Så jag tog bussen till Åbo i fredags eftermiddag, genast efter jobbet. Planen var att hinna hämta nummerlappen redan på fredagkvällen, för att sedan få en lång god natts sömn innan jag skulle göra att stabilt, säkert maratonlopp för första gången sedan tvåtusentolv. Så blev det nu inte helt, för när Jenny plockade upp mig på busstationen (efter en viss förvirring om vilken dag det var jag skulle komma) så tog hon mig genast till det gamla fängelset Kakola, där hon och Smurffi höll på att hänga en konstutställning. Om ni har vägarna förbi Åbo under juli så rekommenderar jag den starkt, det såg ut att bli en riktigt fräck utställning, mekaniska installationer i hård, industriarkitektonisk miljö.
Hur som helst, när vi var klara i Kakola så hade nummerlappsutlämningen redan stängt, så jag gick och käkade pasta på en italiensk restaurang (som om inte veckans nypotatis-dominerade kolhydratladdning varit tillräcklig). Därifrån via närbutiken för att handla maratonfrukost (mjölk, bananer, fruktmüsli, äppeljuice - kaffe med socker litar jag på att nattvärdarna håller med). En halvlek fotbolls-vm (Frankrike-Tyskland), och sedan i säng. Nummerlappsutdelningen fick jag deala med efter frukosten - bara att fara till stadion lite innan planerat.
Det var länge sedan jag sprang en prio-tävling. Både Karhuviesti och Göteborgsvarvet hade jag ju speciell uppladdning för, men inte så att man gjorde nervositetsrutiner innan starten direkt. Förra säsongen var ju helt borta, och även om jag nominellt prioriterade Stockholm, Lidingö och Frankfurt år 2013, så var mitt psyke ganska vrakartat det året, och fokus var inte vad det borde ha varit. Det är alltså inte helt fel att säga att min sista riktiga fokustävling var Berlin Maraton 2012. Den gången kalopsade jag lika mycket fysiskt som mentalt, och joggade i mål på 2:49:29 efter 1:19:42 halvvägs.
Just den tävlingen, Berlin 2012, höll jag också som baseline för mina förväntningar. Min form var möjligen något sämre den här gången, men inte mycket, och jag skulle se till att göra ett mer konservativt lopp med store säkerhetsmariginaler. 2:50 hade jag på förhand bestämt att jag skulle vara nöjd med, och 2:45 skulle rubriceras som “bra”. Så det var med de förutsättningarna som jag drack en sista kopp kaffe och åt en munk en timme innan start, småjoggade en kilometer, gick på dass och ställde mig på startlinjen i ett lätt duggregn.
[cliffhanger. dämpad stråkkvartett.]
Visar inlägg med etikett Målsättning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Målsättning. Visa alla inlägg
söndag 5 juli 2015
fredag 5 december 2014
29. Det var onekligen väldigt roligt när…
...jag äntligen fick betalt för den monumentala träningsvåren som var 2011. Nåt sånt vill jag gärna få uppleva igen, det är det jag tränar för.
söndag 5 oktober 2014
Långa mål på kort sikt
Två ord som superveteranen Göran Sander (sub 2:30 för första gången som 42-åring om jag minns rätt) har lärt mig är nycklar till framgång: Långsiktighet. Variation.
I år tänker jag för första gången praktisera det hårt. Med målet att bli så bra som möjligt på lång sikt, ska jag ta en sak i taget, anpassat efter säsong, och försöka bemästra den. I denna anda kommer juli-september att fokuseras mot antingen terräng eller marathon (beroende på om jag får en plats till Berlin eller inte), april-juni mot 10'000 och halvmarathon, december-mars mot banlöpning, och resten av hösten mot uthållighet på långa distanser. Det betyder i nuläget inga jättelika volymer, men däremot långa morgonjoggar och back-to-back långpass på helgerna, och bara ett snabbt pass i veckan. För att motivera mig själv att träna sådant som jag vet att jag borde träna, så har jag anmält mig till Borås 6-timmars den 8 november.
Sextimmars har jag sprungit förut, i Skövde 2011 och 2012. Det är en överraskande kul tävlingsform - monoton, slitsam, mentalt krävande, men också gemytlig. Man springer runt runt runt på en bana som är drygt en kilometer lång, man får saft och bullar närhelst man vill, och man springer hela tiden i snacketempo. Det är också en tävling som jag inte lägger någon som helst prestige i. Mitt personbästa är 796xx meter, och någon gång skulle det vara kul att komma över 8 mil, men jag tror inte att det händer i höst. Å andra sidan har jag ingen aning alls: allt över sju mil är godkänt, och hur mycket över är bara ett mått på hur mycket jobb jag måste lägga ner de kommande åren innan jag klarar 4:15 / 16:00 / 33:00 / 1:12 / 2:35 / 80km. För det är dit jag kan, jag vill, och jag ska.
Jag kan, jag vill, och jag ska.
Men det får ta den tid det tar.
I år tänker jag för första gången praktisera det hårt. Med målet att bli så bra som möjligt på lång sikt, ska jag ta en sak i taget, anpassat efter säsong, och försöka bemästra den. I denna anda kommer juli-september att fokuseras mot antingen terräng eller marathon (beroende på om jag får en plats till Berlin eller inte), april-juni mot 10'000 och halvmarathon, december-mars mot banlöpning, och resten av hösten mot uthållighet på långa distanser. Det betyder i nuläget inga jättelika volymer, men däremot långa morgonjoggar och back-to-back långpass på helgerna, och bara ett snabbt pass i veckan. För att motivera mig själv att träna sådant som jag vet att jag borde träna, så har jag anmält mig till Borås 6-timmars den 8 november.
Sextimmars har jag sprungit förut, i Skövde 2011 och 2012. Det är en överraskande kul tävlingsform - monoton, slitsam, mentalt krävande, men också gemytlig. Man springer runt runt runt på en bana som är drygt en kilometer lång, man får saft och bullar närhelst man vill, och man springer hela tiden i snacketempo. Det är också en tävling som jag inte lägger någon som helst prestige i. Mitt personbästa är 796xx meter, och någon gång skulle det vara kul att komma över 8 mil, men jag tror inte att det händer i höst. Å andra sidan har jag ingen aning alls: allt över sju mil är godkänt, och hur mycket över är bara ett mått på hur mycket jobb jag måste lägga ner de kommande åren innan jag klarar 4:15 / 16:00 / 33:00 / 1:12 / 2:35 / 80km. För det är dit jag kan, jag vill, och jag ska.
Jag kan, jag vill, och jag ska.
Men det får ta den tid det tar.
tisdag 12 augusti 2014
Varudeklaration
Hej.
Jag har bloggat förut, senast på Fridkullagatan fram och tillbaka. Medan den bloggen var spretig och osammanhängande, ska den här vara stringent och tydlig: den handlar om löpning. Ja, ibland kan den handla om annat också, om jobbet och huset och resorna, men alltid förankrat i min löparkarriär, i löpning som hobby, i löpning som terapi, och i löpning som idrott.
Målet är att skriva åtminstone en gång i veckan, och en del av inläggen kommer säkert att vara nördiga (kilometerantal, hastigheter, skor), men delar kommer också att vara betraktelser. Kanske till och med bilder.
Låt oss börja från början, varför heter bloggen som den heter? År 2011 sprang jag Stockholm Marathon på 2:39:28 och Lidingöloppet på 1:57:41. År 2012 sprang jag Göteborgsvarvet på 1:14:38. Det är tider som jag är nöjd med, kanske till och med stolt över, men som jag absolut inte trodde skulle bli höjdpunkten på min karriär. Sedan flyttade jag till Finland, förlorade kontakten med mina träningskumpaner, sprang fyra genomusla priolopp på raken (Berlin Marathon 2012, Stockholm Marathon 2013, Lidingöloppet 2013, Frankfurt Marathon 2013), hade problem på jobbet, läkte en muskelbristning, medicinerade mot depression, skaffade hus och fästmö (på samma dag), och drack väl, om inte mer än den genomsnittlige medelålders mannen i det här landet*, så i alla fall mer än vad som är lämpligt för att bli en bra löpare. Plötsligt hade min vikt skenat från 67 kilo till 84 på ett drygt halvår, medan antalet träningspass som genomfördes efter plan under samma period kan räknas på ena handens stortår. Det var dags att göra något.
Träna. Och blogga om träningen. Sedan en dryg månad tillbaka ligger jag ganska konsekvent runt 60-80 kilometer i veckan, en dos som ska ökas så småningom i takt med att jag tål det. Säsongen 2015 ska stå som mitt första prov, då är målet att återigen springa 10000m sub 34, Halvmarathon sub 1:15 och Marathon sub 2:40. På längre sikt ska jag springa ännu snabbare, kanske pressa mig in på en finsk topp-10-årsbästa-lista, och sedan lägga av igen, fast med värdighet den gången.
Tills dess, hoppas att mina texter kan glädja någon, för eftertanke, inspiration eller skadeglädje.
* Sätt in valfritt fördomsfullt skämt om en finsk man i fleeceväst som spyr över en främlings kavaj på Sverigefärjan efter att ha försökt sjunga "Den glider in i mål igen" i örat på sagde främling.
Jag har bloggat förut, senast på Fridkullagatan fram och tillbaka. Medan den bloggen var spretig och osammanhängande, ska den här vara stringent och tydlig: den handlar om löpning. Ja, ibland kan den handla om annat också, om jobbet och huset och resorna, men alltid förankrat i min löparkarriär, i löpning som hobby, i löpning som terapi, och i löpning som idrott.
Målet är att skriva åtminstone en gång i veckan, och en del av inläggen kommer säkert att vara nördiga (kilometerantal, hastigheter, skor), men delar kommer också att vara betraktelser. Kanske till och med bilder.
Låt oss börja från början, varför heter bloggen som den heter? År 2011 sprang jag Stockholm Marathon på 2:39:28 och Lidingöloppet på 1:57:41. År 2012 sprang jag Göteborgsvarvet på 1:14:38. Det är tider som jag är nöjd med, kanske till och med stolt över, men som jag absolut inte trodde skulle bli höjdpunkten på min karriär. Sedan flyttade jag till Finland, förlorade kontakten med mina träningskumpaner, sprang fyra genomusla priolopp på raken (Berlin Marathon 2012, Stockholm Marathon 2013, Lidingöloppet 2013, Frankfurt Marathon 2013), hade problem på jobbet, läkte en muskelbristning, medicinerade mot depression, skaffade hus och fästmö (på samma dag), och drack väl, om inte mer än den genomsnittlige medelålders mannen i det här landet*, så i alla fall mer än vad som är lämpligt för att bli en bra löpare. Plötsligt hade min vikt skenat från 67 kilo till 84 på ett drygt halvår, medan antalet träningspass som genomfördes efter plan under samma period kan räknas på ena handens stortår. Det var dags att göra något.
Träna. Och blogga om träningen. Sedan en dryg månad tillbaka ligger jag ganska konsekvent runt 60-80 kilometer i veckan, en dos som ska ökas så småningom i takt med att jag tål det. Säsongen 2015 ska stå som mitt första prov, då är målet att återigen springa 10000m sub 34, Halvmarathon sub 1:15 och Marathon sub 2:40. På längre sikt ska jag springa ännu snabbare, kanske pressa mig in på en finsk topp-10-årsbästa-lista, och sedan lägga av igen, fast med värdighet den gången.
Tills dess, hoppas att mina texter kan glädja någon, för eftertanke, inspiration eller skadeglädje.
* Sätt in valfritt fördomsfullt skämt om en finsk man i fleeceväst som spyr över en främlings kavaj på Sverigefärjan efter att ha försökt sjunga "Den glider in i mål igen" i örat på sagde främling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)