I min löparkarriär som elitmotionär har jag ganska ofta kommit i kontakt med "riktiga" elitlöpare. Har man tur med motståndet på en så kallad brödrosttävling, så kan man till och med få dela prispall med en sådan ibland, även om man blivit slagen med tre-fyra minuter. Det har inte hänt så ofta, och när det har hänt så har jag oftast lyckats behålla mitt lugn. En gång har jag dock varit alldeles starstruck, och det var på Stockholm Marathon 2013. Eftersom jag kom med båten samma morgon så gick jag direkt till omklädningsrummen på Stockholms Stadion, även om det var nästan tre timmar till start. Där var jag alldeles ensam med Janne Holmén, den gamle räven som vann EM-marathon i ösregn (och München) 2002. (Det är ju förresten lite lustigt att man kan vara så hård när man pratar en så sammetslen dialekt som åländska. Ännu lustigare är det när man tänker på tungviktsboxaren Robert Helenius.) Jag satt mest och stirrade framför mig och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Man kan ju inte direkt be om en autograf av någon man just ska till att tävla emot.
Hur som helst, jag fick stryk den gången trots att Holmén avslutat elitkarriären sedan flera år, och hade nog fått det även om jag inte hade brutit loppet med vätskebrist efter 28km. Enligt egen utsago tränade Holmén vid det laget bara tre gånger i veckan, och det är ju ganska provocerande att ändå kunna hålla så bra form. Knepet - förutom talang och grym grundkondition som byggts upp under många år - är enligt honom själv att helt fokusera på det maratonspecifika. Alltså har han inte sprungit några lätta pass annat än som återhämtning, och inga intervallpass över huvud taget. Av denna träningsfilosofi har han byggt upp ett träningsprogram som spridits i finska löparkretsar. Programmet är ett halvt år av maratonförberedelser på tre pass i veckan, och bortsett från några lugna uppstartsveckor är vartenda pass i farter runt maratontempo. Stenhårt.
Jag har sett det där programmet flera gånger, men aldrig kommit mig för att testa. Dels handlar det om att det verkar mentalt väldigt tufft, och dels om att jag faktiskt har tid och lust att träna ganska mycket mer än varannan dag. Men efter den jättesega hälskadan har jag ändå bestämt mig för att ge det en chans. Efter fyra månaders skada så tål jag fortfarande alla sorters spänstträning väldigt illa. Samtidigt tål kroppen löppass ganska bra, men absolut inte två dagar på raken. Den naturliga lösningen blir då att klämma in så många tempopass som jag bara kan, och utnyttja den påtvingade vilan varannan dag till återhämtning. När jag insåg det, så var det ganska självklart att faktiskt utnyttja Holméns befintliga träningsprogram. Jag hoppar in tio veckor innan marathon, med längd och fart anpassat efter en målsättning på 2:45. Jag räknar absolut inte med att kunna klara alla pass enligt plan, det är ett hårt program, men jag gillar att skjuta högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar