligtvis finns det vissa rutiner som inte är lika lätta att fuska med, nämligen de som strängt bygger på siffror. Alltså har jag genomfört alla mina träningar enligt plan, för annars skulle det synts i bokföringen. Sedan kanske de inte gett den effekt de skulle kunna ha gett om jag hade en striktare mat-och-sov-klocka, men det finns gott om tid att åtgärda det i vår. Efter nyårsafton, som kommer firas hos vänner i Nystad, så ska jag försöka banta bort fem kilo innan tävlingssäsongen. Sedan är allt som det ska.

15 Augusti - 21 Augusti

Må: Distans m 3km@3:59, 29km.

Ti: Distans, 9km.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Vila.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 38km (3km tempo)


Det såg ut att bli en bra träningsvecka, som började lägligt med ett kvarlämnat långpass från veckan före. Det bådar ju i alla fall för stor veckovolym, vilket kan boosta självförtroendet även när det är lite artificiellt. Vidare var det semestervecka, och i motsats till vår vecka på Kreta nyligen så var förutsättningarna i Merimasku helt fantastiska. Inte jättemånga vägar att välja på, men böljande grusvägar genom skog och över fält i 15-20-gradig värme tröttnar man inte på så fort. Dessutom finns det ett backigt och svinjobbigt elljusspår på trästybb några kilometer från stugan vi lånade av Camillas morbror Maukka. I övrigt, gott om tid att återhämta sig mellan passen, och rikligt med mat, bastu och kalla bad.

Efter en lite haltande inledning - nacken och ryggen ordentligt styv efter att ha sovit på knölig stugmadrass - fick jag igång känslan i kroppen riktigt bra på måndagens långpass. Kilometertiderna (efter de första fem) varierade mellan 4:25-4:40, och ansträngningsnivån kändes väldigt låg. På tisdagen hade jag tyvärr inte tid (pga sjusoveri) med mer än 45 minuters jogg innan vi fick gäster, och på onsdagen var jag bakfull. Positivt dessa dagar var ändå att hälen inte kändes ett smack, trots det långa söndagspasset. Voltaren och kall-varm-omväxlingen hjälptes väl åt att hålla hälen i schack, men just då tog jag det som intäkt för att den sega skadeperioden var över.

På onsdagen hostade jag en aning, och på natten till torsdag vaknade jag upp en gång i timmen i en pöl av svett. Att vända täcket är en tillfällig lösning, men efter andra vändningen förtas effekten lite, och jag kände mig vansinningt ynklig. Jag hade ingen termometer med mig i stugan, och tror väl inte att jag hade så mycket feber heller, men en riktigt elak mansförkylning var det i alla fall. Den höll i sig hela resten av veckan, även sedan vi flugit över Östersjön, till fars och mors stuga i Blekinge. Där omkring är löparmöjligheterna inte riktigt lika inspirerande som i Merimasku, men ändå retade det mig svårt att jag inte hade möjlighet att springa där heller. Så var en gryende form kollapsad igen - den här gången för en förkylnings skull. Hur länge ska vi vänta?

25 Juli - 31 Juli

Må: Fartlek, 12km.

Ti fm: Simning, 45min.
Ti em: Distans, 8km.

On: Fartlek, 12km.

To: Simning, 45min.

Fr: Trösklar 5*2000m@3:47-4:01, 17km.

Lö: 5*400m@78-81s + 5*200m@36-39s, 10km.

Sö: Distans, 29km.


Totalt: 88km (23km tempo) + 1h30min alt.


Vi var i Grekland, på Kreta. Det var en mycket avslappnande semestervecka, med absolut ingenting att göra utom frukost, sol, bad, löpning, öl, vin och middag. Byn vi bodde i var omgiven av branta berg, så en hel del höjdmeter blev det sprunget, även om totalvolymen inte var någonting att hurra över. På fredagen flyttade vi från Sougia till Hania, där det fanns en härligt dammig tartanbana dr man kunde mata intervaller, så det gjorde jag. En hyfsad solbränna fick jag, för det fanns ingen skugga där man sprang. Varmt var det också, mellan 30 och 35 grader på de flesta passen, så numerisk fakta om passen är svår att jämföra med hemma.

20 Juni - 26 Juni

Må: Gräsklippning, 20min.

Ti: Distans, 11km.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Vila.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 11km + 20min alt.


Först projektmötesresa och sedan midsommar, med tio timmar emellan, att packa om och ta hand om huset och trädgården. Lägg till en hälskada, så går det så här. På tisdagen sprang jag ett varv på kullersten runt Akropolis i Aten. Det var fräckt, men även ganska varmt.

13 Juni - 19 Juni

Må: Vila.

Ti: Vandring, 8km.

On: Vila.

To: Vandring, 14km.

Fr: Vandring, 11km.

Lö: Distans, 20km.

Sö: Distans, 12km.


Totalt: 65km.


Jag bestämde mig, efter viss möda, att räkna vandring som likvärdigt med distansträning, i kilometer räknat. Det gör det lite problematiskt att distingera vandring från promenad, men för mig är det oftast ganska uppenbart vilket som är vilket; för vandring krävs förhöjd puls, packning, och åtminstone element av teknisk terräng. Det ger inte samma typ av träningseffekt som distanslöpning, men jag tror att tio kilometers vandring är minst lika effektivt som samma distans jogg, när det gäller att bygga uthållighet.

Den här veckan var vandringen i Lappland, där vi var på konferens måndag-onsdag. På tisdag eftermiddag var det vandring med konferensdeltagarna, och efter konferensen gick vi en två dagars tur från Pallas till den nybyggda raststugan Nammalankuru. Den första dagen var det vackert väder, bortsett från en halvtimmes regnskur, och vi tog en avstickare till Taivaskeros topp av bara farten. Vyerna var lapplänskt modesta, lugna och bedårande. Den andra dagen tog vi samma väg tillbaka, och då var det störtregn i dalarna och tjocka på fjället. Ett stycke såg vi bara med stor ansträngning från en vägvisarstolpe till nästa, då var man inte så kaxig. Men nöjd när man kom hem.

23 Maj - 29 Maj

Må: 35min rehabstyrka.

Ti:

On:

To:

Fr:

Lö: Vandring, 8km.

Sö:


Totalt: 8km + 35min alt.


På lördagen tog vi oss upp på toppen av Croag Patrick, där Saint Patrick inte gav efter för frestelser, och varifrån han utrotade alla ormar från Irland, för många hundra år sedan. Detta gjorde vi med så pass hög intensitet, att jag inte skäms för att deklarera det som ett lätt distanspass. I övrigt blev det som väntat ingen träning alls, det är svårt att få till det när man är på resa och inte har varken gym eller cykel, samtidigt som man har löpförbud. Men vi promenerade en hel del, mellan hotellet, kampus, och pubar. Dublin är en gammal favoritstad, dit jag gärna återkommer, och Galway var inte så dumt det heller.

Det hårda livet som affärsresenär

Den största skillnaden mellan nu och säsongerna 2010-2012, då alla mina personbästa sattes, är förstås... att jag är gift, husägare, och bor i Finland, men det gör nog inte så stor skillnad för löpningen. Den största skillnaden när det gäller träningsmöjligheter är istället hur mycket jobbresor jag har nu för tiden. Tittar jag på mitt CV så ser det ut som att jag hade ungefär två konferensresor och en sommarskola per år under de säsongerna, och på sommarskolor har man i allmänhet hyfsat mycket fritid, om än i okänd miljö.

På konferens och på projektmöte, däremot, är det ofta långa dagar,mycket kakor och goda middagar, och ont om fritid. Nu nyss var jag exempelvis på Eurecom, strax utanför Nice, på tre dagars projektmöte. Vädret var vackert, men för att hinna utnyttja det till löpning var man tvungen att antingen stiga upp vid sextiden dagen efter middag med vin (eller skippa vinet), eller skolka från något av sammanträdena.

Jag gjorde bådadera i någon utsträckning, men för att inte behöva skolka mer än nödvändigt, så körde jag en typ av pass som jag i stort sett aldrig gör mera. Jag hade en knapp timme på onsdag eftermiddag till mitt förfogande, inklusive ombyte, toalettbesök, dusch och omklädning till middag. Det gav 35 minuter löpning, och istället för att köra ett kort distanspasss, som hade varit det enkla valet, så valde jag att inte överge rutinen med kvalitetspass på onsdagar. Därför körde jag fem minuters uppvärmningsjogg med lite armvevningar, höga knän och rumpspark, och låtsades att jag därmed var uppvärmd. Sedan sprang jag en skogsstig som jag hittat på morgonjoggen, femhundra meter lång, tio gånger med start var hundrafemtionde sekund. Sedan hem igen. Det var en typ av pass som jag sprang ganska ofta som junior, fram till för tio år sedan. Jag var väl tuffare då, eller åtminstone mera lättuppvärmd. Inte var jag mer stressad, i alla fall.

En annan följd av de hårt uppbokade reseveckorna, är att jag inte längre kan välja vilka veckor jag ska ta som återhämtningsveckor. Det är ju absolut inget fel att ta det lite lugnare nån vecka ibland, men idealt ska man ju göra det när man känner sig övertränad, eller när man vii få till en hyperkompensation. I vår har jag istället, för att alls hinna med några hårda veckor, valt att konsekvent köra 130km-veckor när jag är hemma och ostörd. Än så länge har det inte inneburit några större problem; viloveckorna får man ju ändå, även om de inte kommer lika regelbundet som annars. Förhoppningsvis ska det inte leda till skador, överträning eller utbrändhet. Jag håller sinnena öppna för att upptäcka symptom.

15 Februari - 21 Februari

Må: Fartlek, 13km.

Ti: Vila.

On: Vila.

To: Skidor, 13km.

Fr: Skidor, 21km.

Lö: Skidor, 25km.

Sö: Vila.


Totalt: 13km (2km tempo) + 59km skidor.


Vi var i Svenska Lappland, i Jukkasjärvi. Natten tisdag/onsdag bodde vi på Ishotellet, den bästa bröllopspresenten av alla (bilder kommer), med sexrätters avsmakningsmeny, minusgradigt sovrum med renfällar och sovsäck, rundtur i isskulpturverkstaden, och drinkar ur isglas. Sedan bodde vi fyra nätter i en stuga på Lehtisaari, i Torne Älv. Vedeldad bastu fanns där, och elektrisk spis, men vatten fick man hämta med ishacka ur älven, och ut till ön kom man bara med snöskoter eller skidor.

Träningen blev lite sporadisk, men det fanns ett tre kilometers elljusspår i Jukkasjärvi, med fint preparerade klassiska skidspår med två långa härliga slakmotor. Precis så som jag tycker att skidspår ska vara, kanske för att jag har för dålig teknik i springbackar, och för att jag tycker att Vasaloppsstakning är rätt trist. Imponerande också att lyckas upprätthålla välpreparerade motionsspår i en by med femhundra invånare. Det klarar man nätt och jämnt av i Helsingfors, tycker jag. Kombinerat med lite transportåkning på älven så blev det en anständig veckodos, trots allt.

Sydafrika

Hela familjen for till Sydafrika, för att fira att mamma och pappa blivit 60 år under året som gått. Vi tog oändligt många bilder på lejon, giraffer, elefanter (de var så många att man nästan tröttnade på dem efter ett tag), noshörningar, zebror och till och med geparder. Dessutom tog vi en bild där vår guide påstod att det fanns en leopard, men eftersom vi inte kunde urskilja den, så räknas det inte riktigt. Hur som helst, de allra flesta bilderna finns fortfarande bara i mina medresenärers (Mor&Far, Frugan, Mellanbror (aka Tårthitler) och hans flickvän, samt lillebrors) kameror. Den här bilden tog vi på Godahoppsudden, några dagar innan vi åkte på safari.

 

I Kapstaden var det runt 25 grader, och turistprogram hela dagarna, varför jag latade mig en hel del. Det tyngsta passet jag fick ihop var en klättring upp till Signal Hill, 350 meter över havet och 250 meter över hotellet, tidigt på nyårsaftons morgon. Egentligen hade jag tänkt ta mig hela vägen upp till Lion's head, ytterligare 300 meter högre, men jag hittade ingenstans att fylla på vattenflaskan, och tog det säkra före det osäkra.

Tidigt på nyårsdagen flög vi vidare mot Johannesburg, och därifrån med bil till Madikwe nationalpark, där vi utövade safari. Eftersom det inte är så hälsosamt att jogga omkring bland lejon (fråga bara antilopena), så höll jag mig på hotellet, och körde styrketräning och löpskolning som träning. Det var nog klokt på andra sätt också, för under dagen var temperaturerna runt 35 grader, och man ville inte lämna skuggan några längre stunder. Själva djurskådarutflykterna gjorde vi i gryningen och i skymningen, i något mer sympatiska temperaturer.

Sedan påbörjades en lång hemfärd, där vi lämnade Madikwe på måndagförmiddagen i 36-gradig värme, och via Johannesburg, Istanbul och Köpenhamn kom fram till Helsingfors på tisdageftermiddagen i minus 21-gradig kyla. Likväl lyckades jag springa ett lätt distanspass, i dubbla vintertights, skidvantar, varmaste möjliga trelagers på överkroppen, buff och mössa. Sedan såg jag ut så här när jag kom hem.

24 Augusti - 30 Augusti

Må: Cykling.

Ti: Distans, 8km.

On: Cykling.

To fm: Distans, 14km.
To em: Skolning + Backintervaller 6*500m@1:45-1:48, 12km.

Fr: Distans, 7km.

Lö fm: Distans, 4km.
Lö em: Midnattsloppet 10km@35:50, pl 24, 14km.

Sö: Distans, 30km.


Totalt: 89km + 2 alt.


Vet inte riktigt hur jag ska rapportera cyklingen. Den här gången bestämde jag att om man cyklar mer än 50km på en dag så räknas det som ett alternativt pass. Men det är ju väldigt annorlunda än de flesta alternativpass, som för min del brukar vara ganska intensiv ashtanga och bodypump, kanske en timme i taget. Den här veckan var det allt annat än intensivt. Ren rekreation, men nog får pumpen jobba lite ändå. Bildbevis (på det tidigare):

Häät (NSFW)

Så vi gifte oss. Och det tog ju inte två månader, men det är ändå det som är anledningen till att bloggen legat nere så länge. Trots att det är en löparblogg så försöker jag ju ha ett personligt anslag, och då kan man inte gå och gifta sig helt okommenterat, men jag har inte känt att jag kunnat fånga det i ord. Det var helt så fantastiskt.

Det var inte ens stressigt i förhand, för allt var så bra planerat av oss, och ansvarstaget av marskalkerna. Träningen kunde alltså gå helt som vanligt nästan ända in till Dagen den 22 augusti. Fast det är klart, någon gång fick man byta ut morgonjoggen mot att öva de väldigt stappliga valsstegen. Och någon gång gömde fästmön en kamera när man gjorde det.

Sedan for vi till Åbo skärgård, och när Dagen kom så hade all dryck och all gäster på något magiskt sätt kommit dit, och till slut fick alla nog sina hotellrum också. Vi gifte oss i Kakskerta kyrka, och åkte häst och vagn därifrån. Till middag åt vi lamm, och lät våra älskade hålla tal om hur mycket de älskade oss.

Tårt-Hitler var toastmaster, tillsammans med Eppu.

Därefter fick vi ju valsa, annars vore ju träningen helt förgäves. Det gick bra, bortsett från den gången när vi nästan fick en takbjälke i huvudet.

Och kanske nästan bäst av allt: The Great Park (Stephen Burch) var där, och gav en spelning, sin första i Finland, och enligt egen utsago den första där folk börjat spontandansa till I was in the north before the fall, och sedan bara inte slutat dansa.

Sedan blev det mer bastu, sedan bad under en stjärnklar augustinattshimmel, och allt var nästan löjligt perfekt.

Sedan försov vi oss till frukosten, och sedan for vi ut på en kort cykelsemester, med goda vänner och långväga gäster. Och på torsdagen den 27 augusti, sex dagar efter mitt senaste riktiga löppass (där riktig := minst tio kilometer), var jag ute och sprang igen, den gången som en gift man.

Startled numero aderton

Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.

Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.

Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.

Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.

Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.

I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.

Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.

Rullband

Så jag var i Paris härom veckan. I Paris valde jag ett hotell alldeles speciellt så att det skulle ha ett gym där jag kunde köra åtminstone mina kvalitetspass. Förra gången jag var i Paris bodde jag nämligen vid Place d'Italie, och att därifrån komma till Jardin des Plantes var en svår pärs, och väl i parken kunde man bara springa runt en dryg kilometer bland ganska mycket annat folk, innan man var tvungen att börja på nästa varv.

Nå, men i hotellgymmet fanns också en bastu, och det förstår ju vem som helst att i Frankrike kan man inte riskera att springa på spritt språngande nakna främlingar, så av anständighetsskäl var man tvungen att boka gymmet. En timme i taget, inte mer, inte mindre. Det lyckades jag göra två gånger under de fem dagar jag var där. En timme är inte särskilt mycket att genomföra ett pass på, men det går. Det ena passet som jag hade skissat att köra på band var en 6-8km snabbdistans med uppvärmning och nedjogg. Det andra var min gamla favorit, stegrande backdistans, som går i konstant sexminutersfart (extremt lugnt alltså), och börjar med 0% lutning på bandet, och ökar en procentenhet var femte minut. Till slut springer man alltså i jämn och ganska hård fart i 10% lutning, och det är precis lagom hårt för att få upp pulsen till tröskel, samtidigt som man sparar knän, leder och vader, tack vare att tempot är så pass lågt.

Men löpbandet i det där hotellgymmet var tyvärr alldeles fruktansvärt dåligt. Mattan dunkade varje steg man tog, den gungade och gled under fötterna. Dessutom gick farten inte upp högre än till 3:45min/km, vilket är sämre än jag någonsin hade varit med om. Jag hade ingen tanke på att man kunde hålla sig med ett gym där man inte kunde springa i treåtrettifart, men det kunde man alltså. Bitter gick jag tillbaka till hotellrummet efter den snabbdistansen.

Lyckligtvis bodde jag ganska nära Jardin de Luxembourg, som är lite större än Jardin des Plantes, så det är inte helt hemskt att springa distans där. Dessutom var det - duh! - mindre folk som trängdes i Paris i januari än vad det var i juni när jag sist var där. Så det kassa löpbandet skadade mindre än jag var rädd, men lämnade ändå en lite kass fiilis. Och hur vackert det än är i Paris, så tror jag att jag snabbt skulle gå under om jag bodde där en längre tid. I alla fall skulle min löparkarriär göra det.

Men löpband är underbara om man använder dem på rätt sätt. När man snabbt ska dunka in ett ganska hårt pass i jämnt tempo, helst när det är kass underlag ute, då är ett tight, välkalibrerat löpband i ett välventilerat gym oslagbart. Inga störningsmoment, inga tjocka kläder, lagom mycket att titta på (helst om löpbanden är placerade bakom trampmaskinerna eller de fria vikterna). I fredags var jag i Åbo, för att gå på min medförfattares disputation, och hade bara en dryg timme från att jag kom in på hotellrummet efter disputationen, tills jag behövde gå ut igen för festen. Då var det guld att ha ett gym på hotellet och ett komprimerat pass skissat i bakhuvudet. En kilometer uppvärmning, sedan direkt upp till 4:00-fart (vilket fick funka som halv-uppvärmning, till nöds) och därifrån en sju kilometers snabbdistans i varierande fart mellan 3:30 och 4:00. Bra muskeltonus, bra psyke, bra löpning, sedan en skön dusch, och sedan en bra fest. Så ska ett löpband dras!

26. Kolla! Här jobbar jag.

Jag vet inte om jag har berättat det, men den här månaden är jag och Camppu och besöker universitetet i Zürich, för forskning med ett gäng schweiziska kollegor och för att slippa undan lite vardagsstress. Så här ser campus ut från ovan.

Det förhållandevis platta huset just bakom och till höger om de tre likformiga ljusgråa husen, det är matematikhuset där vi sitter. Det blåa vattnet i bakgrunden är Zürichsjön, men mer relevant är det stora gröna till vänster i bild. Det är Zürichberg, och sträcker sig tvåhundrafemtio meter över campus, som alltså ligger en bra bit över centrum. Varje morgon ger jag mig ut på morgonstela ben och bestiger berget löpande. Nästa vår kommer jag kanske
äntligen ha den grundstyrka i backe som jag alltid har önskat mig, som ger stabilitet och explosivitet även på platten när det sen ska tävlas. Tills dess: jobba vidare.

22. Kolla! Här bor jag.

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Det är den tiden på året nu. Den där tiden när norrmännen och brackorna har lämnat öarna för den här gången. Och nog för att Bohuslän är fantastiskt på sommaren också, men jag kan inte förstå alla de som ger sig därifrån innan det blir som allra vackrast. Innan idyllerna börjar fajtas för sin överlevnad. För det vackra med skärgården är också det ogästvänliga, det karga, vresiga västerhavet. Stockholms lummiga innerskärgård har aldrig lockat mig, och framför allt inte på vintern.

Det märkvärdigt gråskarpa ljuset. Den bitande fuktiga luften. De små kustsamhällena som är organiska som städer, där husen ligger ihopkurade i sprickor i berget, och söker skydd av varandra. Folket med de stora varma hjärtana och de stora varma skäggen. Varje vinter som jag inte kan spendera i Bohuslän, är en vinter som jag undrar varför inte.

Hela vägen upp

När jag var liten, semestrade vi ofta med en familj som var ännu hurtigare till karaktären än mina föräldrar. När det blivit allt för mycket tal om att "förtjäna" vin-i-mjukisbyxor efter en dag på fjället, en god middag efter en lång promenad eller en skön utförslöpa efter en brant klättring i skidspåren, så brukade mamma sucka och muttra något om "typiskt lutheranskt". (inom parentes så föredrar jag ändå klichén att "förtjäna" godsaker framför att "unna sig" dem, men så är jag väl också född och döpt sekulariserad lutheran.

Nå, det pass jag körde igår och idag får i analogi kallas för katolskt. Inte bara var underlaget -sand grus och kullerstenar - typiskt sydeuropeiskt, utan även detta att först rulla på nedåt och sedan, när man redan mörat ut musklerna lite, börja klättra. Så blir det iofs helt naturligt när man bor (för en veckas konferens) på toppen av ett berg, men man kan ju göra det mer eller mindre extremt. Se bilder:

Här bor vi. 

Där nere ligger havet. Jaha. 

Där är det igen, fast på närmare håll. Nio kilometer och trehundra höjdmeter senare. 

Ibland låg det en portugisisk hund i vägen och såg portugisisk ut i de portugiska gränderna i gamla stan i Setubal. Den här raringen låg i exakt samma ställning på samma fläck utanför samma café idag och igår. Spännande liv. 

Havet. 

Slut på det roliga. Upp igen. Hela vägen, bit i bit i. 

Fyrtiotre minuter ner, fyrtionio minuter upp, inklusive fotopauser. Avgaser, damm, solsken, mjölksyra, kullersten, hejarop från portugiser i bilar och barer. All inclusive. 

Och stora havet

"Jag såg stora havet idag
Jag förstod hur stort det var
Jag kan inte röra benen
Han sade bara 'följ med ner'"

Om Kategatt var stort och befriande salt jämfört med Finska viken, så är Atlanten ännu mycket större. I söndags sprang jag på sega långpassben och blandat underlag elva kilometer västerut längs kusten från centrala Lisabon, tills havet öppnade sig.Sedan drack jag vatten, knöt blusen runt huvudet som solskydd, och sprang i bares überkorp på ännu segare ben tillbaka, och sist en kilometer uppför på kullersten tillbaka till hotellet. Men vyerna var vackra.

Välkommen till Göteborg

"Den brusande hamnen 
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"

I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.

För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.

Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.