När ålänningen själv får välja

I min löparkarriär som elitmotionär har jag ganska ofta kommit i kontakt med "riktiga" elitlöpare. Har man tur med motståndet på en så kallad brödrosttävling, så kan man till och med få dela prispall med en sådan ibland, även om man blivit slagen med tre-fyra minuter. Det har inte hänt så ofta, och när det har hänt så har jag oftast lyckats behålla mitt lugn. En gång har jag dock varit alldeles starstruck, och det var på Stockholm Marathon 2013. Eftersom jag kom med båten samma morgon så gick jag direkt till omklädningsrummen på Stockholms Stadion, även om det var nästan tre timmar till start. Där var jag alldeles ensam med Janne Holmén, den gamle räven som vann EM-marathon i ösregn (och München) 2002. (Det är ju förresten lite lustigt att man kan vara så hård när man pratar en så sammetslen dialekt som åländska. Ännu lustigare är det när man tänker på tungviktsboxaren Robert Helenius.) Jag satt mest och stirrade framför mig och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Man kan ju inte direkt be om en autograf av någon man just ska till att tävla emot.



Hur som helst, jag fick stryk den gången trots att Holmén avslutat elitkarriären sedan flera år, och hade nog fått det även om jag inte hade brutit loppet med vätskebrist efter 28km. Enligt egen utsago tränade Holmén vid det laget bara tre gånger i veckan, och det är ju ganska provocerande att ändå kunna hålla så bra form. Knepet - förutom talang och grym grundkondition som byggts upp under många år - är enligt honom själv att helt fokusera på det maratonspecifika. Alltså har han inte sprungit några lätta pass annat än som återhämtning, och inga intervallpass över huvud taget. Av denna träningsfilosofi har han byggt upp ett träningsprogram som spridits i finska löparkretsar. Programmet är ett halvt år av maratonförberedelser på tre pass i veckan, och bortsett från några lugna uppstartsveckor är vartenda pass i farter runt maratontempo. Stenhårt.

Jag har sett det där programmet flera gånger, men aldrig kommit mig för att testa. Dels handlar det om att det verkar mentalt väldigt tufft, och dels om att jag faktiskt har tid och lust att träna ganska mycket mer än varannan dag. Men efter den jättesega hälskadan har jag ändå bestämt mig för att ge det en chans. Efter fyra månaders skada så tål jag fortfarande alla sorters spänstträning väldigt illa. Samtidigt tål kroppen löppass ganska bra, men absolut inte två dagar på raken. Den naturliga lösningen blir då att klämma in så många tempopass som jag bara kan, och utnyttja den påtvingade vilan varannan dag till återhämtning. När jag insåg det, så var det ganska självklart att faktiskt utnyttja Holméns befintliga träningsprogram. Jag hoppar in tio veckor innan marathon, med längd och fart anpassat efter en målsättning på 2:45. Jag räknar absolut inte med att kunna klara alla pass enligt plan, det är ett hårt program, men jag gillar att skjuta högt.

EM

I snart en månad har fotbolls-EM hållit på, det är onödigt länge (16 lag hade varit mer passande i mina ögon), men det är samtidigt fantastiskt bra TV-underhållning. Fastän jag älskar klubblagsfotboll, så har jag aldrig riktigt fastnat för champions league; det är för mycket yta och glitter, för mycket hockey. Johan Anderberg hade en bra krönika om det där idag, om hur det går till när fotbollen går från idrott till ren underhållning. Så även om jag älskar GAIS mycket mer än jag någonsin älskat svenska landslaget, så håller jag samtidigt VM och EM mycket högre än jag håller Champions League och Europe League - just för att det känns och syns att spelet betyder något mer än ett jobb på en cirkus.

Jag har förtjusats av fotbollsbriljanter som Gareth Bale och Antoine Griezmann, hänförts av den tyska maskinens djupledsspel, och suckat åt Sverige. (Precis som Wales är Sverige ett lag med en världsstjärna och tio medelmåttor - hur spelidén tar tillvara på alla spelares styrka och hur världstjärnan lyfter sina medspelare är skillnaden mellan semifinal och tre skott på mål under 270 minuter). Och framför allt har jag suttit som på nålar under fem fantastiska Islandsmatcher, där nio av tio halvlekar var helt enastående. Det är precis sådana spikraka 4-4-2 med press och understöd, hårda tacklingar, hårda löpningar och aldrig en passning utan en tanke, som man hatar att möta. Men framför allt är det ett lag med en väldigt typisk isländsk inställning som jag älskar. Island ligger någorlunda mitt emellan Skandinavien och Nordamerika, och deras attityd är en underbar crossover mellan ett amerikanskt "Allt är möjligt!" och ett skandinaviskt "Ingenting är möjligt om man inte jobbar för det!" Det här klippet, just efter 2-1-segern mot England, kan jag fortfarande inte se mig mätt på:

Men nu kommer jag nog tappa lite fokus från Fotbolls-EMs tre sista matcher, och flytta över mitt engagemang till Friidrotts-EM. Jag tror tyvärr inte att vi får se en repris på Meraf Bahtas ärevarv från 2014,

och tyvärr står Charlotta Fougberg över 3000m hinder, för att läka ut en skada inför OS. Men det finns ändå nordisk långdistanslöpningatt se fram emot. Framför allt den finsk-svenska duellen mellan Johanna Peiponen och Sarah Lahti på 10000m, Sandra Eriksson på 3000m hinder (väldigt stor medaljchans, inte minst tack vare Fougbergs återbud), och lagtävlingen på halvmarathon (svensk medaljchans om Ekvall, Musse och David Nilsson alla springer på sin allra bästa nivå). Det passar bra en gräsänklingsvecka som denna.

Abstinens

Sedan tian i Åbo för en dryg månad sedan, har jag bara sprungit något hundratal kilometer totalt, och samtidigt känt frustrationen växa. Jag är fruktansvärt dålig på att träna alternativt, annat än enstaka styrkepass, och den här skadeperioden har inte varit ett undantag. Den första veckan började helt ok, med ett par pass på crosstrainern och ett par pass på cykel i vårvädret. Tyvärr har jag bara en cykel - min älskade enväxlade Jopo Cruiser - och den är inget vidare som träningscykel. Det blir svårt att få någon jämn träningseffekt på den, och om man trampar för hårt så börjar den gnissla ganska betänkligt.  Nu ska jag inte skylla på träningsredskapen, för det är ju trots allt mitt eget fokus som brustit när jag inte tränat så hårt som jag vill. Men när man reser mycket, så är det svårt att få tid till annan träning än löpning.

Som en konsekvens av den oönskade vilan, har kroppsvikten skjutit i höjden igen. Det är väl i och för sig inget mysterium när man fortsätter äta som om man tränade, utan att träna, men väldigt frustrerande. Min fru läser över min axel när jag skriver det här, och ber att få föra till protokollet att det är helt normalt, men jag vet ju också många andra atleter som lyckas hålla grundformen bra under skadeuppehåll. Oavsett vilket, så har jag nu ett hårt jobb framför mig de närmaste månaderna, för att hitta formen inför sensommarens tävlingar.

När man inte kan springa själv, är det bitterljuvt att se andra göra det istället. Försommaren bjuder på många stora tävlingar, och min första helg som invalid följde jag Göteborgsvarvet och Köpenhamns Marathon via länk. I Göteborg missade Mikael Ekvall för andra gången en OS-kvaltid med bara några sekunders mariginal. Förra gången var det 2:12 på marathon i Frankfurt, nu var det 1:05 på halv marathon. Han har en ohygglig kapacitet, och alla vet det, men man får inte många chanser på en säsong att visa upp det som långdistanslöpare. Jag lider verkligen med Micke om han inte får springa OS i Rio, men hoppas verkligen att han kan smälla till och smälla hårt på EM. I skuggan av Micke så sprang en väldigt stor del av mina Göteborgsvänner samma lopp med olika ambitioner. Olle var bäst och allra mest imponerande, med en tid just under 1:12, personbästa och en 25:e plats i SM. I övrigt var resultaten från mina elitmotionärskamrater knappast imponerande, men några andra vänner som lufsade runt för första gången imponerade på mig. Samtidigt i Köpenhamn inleddes kompisarnas marathonsäsong. Alex och Anna från Running Finland sprang just under fyra och fem timmar respektive, och Tommi Kaartinen hade nog alla möjligheter att fullborda trippeln med att gå under tre, men klev av halvvägs med obestämda hälsoproblem. Surt men klokt.

Två veckor senare var det Stockholm Marathon, loppet med den vackraste banan, och allt som oftast den näst bästa publiken. Timo har sett stark ut på träningarna på sistone, gick ut ambitiöst (medlutet från Stadion till Gamla Stan kan vara bedrägligt), men tappade lite på slutet och gick just över 2:50. Mustafa Mohamad höll inte heller hela vägen, men gjorde ett stabilt 2:20-lopp. Roligast var trots allt att både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon såg nya banrekord, vilket antyder att svenska långloppsarrangörer börjat intressera sig för elitlöpare, och vice versa.

Slutligen, allra surast att missa, var Helsinki Half Marathon. Det är ett arrangemang som jag önskar allt gott, det har en fin bana och en proffsig feeling, en internationell air som Helsinki City Run inte är i närheten av. Startfältet är inte det allra bästa, men helt ok. På en bra dag hade jag nog kunnat bli tionde man ungefär, men med en ömmande häl och klen träningsbakgrund av samma skäl, kändes det bättre att stå vid sidan av. Mitt huvuduppdrag var att hålla Heini sällskap och heja på Dave, som lufsade runt just under två timmar, och nog var helt nöjd. På köpet fick jag se vansinningt många klubbkompisar som var där som farthållare, och alla gjorde ett stabilt lopp. De enda som missade sina tillskrivna tider var väl 1:55-hararna, som var tvungna att stanna och ta hand om en kollapsad löpare vid Tölöviken.

Lyckligtvis så erbjuder både HHM och Paavo Nurmi Marathon överförd startavgift till nästa år, mot läkarintyg. Nästa vecka ska jag därför gå på återbesök hos min läkare, som får intyga att jag inte varit i tävlingsdugligt skick, och sedan flyttar jag om fokus till höstsäsongen. Jag smygstartar troligen med DM på 1500 och 5000 meter om två veckor, och sedan blir det mer fokus på 10km ett tag, följt av Lidingöloppet (utan speciell terrängträning), och sju veckor maratonspecifikt mot Valencia. Jag kan knappt vänta.

En ny svensk maratonstjärna

Mycket vatten har runnit under Älvsborgsbron sedan en ung Mikael Ekvall blev Bajsmannen med göteborgaren i gemen, efter en incident på Göteborgsvarvet 2008. Han har varit en pålitlig löpare på terräng och 10000m, med ett gäng landslagsuppdrag, där jag särskilt minns den magnifika trippelsegern med Sotarn och Musse Mohamed i Finnkampen 2012. Det var en extra viktig tävling för mig, bara veckor efter att jag flyttat till Finland.

Hur som helst, jag har alltid haft oceaner av respekt för denne hårding, huggen ur bohuslänsk granit, med en salt yta av sjörövarskägg och ödmjukhet. Ändå var det först när han gick upp på längre distanser som jag insåg hur oerhört bra han kan bli. I fjol slog han Musses svenska rekord på halvmaraton, och jag har inte hört Kjell Erik Ståhl kommentera det. Han uttryckte ju annars i Runners World för några år sedan att Musse var den ende som hade utsikter att slå Ståhls svenska maratonrekord den närmsta tiden: "Han har ju de genetiska förutsättningarna".



På morgonen för Frankfurt maraton satt jag då alltså klistrad vid dataskärmen för att följa Mickes maratondebut, för någon tv-stream hade jag inte hittat. Att han hade hög kapacitet hade jag förstått, men att han skulle få till ett felfritt lopp redan på debuten var inget jag hoppats på. Men det gjorde han alltså så gott som, efter att ha följt med 2:11-hararna även efter att åtskilliga kenyaner trillat av, och sprungit in på 2:12 låga. Redan på sitt första försök är han alltså Sveriges fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna, efter Kjell-Erik Ståhl, Åke Biten Eriksson och Tommy Persson.

Nu är det alltså två löpare som på allvar utmanar Ståhlmannens svenska rekord, båda två är bohuslänningar och genomsympatiska karlar, och den yngre av dem är bara 26 år gammal. Jag tror det kan gå.

Läs gärna den här utmärkta intervjun av min kvasikusin (nytt ord, jag kom just på det, det betyder i det här fallet pappas bästis dotter) Anna Sandahl.

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Efter den senaste veckans politiska händelser finns det ju massor av artiklar som är både allmänbildande och opinionsbildande, som jag verkligen skulle vilja rekommendera. Men jag tänker vara stoisk och konsekvent: detta ska vara en löparblogg, och då blir svaret detta. Ultralöpning har alltid fascinerat mig, inte när det blir en excercis i eccentrism, men när den blir riktig idrott med riktig löpning, helst i riktig terräng. I den branchen är Western States 100 miles ett av de riktigt stora loppen, och Tony Krupicka en av de riktigt stora ikonerna.

Det gamla landet och det nya

Jag var på Olympiastadion i helgen, och tog inte med mig kameran. Lika bra det, så dålig som jag är på att fotografera. Jag gör så att jag stjäl bilder från olika källor istället: så här ser Olympiastadion ut.

Eller, nå, så såg den ut 1952. Jag har aldrig varit där inne förut, men åh så vacker den är! Tornet! Träbänkarna! Utsikten mot takåsarna i Tölö! Alltså, inte vacker-vacker, men just sådär femtiotalsvacker som Stadi gärna är.

Finnkampen har jag alltid sett på TV. Det är ett sjukt bra format för publikfriidrott - kompakt, intensivt, och där lagtävlingen gör att man alltid har någon att heja på. Det vill säga, fram tills i år har jag alltid vetat vilka jag ska heja på. I år, när jag för första gången såg finnkampen live, var jag inte längre lika säker. Det gamla landet mot det nya.

Det finns olika sorters atleter man älskar att se när det är finnkamp. Man älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki, men framför allt för att man älskar att se hur mycket publiken älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki. Det är ju en gammal spaning att statstelevisionen direktsänder kvalet till finska mästerskapen i spjutkastning, men det upphör aldrig att fascinera hur fascinerade finländare är av män som kastar pinnar så långt bort som möjligt.

Man älskar att se de vackra sporterna. Häcklöpning, slägga, spjut, höjdhopp och stavhopp är grenar med en aerodynamik, en elegans och en rent estetisk skönhet som är underbar.

Man älskar att se Aki Nummela och Nina Chydenius och deras likar. Nina släppte klungan på 10000m redan på första varvet, låg i ett hjälplöst vakuum och matade kilometer på kilometer, och tog sig in på säsongsbästa, och hämtade lojalt en poäng till Finland. Aki är mannen som ger ordet mjukhård ett ansikte. Han har inte ett gram av macho i sig, inget hö-hö-grabbande, men förra året sprang han de sista två och ett halvt varven av hinderloppet med brutet ben efter ett fall, för att hämta hem en poäng till Finland. I höstas pratade vi på Frankfurt Marathon. han var där som support och hade just börjat springa korta sträckor igen efter skadan, och hoppades kunna springa finnkampen 2014 igen, men visste inte om han skulle våga springa hinder någonsin mer. På försommaren  frågade jag honom igen, då hade han kommit över den värsta hinerångesten, och sade att om han bara kunde ta sig under nio minuter någon gång i karriären, så skulle han vara klar sedan. Igår sprang han in som femte man i hinderloppet, på nytt personbästa 8:58. Alla firade den finska dubbelsegern, men där bakom stod en tredje lagmedlem och sken i skuggan, och som jag unnar honom den glädjen.

Man älskar att se de stora stjärnorna. Inte alla, men de som det verkligen skiner om, de som inte tycker att finnkampen är under deras värdighet, de som älskar att tävla i lag, för sitt land, på sensäsongen. Carolina Klüft, Robert Kronberg, sagda Pitkämäki och Ruuskanen, Nooralotta Neziri och Mustafa Mohammed. Och så, mina två absoluta favoritlöpare just nu: Sandra Eriksson för Finland och Meraf Bahta från Sverige. För att förstå varför jag älskar Sandra Eriksson måste man läsa hennes blogg, för att förstå varför jag älskar Meraf Bahta måste man känna till hennes historia. Jag sprang en försäsongstävling mot Meraf för fyra-fem år sedan i Göteborg, vi var ganska jämna, hon hade ett underbart vackert och harmoniskt löpsteg, men allt annat i henne var disharmoni. Hon bodde hos sin tränare, under ständigt utvisningshot till ett land där hon skulle dö i krig eller i fångenskap. Idag skiner hon, hon har kommit hem, hon har till fucking slut fått sitt medborgarskap och hon draperar sig med en självklar stolthet i den svenska flaggan efter målgång. Sverige må vara ungefär som vilket annat land som helst, men det är just det landet som har gett henne en andra chans, en chans som för all del är en mänsklig rättighet, men likväl inte en självklarhet. Meraf är en löpare som altid har haft någonting att springa för.

Man älskar dramatiken, som på damernas 1500m igår. Sista grenen, Finland leder med fyra poäng. För att vinna landskampen måste Sverige komma 1-2-5 eller 1-3-4 eller bättre. In på sista varvet ligger de två bakre svenskorna stabilt som trea och femma, och i täten ligger sagda Eriksson och Bahta. Alltså, finsk seger eller oavgjort beroende på vem som vinner. Bahta har en liten ledning in på upploppet, men Sandras spurt är beryktad, publiken reser sig upp, det kan gå, men det gick inte. Meraf är för stark. Oavgjort tror vi alltså, utan att se att Sara Kuivisto har glidit igenom på sista varvet och tappat sin fjärdeplats till Lovisa Lindh, som räddar 1-3-4 och totalseger till Sverige.

Och man älskar när hemlandet vinner. Ett av hemländerna.