Startled numero aderton

Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.

Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.

Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.

Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.

Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.

I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.

Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.

Istappar

Sälla känner man sig så hård som efter vinterns första istappar-i-skägget-pass, varje säsong.

5. Hepp! Dagens boktips.

“To keep on going, you have to keep up the rhythm.”

Nej, det är inte Born to Run som är den viktigaste boken om löpning det senaste årtiondet. Där Born to Run är tomma ord som simmar omkring i en kombination av mysticism och självgodhet, är Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running briljant. Hans fångar precis den livsfilosofi som jag också omfamnar - att ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening - och precis som jag så ser han det enkla, monotona, uppbyggande, och kroppsliga i löpningen som ett sätt att manifestera detta. Och han fångar denna stoiska filosofi med språklig samurajprecision.

"Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree."

Gryningsljus och Wannas versus Halla-Aho.

Bland de bästa sätten att starta morgonen: Klockan ringer kvart över sex. (ja, just den biten är kanske inte det allra bästa.) Jag ligger kvar i sängen och läser nyheterna på mobilen, och efter tjugo minuter stiger jag upp, drar på mig löparkläderna som jag lade fram redan igår kväll. Kontaktlinser och klocka skiter jag i, idén är att komma igång direkt, utan en massa krångel (och mitt styrka är bara -1,5).

Det är fortfarande nästan kolsvart ute, och de första hundra meterna är benen stumma som Harpo Marx, men det tar sig efter hand. Jag svänger in i Månsasparken, runt gravlunden och över gångbron in i Britas. Där ser jag för första gången den här dagen en annan levande själ, en cocker spaniel, och strax därefter en tant som hunden varit vänlig nog att ta med sig ut på promenad. Jag fortsätter runt elljusspåret, för även om det börjat gry så finns det ingen chans att se var man sätter fötterna om man springer på skogsstig. Det är dimma och ren, klar luft. Till och med när man efter ett tag springer med bara en trädridå mellan elljusspåret och Ring-ettan så känns luften frisk, och jag tror nog att man hör fåglar också, eller också är det bara som jag fantiserar. Där på Ring-ettan ser man den västergående filen snigla sig fram, och man drabbas av en ödmjukhet inför att ha ett arbete och en familjesituation som gör sju-halvåtta till en tid för morgonjogg, och inte för arbetspendling.

Det har ljusnat något, och när banan vänder söderut så ser man en spricka i molnen bakom dimman där ett oranget morgonljus tittar fram. Benen har också vaknat, och i den svaga utförslöpan kommer man upp i vad som känns som normalt distanstempo, fyra å tretti kanske, inte för att det spelar någon roll. Man svänger tillbaka in i Månsasparken och ut på gatan, där gatubelysningen just har släckts, och några grannar står och röker, hämtar tidningen, tar ut bilen ur garaget, kör till jobbet. Månsas har vaknat.

Några andra, enstaka människor har man mött i skogen, en joggare, några stavgångare, några hundägare, annars tyst. Och så då detta, att man bara går förbi varandra. Detta finska, på det allra sämsta sättet, att man inte tittar varandra i ögonen. Att man inte utbyter en nick, ett leende, ett godmorgon, en bekräftelse på att vi hör ihop, vi delar den här staden och den här morgonen. Denna tystnad och introvers (är det ett ord?) gjorde mig galen de första månaderna i Finland, nu för tiden gör den mig bara irriterad. Och det leder oss in på den andra halvan av det här inläggets titel:

- - - - - - - - -

Bakgrund för svenska läsare: Sannfinländarna är, mer eller mindre, den finska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fast ändå inte. De är mindre ideologiska och mer populistiska, och verkar ha som främsta politiska mål att allt ska vara som det var på femtiotalet (minus det svenska språkets ställning). I Sannfinländarna finns det en profil som heter Jussi Halla-Aho. I ett parti av byfånar utmärker han sig som intellektuell  (genom att vara docent i slaviska språk), och i ett parti av smygrasister utmärker han sig som tokrasist (genom att påstå att ficktjuveri är ett "genetiskt särdrag hos somalier" och att "negrer söder om Sahara kan bara leva i något som liknar västlig civilisation om lag och ordning upprätthålls av ett vitt våldsmonopol"). Han är, på alla sätt, en vidrig människa.

En gång, berättar han själv i sin blogg, var han ute och körde när bilradion bjöd på ett pratprogram där min förre tränare Simo Wannas var gäst. Radioprogrammet handlade om löpartrenden och motionslöparkultur, och Simo sage precis det jag sade för två stycken sedan, att det vore trevligt om löpare i Finland hälsade på varandra oftare, som man brukar göra utomlands. Detta såg sig Halla-Aho föranledd att kommentera på facebook sålunda:
"Yle Puheessa nainen ja homolta kuulostava mies keskustelevat juuri juoksemisesta. Suomessa, toisin kuin ulkomailla, juoksijat eivät moikkaa toisiaan. Suomalaisten pitäisi opetella tämä, koska se toisi juoksuharrastukseen 'yhteistä uutta henkisyyttä'."
Fritt översatt:
"På Yle Radio diskuterar en kvinna och en man som låter som en bög löpning. I Finland, till skillnad från utomlands, hälsar inte löpare på varandra. Finländare borde lära sig det, ty det skulle ge motionslöpningen en 'ny gemensam andlighet'."
Han säger det inte rakt ut, men nog får man intrycket av att han tycker att det är lite fjolligt att säga hej till sina medmänniskor? "Lite".

Nå, den där mannen som lät som en bög var alltså Simo, och han replikerade lakoniskt: "Monitaitoinen tyyppi tää Halla-Aho" - "Mångbegåvad typ den här Halla-Aho". Därmed hade alltså kombatanterna valt sina vapen, taskspark respektive ironi. Med två så olika vapen är det svårt för domarna att göra en rättvis bedömning, man jag tänker i alla fall säga att första ronden slutade 1-1, båda behärskade sina vapen på ett tillfredsställande sätt, men ingen slog knockout. Domarna får avgöra matchen genom en analys av herrarnas meriter.

Den ene har representerat Finland i de olympiska spelen, i en gren som kräver oerhört mycket av de ärkefinska egenskaperna hårdhet, ödmjukhet och uthållighet. Den andre har representerat Finland i Europaparlamentet, för att hans kompisar i partiet tyckte att han nog skulle göra mindre skada där än i Helsingfors. Jag säger att Simo vinner på teknisk knockout.

- - - - - - - - -

Så jag tänker fortsätta titta mina medmorgonjoggare i ansiktet och grymta ett kort "huomenta" - "godmorgon". Try it you'll like it.